© Torrdockan

Det kanske inte var så farligt. Jag kanske inte är alkoholist. Två tankar som dyker upp hos en nykter alkoholist efter ett tag. De kom hos mig då jag hade varit nykter i flera månader och själva skräcken för vad jag upplevt hade mildrats och fallit en smula i glömska. Två fullkomligt livsfarliga tankar som genast måste bekämpas då de dyker upp. Det var så farligt, det var farligare än jag själv fattade till och med. Hur mycket ska jag överbevisas för att få in i skallen att jag är alkoholist, alltid kommer att vara det och aldrig blir frisk, dvs botad. Jag kan hålla mig nykter men jag kan aldrig dricka igen utan att direkt kalla på döden. Jag fick hjälp på sjukhuset eftersom det är farligt att ha druckit så länge och så mycket som jag och konsekvenserna kan bli ödesdigra. Bland annat kan man drabbas av delirium tremens något dygn efter sista glaset och det är ingenting att nonchalera. Man måste komma under vård!

Läkare och annan vårdpersonal hjälper den akut utslagne alkoholisten. Man kan stå under fortsatt uppsikt, komma för att få medicin, terapisamtal, stöd. Det är den medicinska hjälpen — den mänskliga hjälpen att behålla sin nykterhet kan inte sjukvården egentligen ge. Proffsen hjälper alkoholisten att bli nykter, självhjälpsgrupperna och stegprogrammet hos t ex AA hjälper alkoholisten att förbli nykter. Märk distinktionen. Alkoholism är ingen sjukdom som kan avhjälpas utan att den sjuke själv aktivt arbetar för att bli frisk. Det hjälper inte att häva i sig mediciner och tro att det sen är att fortsätta dricka eller att det går att dricka lite grand eller då och då. Det är nolltolerans som gäller. Svårt att få in i skallen! Men det måste bankas in och det finns ingen alkoholist på den här sidan år 0 som har lyckats dricka alkohol utan att till sist tappa skallen, förståndet, medmänniskornas respekt och förtroende, sin hälsa och sitt förstånd. På andra sidan år 0 kanske det gick, men det saknar betydelse i dag...

Jo, det var så farligt! Jo, jag är alkoholist! Senast i går kväll smög sig en liten undran över mig då jag stod i mellanakten på teatern och köade för min uppfriskande Ramlösa. Det serverades vin som det numera görs på teatern och operan och jag såg de andra sitta vid sina vackra glas. Kan jag verkligen inte dricka någonting alls, flög det genom huvudet. Är ett enda glas så farligt? En sekundsnabb tanke som fick mig att bli rädd. Jag måste alltid hålla i minnet att jag inte kan dricka, inte får dricka, om jag ska fortsätta mitt nya friska liv. Jag har sett en del komma tillbaka efter ett återfall. Det är ingen vacker syn. Det är en skamsen, darrande, sliten person som kommer tillbaka. Ansiktet bär tydliga spår av vad som hänt. Självförtroendet är knäckt, vägen tillbaka är oändlig. Det finns en väg tillbaka, den stängs aldrig men ibland hinner inte den som tagit återfall vända. Döden kommer emellan. Tro inte att detta är en överdrift. Alkohol skördar fler dödsoffer än trafiken. Samhället har ingen nollvision för alkohol som för trafik. Det finns inga motsvarande lagar om stopplikt, bälten, krockkuddar, fartbegränsningar eller dubbdäck för alkoholintag. Det är den supandes ensak hela vägen fram till sjukhuset eller fyllecellen, bårhuset eller dårhuset. Så ser det ut.