© Torrdockan

Vilken insnörpt egovärld en alkoholist vistas i! Jag var helt avståndstagande mot alkoholister trots att jag själv var det. Dom, dvs alkoholisterna, störde mig, de var motbjudande, slappa, karaktärslösa, enfaldiga, saknade självkritik, var obehagliga och borde skärpa sig. Jo, det är skillnad på folk och folk!

Att Leffe på Bänken och jag var av samma skrot och korn, accepterade jag inte. Jag söp väl på ett finare sätt kantänka. I stället för att sitta och halsa i parken satt jag på krogen och drack dyrt, jag tyckte väl att det försvarade mitt beteende att jag hade plånbok och snygga kläder. Det fyllesnack jag deltog i handlade om "finare" saker än det som avhandlades i buskaget bakom Systemet. Mina kompisar var välklädda och skolade, de hade fina jobb och snygg fasad. De och jag var ett slags välfärdsalkisar, vi hade inga som helst ekonomiska bekymmer eller något grymt förflutet (åtminstone inte i början av våra suporgier). Vi var på något sätt slappare alkisar än parkgänget. Vi behövde varken trösten eller värmen från flaskan, vi bara lekte obekymrat. Ska sanningen riktigt fram var det nog så att vi tänjde gränser i den heliga alkoholens namn. Vi blev varandras alibi. Drack han, kunde jag. Dansade hon på bordet, kunde jag. Gick hon och la sig med sin granne kunde jag ligga med min. Det gick alltid att skylla på fylla.

Vi slogs inte i fyllan, på sin höjd kunde någon rycka tag i en annans kavajslag. Vi spydde inte, vi kissade inte på oss, vi uppförde oss som väluppfostrade alkisar. Fyllbultar med etikettregler. Gjorde någon något uppseendeväckande och bröt mot etiketten skylldes det på alkoholen. Alkohol skulle urskulda fadäser och misstag. "Jamen, jag var berusad." Alltså skulle jag bli ursäktad och förlåten. Vilken praktisk liten räkmacka vi åkte på! Att vi var många på mackan gjorde det ännu mer legitimt.

Snobbalkisarna blir - om de inte ser upp - mer och mer lika Leffe på Bänken, men de märker det inte. Förfallet kommer smygande. Först det inre förfallet. Gränser överträds mer och mer, fasaden får sprickor och moralen uppluckras. Alkoholens filter sorterar bort vanlig moral, empati och hederlighet. Alkoholen blir mer och mer viktig och tar så småningom allt intresse, blir den viktigaste ingrediensen i livet. Det är sorgligt.

Det går inte att skylla allt på fylla. "Jag var full" är inte ett alibi. En skamlig bekännelse, men inget försvar. Leffe på Bänken föddes inte där i parken. Han hade jobb och villa, fru och barn, pengar och moral. Han också. En gång. Tar pengarna slut är man inte välkommen på Operabaren, man luktar för illa. Då är det bara parken som är öppen. Att man hamnar där och halsar öl kan man dock til syvende och sist skylla på fyllan!