© Torrdockan

Det är svårt att inse och ännu svårare att acceptera maktlöshet. Kanske sitter det en liten maktmänniska i varje person, en som vill styra och ställa och ordna. Jag fick tidigt ta ansvar för mig själv, planera och förbereda och klara av mycket som var svårt och ansvarsfyllt. Då gällde det att vara stark och på något sätt "veta bäst". Jag var ju tvungen att lita till mig själv, det gällde att inte ta för snabba beslut eller än värre felaktiga. Jag trodde tidigt i livet att jag hade makt över mig själv och mina handlingar, jag trodde på något förunderligt sätt att jag kunde bestämma över mitt öde. När det inte gick som jag ville, skyllde jag på otur eller på andra som inte gjorde som jag ville.

All makt korrumperar, även den skenbara makten över sig själv och sitt liv. Det är lätt att tro att man är maktfullkomlig, att veta bäst, att kunna styra framtiden, att kunna härska i sitt lilla "rike". Allt det där var en villfarelse. Jag borde inte ha bestämt så mycket, planerat så mycket, varit så tvärsäker på att ha rätt, varit så otålig när jag ville att saker skulle hända. Jag skulle ha tagit det lugnt, litat på att saker jag önskar kommer till mig, kanske inte på det sätt jag själv kan föreställa mig utan på ett helt annat sätt. Det finns bättre lösningar än de jag själv kan hitta på. Nej, så tänkte jag aldrig. Jag visste bäst och jag bestämde. Punkt och slut. Så gick det som det gick. En del av mina beslut var katastrofala. Jag hade för bråttom, kom in i en återvändsgränd och fick göra en misslyckad helomvändning. Till slut blev jag osäker och i ren desperation tog jag ett ännu sämre beslut. Mitt liv blev kaos och ryckigt, det fanns ingen harmoni och helhet, bara en massa udda pusselbitar som inte passade någonstans.

Att det berodde på min egen envishet och brist på överblick fattade jag inte förrän långt fram i livet. Maktlöshet behöver inte vara något fruktansvärt som gör en hjälplös och handlingsförlamad.  När jag insåg att jag inte hade makt över mitt liv, att jag inte hade den suveräna överblick som behövs för att kunna styra och ställa med allt, då blev jag lugn. Jag lärde mig vänta. Jag förstod till sist att jag kunde vänta och se, det skulle hända något utan min medhjälp. Det var inte jag som styrde världen, jag hade ingen makt över vare sig mitt liv eller andras. Jag kunde lita på en makt som är större än min, lösningar som är för eleganta för att jag ens skulle kunna hitta på dem, händelser som är så lustigt sammankopplade att de skulle vara absurda i en bok. Verkligheten överträffar dikten med hästlängder. Det är inte jag som ska springa först med facklan och mana de andra att följa efter. Jag kan slå mig ner på en sten vid vägkanten och vänta ett tag, lyssna på fåglarna och se på blommorna. Tjuren Ferdinand är klokare än jag var.

Maktlöshet betyder inte något absolut negativt. Det är också att lägga ner vapnen därför att det inte går att segra. Sluta stånga pannan blodig mot muren, sluta ängslas och vredgas, sluta tro sig vara så klok och allvetande, leva och låta andra leva. Lita på att allt kommer till den som väntar, men liksom en del julklappar inslagna i papper som man inte känner igen.