© Torrdockan

Jag räckte inte till. Tyckte jag. Jag var en liten strunt som inte kunde något eller visste något. Liten tulta som var fumlig och dumlig. Det var ibland. Andra gånger var jag störst, vackrast, mest intelligent, tjusigast med de flottaste kläderna och de bästa maneren. Så där vacklade jag omkring mellan toppen och botten. Några mellanlägen var det sällan. Alkoholen var en förträfflig höjare av självkänslan. Då blev jag verkligen oslagbar. Efter en viss gräns trillade jag rakt ner i dyn igen och lallade om hur värdelös jag var.

Amen hur får det lov att vara? Finns det fortfarande kvar lallande våp därute som sitter med vinpavan och hulkar? Men ta då varning gott folk! Har ni inte sett tillräckligt med suputar som gråter bakom knuten näve efter en 37:a whisky eller ölstinna storgubbar som ska visa världen vem som är störst, bäst och starkast? Eller adonisar som dansar bäst på hela dansgolvet och är fast beslutna att släpa hem en dam fast sen blir det visst något krångel med potensen. Har vi inte sett tillräckligt? Tjusiga Doris och flotta Vicke på fest - oj, ge mig en Treo direkt!

En av alkoholens effekter är att den som berusar sig tappar proportionerna. Antingen blir allt så fantastiskt underbart eller också är det nattsvarta sörjan. Svart eller vitt, ljus eller mörker. Självbilden blir skev, det är som att stå och se sin spegelbild på Tivoli - ingenting stämmer egentligen. Det finns inte ett spår av all charm som den som är på lyran tycker sig ha. Det är en ganska tragisk figur hon som sitter där med makeupen rinnande och håret i oordning eller han som står med slipsen på sned och fjantar och flirtar. Det fulla folket är det fjantiga folket, det är glasklart!

Det är OK att dricka, men det ger inte många pluspoäng från det motsatta könet. Det blir mera burkar än brudar och flera flaskor än flickor för storståtliga bärsärkar och yra vinkolkande damer har inte högsta poäng hos de äkta drömprinsarna. Tja, detta var bara en betraktelse såhär på nyåret. Det kommer en storhelg till snart...