Utan spår
Många ansikten känner jag igen, minns dem från gång till gång i grupperna. När någon saknas länge blir jag orolig, undrar vad som hänt. Självhjälpsgrupperna är fria, man kommer och går, det finns ingen närvaroplikt, ingen besökslista eller statistik. Det strömmar folk fram och tillbaka. De flesta har kontakt med andra i grupperna, de har bytt telefonnummer och träffas också ”privat”, delar intressen och har blivit goda vänner. De stöder varandra och delar sina erfarenheter. Andra är mer försiktiga, går snabbt efter mötet, säger inte många ord, delar inte med sig av sina tankar och känslor.
Det var förstämning bland några på mitt senaste möte. De pratade om en person som försvunnit ur gemenskapen. Jag kunde inte erinra mig hur han såg ut, man beskrev honom för mig. Vi använder bara förnamn och jag kunde inte minnas mannen. Han hade dött. Han tog ett återfall och kroppen orkade inte mer. Jag trodde jag mindes honom svagt, han hade aldrig sagt särskilt mycket, jag visste ingenting om honom, bara att han kom då och då. Nu skulle han aldrig mer vara bland oss. Han hade inte lämnat några minnesspår hos mig, jag skämdes på något sätt. Varför hade jag inte sett honom, varför hade jag inte lagt hans utseende och namn på minnet?
Det kändes ledsamt och tragiskt. Jag anade att det fanns en tragedi bakom. Andra har också försvunnit. En del kommer aldrig tillbaka. Så småningom hör någon att det hänt något allvarligt, för det mesta är det ett återfall som slutar olyckligt. Några dagar trodde jag att jag visste vem det var, jag såg honom framför mig. I dag på mötet kommer den jag trodde det var! Han såg frisk och välmående ut, jag blev en aning full i skratt och tänkte: Oj, jag trodde du var död! Den person det verkligen gällde visste jag fortfarande inte något om. Jag insåg att jag var en självupptagen och nonchalant människa som inte kunde minnas människor som varit på besök. Jag beslöt att bättra mig, lyssna mer uppmärksamt på andra, lägga deras namn och berättelser på minnet, inte låta någon bli utan spår.
Det var förstämning bland några på mitt senaste möte. De pratade om en person som försvunnit ur gemenskapen. Jag kunde inte erinra mig hur han såg ut, man beskrev honom för mig. Vi använder bara förnamn och jag kunde inte minnas mannen. Han hade dött. Han tog ett återfall och kroppen orkade inte mer. Jag trodde jag mindes honom svagt, han hade aldrig sagt särskilt mycket, jag visste ingenting om honom, bara att han kom då och då. Nu skulle han aldrig mer vara bland oss. Han hade inte lämnat några minnesspår hos mig, jag skämdes på något sätt. Varför hade jag inte sett honom, varför hade jag inte lagt hans utseende och namn på minnet?
Det kändes ledsamt och tragiskt. Jag anade att det fanns en tragedi bakom. Andra har också försvunnit. En del kommer aldrig tillbaka. Så småningom hör någon att det hänt något allvarligt, för det mesta är det ett återfall som slutar olyckligt. Några dagar trodde jag att jag visste vem det var, jag såg honom framför mig. I dag på mötet kommer den jag trodde det var! Han såg frisk och välmående ut, jag blev en aning full i skratt och tänkte: Oj, jag trodde du var död! Den person det verkligen gällde visste jag fortfarande inte något om. Jag insåg att jag var en självupptagen och nonchalant människa som inte kunde minnas människor som varit på besök. Jag beslöt att bättra mig, lyssna mer uppmärksamt på andra, lägga deras namn och berättelser på minnet, inte låta någon bli utan spår.
Kommentarer
Postat av: Mona
Jag förstår vad Du menar, jag brukar ofta känna sådär. Jag försöker intala mig att "jag har släppt kontrollen" men Du har nog rätt. Det är viktigt att försöka lägga märke till, och minnas, andra människor. Jag skall också försöka bättra mig
Postat av: Torrdockan
Ja, det är stor skillnad på kontroll och att lägga märke till andra. Jag har varit och är tidvis usel på att lyssna och uppmärksamma andra. Det är lätt för mig att försjunka i egna tankar.
Trackback
