Den berömda väggen
Hur väl jag förstår henne, hon som nu lagt fram en "bekännelse", den framgångsrika politikern med strålkastarljuset bländande rakt i ögonen så att hon inte ser publiken, bara vet att den finns där. Någonting blev för mycket, den berömda väggen tornade upp sig och en utväg är alkohol. Det går inte att förneka alkoholens lugnande inverkan. Den ger en stunds avslappning, man somnar lättare, nerverna slutar dallra och det går att sitta ner en stund när jobbet är klart, middagen undanstädad, ungarna i säng, mannen förankrad bakom en tidning och då, först då går det att sparka av skorna, blunda och ta en klunk gott vin eller något annat med alkohol i. Jag har haft det så. Massor av duktiga kvinnor har det så. Varje dag, året om. Till och med semestern är en prövningens tid, ungarna ska ha sitt, familjen måste ha mat, det ska planeras utflykter och släktbesök och trädgården ser ut som en urskog.
Hur orkade jag? Hur orkade hon? Hur orkar vi alla med att fungera i alla roller, vara perfekta, pliktmedvetna, noggranna, ansvarstagande, vänliga, duktiga, effektiva? Alkoholen blir en av olika flyktvägar. Den är effektiv till en början och fyller sitt syfte: att lugna och dämpa oro och ångest. Den ger en paus från det ständigt gnagande samvetet, den ständiga känslan av att inte orka, inte räcka till, inte vara duktig nog. Tyvärr fungerar den inte i längden. Självmedicineringen mister sin effekt och då är det lätt att öka dosen. Flera glas ger den forna effekten, bra, då blir det flera glas. Den onda cirkeln sluter sig och den tornande väggen är närmare än någonsin.
Alkoholen ger full fart mot väggen, gärna med huvudet före så det blir en rejäl stjärnsmäll. Eller rasar hela väggen över en och man sitter med tegelsten upp till hakan, ett kaos, ett hem i ruiner och man själv med blessyrer som inte går att dölja. Det är kanske modigt att "gå ut" och lägga papperen på bordet. Jag menar kanske för jag tvekar om det alltid är så klokt i vårt fördömande samhälle. Det finns alltid någon som ser en ljusglimt i andras olycka. Inställningen till alkoholism är intolerant och fördömande, det är trögt att få den att accepteras som en sjukdom. Det kanske tar några tusen väggar till att ramla över stressade män och kvinnor, innan det når det allmänna medvetandet att alkoholism och alkoholberoende är en sjukdom i klass med andra kroniska och dödliga sjukdomar. Den som är sjuk ska alltså behandlas efter det och inte som om den vore pestsmittad, hade dålig karaktär och var sämre än andra.
Det är långt dit. Medan människor utan problem med alkohol fortsätter att rynka på näsan sliter alkoholiserade vänner och kolleger med sitt jobb, sina dubbelroller, sina bördor, sina familjeproblem, sina bekymmer, sin skam och sin ångest. Du som håller på med det förrädiska receptet: alkohol mot stress — ta varning, tänk efter före, häll inte upp i glaset. Är du inte redan fast i vanan går det fortfarande att avstå. Trötthet botas aldrig med alkohol. Stress och trötthet tvärtemot ökar med tiden av alkohol, ångesten också. Kvar blir skam och skuld och sorg. Och en blodig panna för att du med full fart gick in i väggen.
Hur orkade jag? Hur orkade hon? Hur orkar vi alla med att fungera i alla roller, vara perfekta, pliktmedvetna, noggranna, ansvarstagande, vänliga, duktiga, effektiva? Alkoholen blir en av olika flyktvägar. Den är effektiv till en början och fyller sitt syfte: att lugna och dämpa oro och ångest. Den ger en paus från det ständigt gnagande samvetet, den ständiga känslan av att inte orka, inte räcka till, inte vara duktig nog. Tyvärr fungerar den inte i längden. Självmedicineringen mister sin effekt och då är det lätt att öka dosen. Flera glas ger den forna effekten, bra, då blir det flera glas. Den onda cirkeln sluter sig och den tornande väggen är närmare än någonsin.
Alkoholen ger full fart mot väggen, gärna med huvudet före så det blir en rejäl stjärnsmäll. Eller rasar hela väggen över en och man sitter med tegelsten upp till hakan, ett kaos, ett hem i ruiner och man själv med blessyrer som inte går att dölja. Det är kanske modigt att "gå ut" och lägga papperen på bordet. Jag menar kanske för jag tvekar om det alltid är så klokt i vårt fördömande samhälle. Det finns alltid någon som ser en ljusglimt i andras olycka. Inställningen till alkoholism är intolerant och fördömande, det är trögt att få den att accepteras som en sjukdom. Det kanske tar några tusen väggar till att ramla över stressade män och kvinnor, innan det når det allmänna medvetandet att alkoholism och alkoholberoende är en sjukdom i klass med andra kroniska och dödliga sjukdomar. Den som är sjuk ska alltså behandlas efter det och inte som om den vore pestsmittad, hade dålig karaktär och var sämre än andra.
Det är långt dit. Medan människor utan problem med alkohol fortsätter att rynka på näsan sliter alkoholiserade vänner och kolleger med sitt jobb, sina dubbelroller, sina bördor, sina familjeproblem, sina bekymmer, sin skam och sin ångest. Du som håller på med det förrädiska receptet: alkohol mot stress — ta varning, tänk efter före, häll inte upp i glaset. Är du inte redan fast i vanan går det fortfarande att avstå. Trötthet botas aldrig med alkohol. Stress och trötthet tvärtemot ökar med tiden av alkohol, ångesten också. Kvar blir skam och skuld och sorg. Och en blodig panna för att du med full fart gick in i väggen.
Kommentarer
Trackback
