© Torrdockan

Det har inte med duktighet att göra. Inte med klokhet, karaktär, vilja heller. Att jag inte har druckit på snart två år beror inte på att jag är duktigare och bättre än andra! Visst är jag viljefast, men när det gällde alkohol vek sig min vilja hur lätt som helst. Jag, som kan vara envis som en åsna och inte vika en tum, kunde övertalas hur enkelt som helst när det gällde ett glas vin! Ja, bara ett glas då - för sällskaps skull!

Haha! Ett glas! Vad är det för en alkis? En droppe i öknen.

Det är enkla knep som hjälpt mig. Aldrig ta det första glaset. Ta en dag i taget. För en alkoholist räcker det att tänka sig 24 timmars nykterhet åt gången. 365 gånger  kan man ge det löftet, då blir det ett år! Städa i gamla lådor, dvs göra upp med gamla oförrätter, be om förlåtelse av dem man gjort illa, sluta älta och gräma sig över andra. Sätta nykterheten före allt annat och avstå från miljöer och människor som inleder en i frestelser. Söka kontakt med andra nyktra alkoholister och lyssna på deras berättelser. Aldrig ha alkohol hemma.

Sen finns det en hel del andra knep också, men de här är de viktigaste för mig. När suget slår till - för det gör det - gäller det att ha något att syssla med för att skingra tankarna. Det finns saker att göra hemma, jag kan städa, handarbeta, sortera papper, ta hand om tvätten, lösa korsord, sitta vid datorn. Det går alltid att skingra tankarna på alkohol. Om suget blir för starkt finns det ändå många stopp på vägen till att lyfta det första glaset. Många stationer där jag måste tänka - ska jag verkligen gå till Systemet? Ska jag slinka in här? Ska jag köpa folköl på Ica? Ska jag öppna flaskan? Ska jag dricka det där glaset? (När sista frågan är aktuell är det troligen för sent.) Jag brukar ungefär komma till "det skulle sitta bra med ett glas vin" så går brandlarmet i gång. Hjälp, vilket tjut! Fram med dammsugaren direkt :-)

Jag är glad i min nykterhet. Känner mig lättad, befriad från det outhärdliga tvånget att dricka, klar i minnet, mer koncentrerad och sansad. Jag vill inte byta en nykter dag mot en i dimmor! Jag vet att jag måste fortsätta kämpa och vara på min vakt. Det går aldrig att sjunka ner i bästa fåtöljen och känna sig duktig, klar, färdigutbildad, diplomerad nykterist. Det finns ingen framtid där jag kan lyfta det första glaset ostraffad. Men säg inte att jag är duktig!

Skillnaden mellan en alkoholist och en festdrickare består mest av att alkoholisten inte kan sluta dricka dagen efter festen. Den personen måste dricka varje dag eller så gott som varje dag för att slippa känna rastlöshet och sug. Det finns ingen botten i en alkoholist.

Effekten av alkohol är densamma vare sig man är alkoholist eller inte. Den som dricker blir berusad och beter sig annorlunda, ibland yttrar det sig i våldsamhet, slagsmål, gräl, elakhet, olyckor. Alkoholen har inte en smickrande effekt på någon om den intas i stora mängder. Det spelar ingen roll om fyllan bygger på T-sprit eller Chivas Regal, effekten är lika efter en stunds idogt drickande.  Vettet försvinner i rask takt, fina maner likaså, uppfostran, moral, heder - allt fladdrar löst i spritångorna.

Det är alltså en farlig drog som vi inhandlar på Systemet. Dricker man blir man påverkad, det finns inget vaccin mot det. Man kan "tåla" sprit i olika grad, men med tillräckligt mycket under västen ramlar också en VD eller toppolitiker omkull i rännstenen. Några av tidens kändisfyllor är exempel på det. Vettet och försiktigheten försvinner, som sagt.

De flesta har lärt sig sin gräns. Kanske genom en ungdomsfylla som gick riktigt snett. Det finns lite vett kvar hos festdrickaren som inte är alkoholist, någon slags spärr som säger till att nu räcker det. Den spärren finns inte hos en alkoholist. Där är törsten omättlig. Alla erfarenheter borde varna "nu räcker det", men det hörs inga signaler hos en alkoholist. Där är kanske först medvetslösheten stoppsignal.

Ändå har många alkoholister en idé att de en dag kan dricka som en vanlig person, dvs dricka måttligt, sluta i tid, gå hem medan benen bär och inte dricka dagen därpå. Den idén är seglivad och många har drömmen om att de ska lära sig att dricka normalt. De tror sig vara undantag, den där endaste alkoholisten som kan ta ett glas och sen sluta. Många gör misstaget att försöka börja dricka igen. Tar ett återfall, som det heter.

Det är dömt att misslyckas! Det är slut med sällskapsdrickandet för evigt. Jag gjorde misstaget innan jag hade lärt mig att man måste vara omutligt ärlig och totalt nykter. Jag inbillade mig att jag kunde dricka lite grand, ett glas vin bara eller cider. Visst, det såg ut att gå bra. Jamen då så! Nästa gång blev det lite mer vin och sen var karusellen i gång. Då blev det ännu mer alkohol. Jag hade ett par dagars mjukstart, sen rann vinfloden igen. Och allt blev värre och värre i snabb takt.

I självhjälpsprogram får man lära sig att aldrig ta det första glaset. Klok lärdom. För en alkoholist kan inte nöja sig med det första glaset, det blir fler och fler. Det är en praktisk och fysisk regel. Jag får inte sträcka ut min hand till det första glaset! Enkelt? Ja, men svårt.

Hemligheten med nykterhet ligger där. Ta aldrig det första glaset!

Jag är konvalecent. Det kommer jag att vara resten av mitt liv. Min sjukdom går aldrig över. Jag kan bara fördröja och hindra dess utbrott. Alkoholism går inte över som mässling och röda hund. Den är som en egenskap - man har den eller inte. Jag har den egenskapen att inte kunna dricka, för då kan jag inte sluta. Min tillvaro måste vara alkoholfri, det är inte förhandlingsbart. Om jag inbillar mig det, trillar jag dit direkt och jag hamnar där jag slutade, inte i början då jag sippade på ett glas kallt vin och var elegant. Det blir inga vita dukar mer, inga flotta måltider på Riche och Operakällaren. Det blir Statens snabbköp och bag-in-box. Jag vet det. Alla alkoholister vet det.

Som konvalecent är man ömtålig, man behöver kryckor och stöd, man behöver en vän som uppmuntrar en och man behöver lugn och ro. Men man behöver inte folk som tjattrar sjukdomar hela tiden och ropar hurtiga råd. Ingen smittorisk heller, den är livsfarlig.

För mig är krogen en smittorisk, liksom charterresan. Jag vågar inte resa, inte ännu. Jag undviker krogmiljön, jag stämmer träff vid lunchtid med folk och jag börjar älska glassbarer och gatukök. Hellre en varm korv med bröd och en coke än ett flott uppdukat bord på innestället. Sommaren är svår. Det är gatuserveringar överallt, folk sitter utomhus, röker och dricker öl. Och snart stundar midsommaren, årets största nationalfylla alla kategorier!

Var finns den garanterat spritfria miljön i midsommarsverige? Var är det som barndomens midsommar med ringdans och ingen fylla? Hemma blir det varken ringdans eller fylla. Ja så får det nog bli. Jag har inget roligt bland berusade längre, mitt skratt kommer av andra stimuli än alkohol. Som åskådare ser man i ett annat perspektiv.

Sjuk i huvudet, sjuk i själen, sjuk i kroppen - det är konsekvenser av alkoholism. Sjukdomen kan ha olika snabbt förlopp. En del kan dricka måttligt i åratal för att sedan tappa alla begränsningar, andra kan få allvarliga fysiska konsekvenser efter bara en kort tids alkoholmissbruk. Tiden det tar är varierande. Slutet av ett långvarigt alkoholintag vet man med säkerhet hur det ser ut. Det är en psykisk och fysisk undergång.

Nej nej, det är inte station parkbänken jag menar. Det är rörande med alla alkoholister som säger sig att det är "de andra" som är alkisar, de som sitter på bänken och har tappat vett och stil. Den psykiska undergången behöver inte alls sluta där. Det räcker med de förändringar som sker i psyket hos en storkonsument. Alkoholen fördunklar minnet, försvagar vilja och karaktär, kan ge onaturliga humörsvängningar, raseriutbrott, ångest, depression och en misstänksamhet och bitterhet som är outhärdlig för omgivningen. På arbetet tas felaktiga och stressade beslut, moraliska gränser försvinner i dimmorna, i familjen är det lugnet före stormen och ängslig väntan på att en krutdurk ska explodera.

En alkoholist förändras psykiskt, ingen kommer undan detta. Det finns en mr Hyde i varje dr Jekyll, en buse i varje gentleman, en slampa i varje dam och det patrasket lockar alkoholen fram. En alkoholist tänjer de anständiga moraliska gränserna och blir mer och mer nonchalant. Brutna löften, fiffel, lögner, otrohet, småbedrägerier, skumraskaffärer, slarv, elaka kommentarer, dåligt humör och utbrott kantar vägen. De psykiska förändringarna kommer långt före de fysiska. Det är tragiskt.

Långt efter att psykiska försämringar smugit sig på, dyker det upp fysiska obehag, då räknar jag inte bakfylla, minnesluckor och blåmärken efter handlösa fall. Jag menar darrningar, svettningar, sömnstörningar, ont i hjärtat, dåliga levervärden, dålig allmänkondition, svårigheter att kontrollera magen och blåsan, högt blodtryck med mera, med mera. Det varierar mellan individerna.

I klartext är en alkoholist en sjuk människa, sjuk i själen, sjuk i hjärnan och sjuk i hela kroppen. De stackare som straffat ut sig själva ur samhället och sitter på bänken är en minoritet av alkoholister. Majoriteten häckar i sina bostäder och smyger med sitt supande bakom nedfällda persienner. Där sitter de flesta med sjukdomen alkoholism. De lurar sig själva och omgivningen så länge det går.

De flesta super i sina egna hem. De tröstar sig med att de dricker socialt, måttligt, normalt etc. Man dricker inte för att man är ensam, man blir ensam när man dricker, skriver Marcus Birro i sin bok Flyktsoda, som jag just nu läser. Tvånget att dricka gör att alkoholen tar den största platsen i livet. Vem vill ha ett liv i totalt beroende och inte kunna hantera sitt liv? Vem vill ha minnesluckor, fallskador, hamna i pinsamma eller våldsamma situationer, vem vill bli föraktad? Utblottad, trasig, övergiven, lurad, utskrattad? Vem vill dricka för att leva och leva för att dricka? Vem vill vara slav?

Ibland kommer den, lusten att "bota" sig med alkohol. Jag känner igen den. Hjärnan känns tom, tankarna hänger inte med nuet eller närheten utan sysslar med något som ligger utanför synfältet. Just nu har jag problem. Ingenting som man löser genom ett trollslag, ett telefonsamtal eller ett besök på banken. Jag har verkligheten i hasorna. Nu gäller det att bestå provet.

Tillfällig nedstämdhet kunde jag tidigare häva med en dos alkohol. Inte för mycket, bara lagom och tankarna kom i rullning igen. Dosen kunde inte överskridas, då blev det suddigt i marginalerna och dimmigt i idébanken. Eftersom jag är alkoholist kan jag inte ta en lämplig dos. Jag kan inte sluta dricka när jag tagit det första glaset. Nu gäller det att klara problemen utan att lösa upp dem i alkohol.

Vi talar mycket om alkoholsug på möten. Det outhärdliga suget efter "tröst", det alltid närvarande hotet. Det finns alkoholister som har tiotals år av nykterhet som ändå kan känna sug efter alkohol då och då. En alkoholist kan aldrig upphöra vara på sin vakt. I lång nykterhet lurar en falsk trygghet. Några garantier finns inte.

Se det som en förbannelse; man blir aldrig fri. Hycklare och lögnare går starkt ut och påstår att de inte har några problem. Jag har lärt mig att inte lyssna på dem. Det finns alltid problem. Det finns problem man aldrig kan lösa, man måste erkänna det och vara ärlig. Om det var så enkelt att sluta dricka som att sätta korken i flaskan, skulle det inte finnas några alkoholister.

Just nu måste jag vara extra noga på min vakt. Jag är ledsen, trött, har mycket att göra, känner oro inför framtiden och känner mig ensam. I regnet häromdagen sa jag till min högre makt: "Nu får du hitta på någonting, komma med en lösning! Jag orkar inte själv!"

Skönt att vara hemma! Skönt att inte det första jag gör är att slå upp ett glas. Varje fredagskväll vi kom till landet tog vi oss en pilleknarkare! En sup med andra ord. Jag slog upp och så skålade vi, RB och jag. Sen packade jag upp maten och han gick runt och satte på elementen, gick en sväng ner till snickarboden och sen var det dags för middag. Visst var det trevligt.

Det var bara ett krux, jag är alkoholist, RB var en vanlig människa som kunde ta sig en sup och så räckte det med det. Medan han var i snickarboden, hann jag med en sup till och sen öppnade jag en flaska vin eller på senare tid en box. Jag tog några glas medan jag lagade maten, kockens belöning kallade jag dessa glas. Sen drack jag vin till maten, men RB ville bara ha öl. Sen var det teve och då drack jag vin och sen somnade nog jag.

När vi kom hem från landet tyckte vi det var så skönt att vi måste ta en drink eller en öl eller ett glas vin. Jag är alkoholist så jag kunde inte nöja mig med ett glas utan drack mer, helst resten ur vinflaskan. Jag blev inte oregerlig och började skälla och slåss, jag blev lite lummig och kelen och allt var riktigt idylliskt. Men alkoholen gjorde sitt dolda arbete i min hjärna och i mitt psyke. En alkoholist får inte bara skador på levern och andra inre organ, det otäcka är att en alkoholist får personlighetsförändringar. De kommer smygande utan att man noterar det.

Den allvarligaste skadan av alkohol är mental,  fast de flesta nog tror att det är kroppens förslumning som är det värsta. När alkoholen tagit greppet kan en människa bli elak och aggressiv, bitter, misstänksam och fruktansvärt elak. Minsta småsak kan få en drinkare att flamma upp och bli urförbannad, slå i dörrar och bråka, bära sig åt som en furie. Den snälle killen och den blyga tjejen blir som förbytta när alkoholen gjort sitt. Det är här vi hittar obehärskade gräl, misshandel, dumdristiga tilltag, slagsmål, våldtäkt, rattfylla, otrohet och galen vrede.

Det kan ta lång tid innan tecknen visar sig, och den sjuke kanske bara visar dåligt humör och uppflammande vrede som genast kan gå över med hjälp av en drink. Alla alkoholister går inte ut på stan och startar slagsmål, de sitter hemma och är allmänt förbannade över andras betende, dumma chefer, korkade kollegor, orättvisa villkor, idiotiska lagar och besvärliga grannar. Och oförstående familjemedlemmar.

Den mentala förändringen är det mest allvarliga med alkoholism, och det tar lång tid att komma tillbaka till balans och vett. Levern botas fortare än hjärnan eller själen. Det tålamod som  en aktiv alkoholist saknar totalt, måste en tillnyktrande alkis långsamt  ta till sig och utveckla. Den första tiden i min nykterhet var som ett gungfly. Jag hade kvar mitt alkoholistiska betende, men jag var nykter. Först nu känner jag mig lugnare och mer i balans. Jag kunde ta det som hände RB utan att förlora förståndet, jag kunde hantera det med vettet i behåll. Hade jag varit aktiv vet jag inte vad som hade hänt mig, var jag hade hamnat, hur det hade slutat. Som aktiv alkoholist kunde jag inte hantera mitt liv och möta händelser utan överdrivna, obehärskade reaktioner. Jag var totalt avsaknad av sinnesro, balans och överblick. Jag var hjälplös och rubbad.

Hade jag kunnat  bromsa? Ja, om jag inte hade varit alkoholist. Då hade jag kunnat sluta dricka eller åtminstone minska mitt drickande, men det kan inte en alkoholist. En tid går det bra, men frestelsen och suget är för starkt för att en människa ska kunna stå emot av egen kraft. Jag hade en del vita perioder. De blev kortare och kortare. Till slut drack jag varje dag efter jobbet. Jag vande mig vid att åka hem till en flaska vin, den väntade därhemma och jag hade bråttom hem. Jag insåg inte det hopplösa i min situation och om någon påpekade att jag kanske drack lite väl mycket och lite väl ofta så blev jag rent ut sagt förbannad.

Efter en tid räckte inte en flaska, jag öppnade en till och tog något glas ur den. Dessutom gick jag fortfarande på fest med alla glada gaggande vänner och det var då ingen hejd på drickandet. Jag hade noll koll. Nu gick det fort mot Niagara, men än höll jag mig kvar i några vasstrån i floden.

Jag var inte promillefri en enda dag. Jag visste det och jag blev skakig. Hur skulle det här gå? Var jag illa ute? Jag var på mörkrött i Systemets frågeformulär. Egentligen borde jag ligga på sjukhus med inre skador. Bårhus eller dårhus eller något. Nu började jag inse att det var kris. Jag gick till husläkaren.

Jag skrev först ett brev till läkaren och berättade om min alkoholkonsumtion. Jag visste ingenting om vilken effekt sjukdomen har, att man behöver större och större ”dos” för att känna sitt behov tillfredsställt, att psyket blir svajigt och att det ilskna humöret är en effekt av bland annat abstinens. Det var mycket jag inte visste.

Den kvinnliga husläkaren lugnade mig. Hon tyckte inte att min alkoholkonsumtion var särskilt hög (jag kanske drog ifrån några flaskor) och mina leverprover visade inte några varningstecken. Allt verkade helt normalt och läkaren gav liksom klartecken att jag kunde köra på ungefär som vanligt. Men rökningen kunde jag ju dra ner på.

Lättad som en lärka halvsprang jag hem och gick förbi systemet och köpte hem några flaskor. Nu hade doktorn sagt att det inte var så farligt, alltså jag hade grönt kort och kunde köra vidare. Gissa om jag kände mig glad! Livet fortsatte med middagar med vänner, firmafester, konferenser, allt. Jag förträngde oron och den barmhärtiga glömskan svepte in de värsta fadäserna: Att jag ramlade baklänges i badkaret och höll på att få duschkroken i baknacken (två cm från en säker död), att jag hade svårt med balansen, svettades om nätterna, var seg på morgonen, försökte dölja lukten ur strupen med tabletter, munspray och eau de cologne, drack ensam om kvällarna och levde ett allt torftigare liv där alkoholen gick före allt annat.

Nej jag kunde inte bromsa. Det var för sent. Jag hade kommit förbi det stadium då det går att hantera sitt drickande. Jag var deprimerad, drack för att bli ”gladare”, blev ännu mer deprimerad, ekorrhjulet snurrade fortare och fortare. Jag ville sluta dricka, jag bad till Gud att få slippa dricka, lik förbannat drack jag. Jag isolerade mig mer och mer, satt ensam och stirrade in i tapeterna och drack. Mina barn hörde omedelbart om jag hade druckit och det hade jag. Varje kväll.

Livet hankade sig fram utan glädje. Tills jag kom fram till Niagara och föll...

Det fanns inga kurser om att dricka måttligt som jag kunde gå på. Det där fick alla klara på egen hand. Eftersom jag var övertygad om att jag inte var alkoholist och att jag av egen vilja skulle kunna dra ner på mitt drickande, läste jag ingenting som handlade om alkoholproblem. Jag hade ju inte det! Alltså visste jag ingenting om effekten av alkoholism. Att det är en progressiv sjukdom, eller ens att det var en sjukdom, kände jag till. Jag trodde det var påhitt för att alkoholisterna ville skylla ifrån sig.

Hade jag läst om hur alkoholism kan skada en människas fysik och psyke, hur en alkoholist behöver dricka mer och mer för att få effekt, kanske jag hade försökt bromsa. Det troligaste är att jag bara ryckt på axlarna och låtit allt rinna av mig. Hade jag försökt att bromsa hade det bara lyckats en kort tid. Jag levde i tron att jag och min vilja skulle kunna hantera alkoholen.

Jag föraktade andra alkisar. Alkoholister var de där hopplösa fallen som raglade omkring och förstörde fester, spydde på mattan och somnade i en vrå. De värsta fallen var de som satt på bänkarna utanför Systemet och som tillhörde A-laget. De var alkoholister. Andra drack kanske lite för mycket, men de kunde, liksom jag, sluta precis när de ville. Men de, liksom jag, ville inte sluta. Och vi kunde inte heller. Det är det som är alkoholism: du kan inte sluta dricka av egen kraft.

Självklart kunde inte jag som var framgångsrik och respekterad i mitt yrke, hade god ekonomi och levde i socialt oklanderliga förhållanden vara något så simpelt som alkoholist! Jag hade oturen att kunna dricka mycket, inte bli illamående eller somna av vin, inte så ofta få huvudvärk och kraftig baksmälla. Det var grönt ljus för att fortsätta dricka. Jag gled obönhörligt vidare på min vinflod och anade inte att jag var på väg mot ett Niagara.

Hur skulle jag kunna avstå från alkohol när alla runt omkring drack och festade och allting cirklade kring fest och glada gäng? Det var omöjligt för mig att bryta mig ur, jag försökte tappert att inte dricka när jag kom till festen eller att åtminstone bara dricka ett par glas. Det slutade alltid med nederlag. Jag kunde inte stanna upp. Jag drack mitt tredje och fjärde glas och sen gick kvällen i rusets tecken, slutade någon gång framåt småtimmarna då bara de tappraste satt kvar och gaggade med vingliga gester och rökte askopparna fulla. Varje gång samma visa. Det var hopplöst. Jag var hopplös.

Jag fattade inte mekanismen. Jag visste inte att alkoholism är att inte kunna sluta dricka. Jag trodde envist att jag skulle kunna hantera alkohol och att jag nästa gång skulle dricka lite mindre. Jag sprang i ett ekorrhjul och det gick snabbt. Jag kände mig värdelös och annorlunda, jag skämdes och gömde mig. Ibland avstod jag från festen för jag ville inte hamna i fyllan igen. Då var det bättre att tuta ensam hemma. Sitta i soffan och hälla upp och till slut somna framför teven.

På den tiden då jag drack tillsammans med andra ordnade vi så att det alltid fanns något att fira eller trösta sig för. Vi var ett gäng där alla var lika ivriga att fixa fester med vin och tilltugg. På jobbet var man mycket tolerant. Vår arbetsplats hade spelrum för oss alla kreativa, idérika människor vars brainstorming resulterade i goda vinster och framgång. Företaget ordnade till och med fester för oss och då flödade drickat. Eftersom det var gratis blev det ännu våtare fester än vanligt. Vi var ett järngäng som satt kvar till småtimmarna. Alltid samma personer, och jag var en av dem.

De drivande personerna ordnade vinlotteri, vinprovning och fredagsmys efter jobbet med vin och snacks. Konferenser förlades till finlandsfärjorna, det var mässor, kick-offer, studieresor, utställningar, representation, invigningar, jubileer, prisutdelningar och säljturneer. Alltid med gott om alkoholhaltiga drycker.

De andras drickande legitimerade mitt eget. De andra dricker ju! Han och hon dricker mer än jag! Alltså kan jag fortsätta. Vem ska jag umgås med som inte dricker? Ska jag sitta med Ramlösa en kväll som den här? Aldrig i livet! Alla kvällar slutade på samma sätt. Eva och jag som bodde nära varandra delade på en taxi. Hade jag inte fått tillräckligt kunde jag dricka ett glas vin när jag kom hem också innan jag tumlade ner i sängen. För att lugna ner mig, som jag intalade mig.

Misstanken att mitt drickande var skadligt, sköljde jag ner med vin. Oron över att få lungcancer dämpade jag med att röka fler cigarretter. Logik var ett okänt ord för mig. Jag var en typisk alkoholist och visste inte om det. Eller ville inte veta. Jag bluffade mig själv och som jag trodde omgivningen. Jag måste ha varit observerad, men jag märkte ingenting. Livet var ju en fest, då ska man vara glad och obekymrad!

Det var alltså ett ”misstag” att jag drack för mycket och blev lealös. Självbedrägeriet firade triumfer! Att jag även nästa gång drack ett glas för mycket och blev lealös var naturligtvis också bara misstag. Jag skulle aldrig göra så mer. Men jag gjorde det om och om igen. Jag drack mer än andra, fortare än andra och jag blev berusad och det tyckte jag var skönt och befriande. Vänliga människor såg till att jag kom hem, jag hade alltid kompisar som ställde upp och jag levde vidare i illusionen att jag drack som andra, lite lite mer kanske, men det var ingen fara!

Att sluta dricka var uteslutet. Jag ville vara på fest, dricka och skåla och ha roligt. Att det inte var så roligt alla gånger, förträngde jag. Att tumla hem på morgonkvisten och sova en tung berusad sömn, vakna med baksmälla och känna sig seg minst en dag efter festen, var inte så roligt, men jag hejdade mig inte. Livet var en fest, en simtur i rödvin. Drunkningsdöden hotade mig, men jag var obekymrad. Inte ens några präktiga minnesluckor och några rejäla obehagliga intermezzon varnade mig, jag plaskade glatt vidare i en flod av rödvin.

Hade jag kunnat hejda mig i början, när jag bara drack lite och mycket sällan? Hade någon sagt åt mig, varnat mig, skulle jag ha slutat då? Nej. Jag hade blivit arg och förnärmad och fräst att det var min ensak och jag drack minsann inte för mycket och det där skulle ingen lägga sig i. Jag hade inte tagit emot några varningar. Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag skulle kunna bli eller redan var alkoholiserad. Det var uteslutet. Jag drack normalt enligt egen uppfattning.

Jag kunde inte inse att jag drack annorlunda än andra eller mer än andra. Det kunde andra möjligen redan se och fatta, men inte jag. Jag levde i tron att jag var helt normal, att jag drack för att det var fest och att jag ibland råkade dricka ett glas för mycket, men det var bara ”misstag”. Att misstagen upprepades igen och igen, lärde mig ingenting.

Vi alkoholister är bluffmakare, specialister på att lura oss själva och andra. Speciellt det där med att vi ska sluta dricka är bluffen vi kör länge med. När då? Sen. En annan dag, bara inte i dag. Kanske vi tror på det själva, och vår omgivning går på lögnen, men en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist. Där är det stopp.

En alkoholist hör genast om det finns en falsk klang i en annan alkoholists löften eller berättelser. Jag sitter ibland i en grupp och lyssnar och känner på mig att något inte stämmer. Någonting i den andres utspel säger mig att det där inte är helt trovärdigt.

Jag läser också en del på webben som jag anar är en smula påhittat, litet skruvat för att vara sant. Det stämmer helt enkelt inte. För att få en annan alkoholist att tro på sig måste man var omutligt ärlig. Det går inte att komma med trollstavar och att fejka. En som inte är alkoholist kan inte bluffa en som verkligen är det, en som låtsas leka nykter lyckas inte lura en som kämpar med allvar och målmedvetenhet. Det luktar begravd hund långa vägar.

Att bli nykter är smärtsamt, det gör ont att lämna flyktvägen alkohol, att uppleva verkligheten nykter och inte smita undan i berusning, det är sorgligt att bryta sina mönster.  Man måste bestämma sig, väcka sin vilja, ta tag i vardagen, vara kompromisslös och omutligt ärlig. Inte slinka undan som en hal orm och hitta på anledningar till uppskov. Jag får ta fram piskan till min fega, ynkliga alkis som sitter och hulkar längst inne i mig - och så moroten till nykteristen som står på darrande ben och tvekar. Sluta tuta!

Ibland berättar en medlem i gruppen sitt livsöde och om sin alkoholism, sen delger de andra sina tankar och erfarenheter med den livsberättelsen som grund. I dag lyssnade vi till K:s livsberättelse. Det krävs både mognad, mod och erfarenhet att berätta sitt livs historia.

Ingen vet hur en alkoholists DNA ser ut, vad det är för gen som ger alkoholism. Man vet att det är ärfligt, eller säger att det är ärftligt och ofta finns alkoholism hos andra i den släkten. För att bli alkoholist måste man ha anlag och tillgång. Det finns mängder av alkoholister som inte har fått sjukdomen att bryta ut eftersom de saknar tillgång till alkohol. Människor som inte har anlag för alkoholism kan tidvis dricka intensivt, men så snart de slutar dricka fungerar de som vanligt igen.  Det finns i dag ingen metod att påvisa vem som kan dricka utan följder och vem som  startar sin alkoholism genom att börja dricka. Det är som rysk roulett, ingen vet var kulan finns och vilket skott som dödar.

Det är insikten om detta som kan ge en alkoholist en stabil grund att stå på. Jag vet att jag är alkoholist, jag kan inte hantera alkohol, jag måste avstå. Att inse detta faktum är en svår bit för varje alkoholist. Många bär med sig drömmen om att en gång kunna dricka som andra, få tillbaka glädjen och det lätta ruset, att allt ska bli sång och musik igen. Detta händer inte, har aldrig hänt. Det finns inga kurser i hur man lär sig hantera alkohol, det finns inga lärdomar som ger trygghet i flaskorna för en alkoholist. En  gång alkoholist, alltid alkoholist. Det är detta som är så svårt att acceptera.

Dagens talare hade klar insikt i sin sjukdom. Han visste att vägen tillbaka är stängd. Antingen sluta dricka eller sluta leva. Så enkelt och så svårt är det. Genom att dela med sig av sina erfarenheter hjälper en alkoholist både sig själv och andra. Det finns en magisk kraft i att berätta och tala om det gemensamma problemet.

Alkohol är ett flytande gift som jag inte tål, som jag blir förstörd av och som hotar min existens som normal och sansad människa. Alkohol är min fiende, mitt gissel, en makt som jag är rädd för och som jag när som helst kan falla för.

Som andra alkoholister hade jag inga planer på att bli det, vem säger sig: Jag ska bli alkoholist! Å nej, man tror att det inte är farligt, att det är harmlöst att dricka och bli berusad och att man kan skylla ifrån sig dumheter man gjort för man var full. Alla dricker, det hör till, fest och rajtantajtan! Sen slår fällan igen, det finns ingen utväg utom att dricka mer och mer och mer. En strålande föreställning startar. Inte ens på Dramaten spelas det upp sådana magnifika scener, sådana lögnaktiga intriger och sådant självbedrägeri. Vilken skådespelardebut en alkoholist som jag skulle kunna göra!

- Nej, jag har inte druckit! Jag dricker inte alls för mycket! Jag kan sluta när jag vill! Ingen fara, jag klarar det här! Det här är sista gången, jag lovar! Att dricka eller inte dricka, det är frågan...

Slutscenen blir ångestladdad, delirium med dansande spöken, ringlande vita ormar och skuggspel. Fasansfulla skrik. Om inte det hela blir en fars med ett vinglande fyllo som snubblar och ser i kors, sluddrar och kissar på sig. Ramlar till slut raklång och blir liggande i sina egna spyor på golvet. Ridå. Applåder!

Tyvärr kan inte den utslagna fyllkajan resa sig och ta emot applåderna, hon bärs ut på bår. Tragisk sorti, men förutsägbar. Strålande tolkning av ett människoöde, skriver en recensent.

Varför dricker en alkoholist? Svaret är enkelt. Därför att han är alkoholist. Allt annat är svepskäl och försök till förklaringar. Det går att skylla på olycka, taskig barndom, sprucket äktenskap, misslyckande, otur eller vad man vill, men det finns egentligen bara ett enda skäl till att en alkoholist dricker. Alkoholisten har en sjukdom som tvingar honom att dricka, en alkoholist kan inte sluta dricka, kan inte låta bli att dricka.

Det är en kronisk sjukdom, den går inte att bota. Den leder till döden om den inte hejdas. Effekterna som sprucket äktenskap, dålig ekonomi, trassel på jobbet, osämja med kompisar - allt det är följder av alkoholismen, inte orsaker till. Den taskiga barndomen är också ett svepskäl, det finns exempel på människor som nått stor framgång trots usla barndomsförhållanden.

De allra flesta sjukdomar kan botas på sikt, läkarvetenskapen gör enorma framsteg. Alkoholism är undantaget. Den sjukdomen går inte att bota, bara att hejda. En alkoholist blir aldrig kvitt sitt alkoholberoende, det ligger latent och hotar den sjuke hela livet. Det är inte normalt att vara alkoholist. Det finns inget naturligt skäl att dricka alkohol, inte för någon. En del människor råkar ut för förbannelsen att bli alkoholister. De väljer inte att dricka, de har ett fruktansvärt tvång att dricka. Man räknar med att 10% av befolkningen är alkoholister.

En alkoholist dricker för att den inte kan sluta av egen kraft. Det har ingenting med brist på vilja eller moral att göra. Ingen väljer att bli alkoholist. Den som är det har en allvarlig sjukdom och behöver hjälp.

Livet kan inte bara vara sorg, det håller inte. Allt finns där runt omkring mig, skatorna bygger bo i körsbärsträdet, påskliljorna blommar, jag ska gå till frissan. Kan jag någonsin börja fungera igen? Jag måste. Jag måste försöka få vardagen att fungera. Inte släppa taget, inte deppa ihop, inte börja tänka på alkohol.

Tankarna på alkohol har varit långt borta, sättet som jag tidigare alltid löst mina problem med har varit mig fjärran. Ändå vet jag att det lurar en fara i sorgen, det är lätt att trösta sig, börja ta till det gamla vanliga medlet som medicin mot själens vånda. Jag trodde all sorg, alla bekymmer, alla misslyckanden kunde botas med alkohol. Det blev bara värre. Nu känner jag mig fri. Men jag aktar mig för att fira någon triumf. Jag kan aldrig vinna över alkoholen, bara stänga dörren.

I morgon ska jag gå till min självhjälpsgrupp. Jag måste ta tillbaka mina gamla vanor och mönster, annars är jag illa ute.  Jag får aldrig glömma vem jag är, Rakel, en alkoholist.

Ett glas är för mycket, tusen för litet. Det är alkoholism i ett nötskal. En alkis får inte väcka sitt begär efter att dricka det första glaset, för då är det fritt fram för de andra 999, om det räcker med det. Oftast blir det fler och sen en oändligt lång bromssträcka om det inte bär rakt in i betongväggen.

Tänk att så enkel matematik ska vara så svår att fatta! Alkoholister är inte dummare än andra, men vi har svårt att ta till oss denna enkla sanning. Den ena efter den andra är där och tar sitt första glas och så fortsätter det rinna ner alkohol i strupen helt automatiskt. Va? Det kan vara tolv års nykterhet som sköljs ner i en enda klunk! Hur kan det vara så svårt att stå emot?

Håll dig till vinnarna, sa min mentor. Hon är klok. Jag blir deprimerad av att höra om återfall och misslyckanden. Det finns ingenting positivt för mig att hämta i det. Men att få veta hur någon kämpat mot sin sjukdom och vilka metoder den använt, vilka tankar som rör sig, det är stärkande.

Förlorarna ger mig sorgliga budskap. Nu tar jag det mer samlat när jag får veta att någon tagit återfall och försvunnit ur gemenskapen. Förut kunde jag sörja och bekymra mig, men ett återfall är alltid den resandes ensak. Det är den som lyfter handen med glaset.

Den som fått budskapet och ändå tar ett återfall, har inte tagit emot den samlade kunskap som finns bland nyktra alkoholister. Den vill köra sitt egna race, och för min del måste jag slå dövörat till. Någon annans återfall har alltid ett farligt virus med sig. På med skyddsmasken!

Jag fördömer ingen, jag blir bara ledsen och nedstämd. Däremot blir jag stärkt när jag får höra hur andra lyckas hålla sig nyktra. Fylleminnen är tröttsamma att lyssna till, fylleorgier ser likadana ut i slott som i koja. Jag kan det där. Det finns ingenting nytt i berättelserna om hur en bakfylla känns. Det är nykterheten jag vill lära mig mer om. Jag håller mig till vinnarna.