© Torrdockan

På något sätt lyckades jag bygga upp en självbild som var strålande. Jag var den perfekta värdinnan, jag hade alltid öppet hus. Där samlades folk från när och fjärran, jag var duktig på att laga mat och vinet flödade. På den tiden bar man med sig klirrande vinflaskor i systempåsen och det blev våta fester. På småtimmarna satt de tappraste kvar och gaggade och fyllde askkopparna med fimpar och luften med osammanhängande världsbetraktelser. Alla var störst, bäst och vackrast och när det spårade snett var det alltid någon som satt och hulkade och harmade över en chef som var orättvis eller en svekfull partner som inte visste att uppskatta sin klenod.

Dagen därpå hade alla glömt vad som sades eller ville inte minnas. Bakfylla är en dvalaliknande tillvaro med allt från dunkande huvudvärk, illamående, ångest, äckel och ilska. Man kollade försiktigt med någon pålitlig fyllkaja om vad som egentligen hade hänt och skakde av sig obehaget så gott det gick. Inte förrän framåt eftermiddagen började det klarna i knoppen. Då hade jag druckit litervis med vatten, tagit flera tabletter, rökt med skrovlig hals och försökt att peta i mig några mackor. Eftersom jag och mina dåvarande kompisar aldrig drog några slutsatser av drickat och bakfyllan var det snart dags för nästa fest. Vinet var den guldkalv vi dansade kring. Jag brukade säga "Fyra tomater räcker till femtio personer, men fyra flaskor vin räcker högst till två." Det stämde nog. Det som fanns kvar efter en fest var grönsallad i skålen och massor av tomglas. Alla flaskor var snustorra för ingen lämnade en droppe i en öppnad flaska.

Vi var det sorglösa folket, de som inte deltog i festerna var torrbollar, trista typer som inte kunde ha roligt. De började gäspa vid niotiden och kunde aldrig rycka loss. Usch. Men vi, vi var roliga och trevliga, vi var charmtroll hela bunten och vi vinglade, spillde vin och cigarrettaska, luktade skunk och flabbade högljutt, korkade upp mera vin och flirtade. Vi var ett kärngäng som kläckte djupsinnigheter begåvade som vi var. Ingen sa rakt ut att vi var alkoholister, vi var partymänniskor helt enkelt. Vi festade tillsammans och därför kunde vi aningslöst fortsätta var och en på väg till sitt framtida öde som antingen fullblodsalkoholist eller om turen var med till en vanlig festprisse som bara slog över någon enstaka gång.

För flera av oss fortsatte drickandet in i ensamhetens ångest och villfarelser. In i sjukdom och död, ensamhet och andlig misär. Djupare in i beroendetillvaron, ibland också med andra droger än alkohol. När vi gamla fyllbultar träffades såg vi varandra som evigt unga, vi märkte inte hur ångesten lyste i våra ögon och hur vi åldrades och förföll. Att mötas igen var ett utsökt tillfälle att kröka tillsammans, uppliva gamla minnen som vi sade. Priset var högt men alla betalade villigt och offrade vad som helst bara det fanns tillgång till alkohol.

Festerna upphörde så småningom. Det kanske för en del övergick till ett supande i ensamhet. Några kom kanske på bättre tankar, andra försvann i folkvimlet och vände sig inte om. Allt från den tiden känns nu främmande och avskräckande. Jag hade inte ens roligt.