© Torrdockan

Nu vet vi det. Ytterligare en kändis som uppträtt på fyllan och "skämt ut sig". Genast löpsedlar om det. En mycket vanlig företeelse blir skandal om det är en kändis som råkar vara med i svängen. Skådisar och artister och idrottsstjärnor super och en del av dem super för mycket, är det något konstigt med det? Var det någon som trodde att den sortens människor är immuna mot alkohol? Självklart finns det tragiskt nog även alkoholister och/eller storkonsumenter bland dem.

Kändisalkoholisterna är på något sätt representanter för den välbärgade alkoholismen, de där som inte lever på skuggsidan på bidrag och soppkök, de som inte sitter i parken och halsar vodka utan går på guldkrog och dricker fina märken. De blir inte ruinerade, de kan unna sig livets goda. Blir det för jäkligt har de råd att få privat hjälp på en diskret klinik, de blir förlåtna eller de faller i glömska. Men de överlever. Royalties och stimpengar kommer i alla fall, den sociala muren ger skydd och visserligen spricker ibland deras äktenskap och förhållanden men det dyker alltid upp nya intressenter.

En kändis kan till och med bli mer populär efter en smärre fylleskandal. Han eller hon är folklig, "som oss", man rycker på axlarna, stryker över och går vidare. Jo, visserligen ska man aldrig köra bil med promille i kroppen, men... tja, vad ska man säga.

Ingenting av yttre välfärd hindrar alkoholism, varken ställning eller pengar utgör något skydd. Det är en ytterst demokratisk sjukdom. Enda skillnaden är att den som har pengar har råd att dricka finare sprit längre tid men det finns exempel på att även de mest förbluffande förmögenheter har gått att supa bort på kort tid. Jättearv med pengar och egendomar har förvandlats till floder av whisky och runnit bort.

Häpenheten och indignationen över kändisarnas alkoholbruk är förvånande. Vi lever i en kultur som bygger på dryckestraditioner, fester året runt med nubbe och all slags kröken. Vad är det för konstigt med att kändisar super?  Kan man verkligen sälja extra lösnummer på en sådan självklarhet?  Är det för att vi vanliga doldisar ska känna ett slags gemenskap med alkoholiserade folkhjältar?

Alkoholism är en personlig tragedi för människor som har den sjukdomen. Det är en dödlig, obotlig sjukdom med ytterst farliga konsekvenser.  Det är en vanlig sjukdom, den skonar ingen. Att vara kändis och hamna på löpsedlarna för att man är sjuk, vara tillåtet villebråd för minsta amatörfotograf med mobilen i högsta hugg - det är att beklaga. Kändisar är väl också mänskor. Alkisar är väl också mänskor.

Jag var på födelsedagskalas i dag, strålande väder, underbar buffé, vackra gäster, massor av drycker och flaggan i topp. Det var roligt att träffa grannar och bekanta, vänner sen barnsben och släktingar. Vi satt ute i trädgården och njöt. Jag drack bubbelvatten med olika smaker, de andra drack vin med mera. Ingen gjorde någon affär av det. Ingen bryr sig egentligen om att andra väljer nykterhet. Jag behöver aldrig förklara eller försvara mig, alla vet att jag inte kommer med bil så den kan jag inte skylla på. Jag behöver inte förklara, bara svara: Vatten, tack när någon frågar vad jag vill ha i glaset.

Det hörs ibland oro hos alkoholister att de ska behöva förklara sig, bli förhörda om orsaken att de inte dricker och liknande. Bullshit!  Ingen bryr sig om vad andra har i glaset. De är egentligen bara intresserade av att få något i sitt eget. Det bildas ingen misstänksamhet för att någon är nykter. Så det går inte att skylla på omgivningens tryck! Ingen behöver stå och stamma och förklara sig vara alkoholist eller ha hjärtfel eller vara allergisk eller vad man väljer. Vatten, tack är helt tillräcklig förklaring.

Det finns inte en chans för en alkoholist att kunna dricka normalt. Att återgå till den första tidens måttfulla eller behärskade drickande. Det är tyvärr en lärdom som har ett högt pris. En alkoholist med många års nykterhet trillar dit direkt. Den personen är som en tickande bomb. Ett enda glas startar Niagara.

Underligt nog är detta en sanning som är oerhört svårsmält för en alkoholist. Det är till att inbilla sig att vara undantag från denna glasklara regel. Det är till att pröva i alla fall. Det är till att inte kunna låta bli att chansa. Så vad händer i 100% av fallen? Katastrof. Med styrka och envishet går det att kliva upp på det nyktra spåret igen - men en del orkar inte utan försvinner ut i ovisshetens öde. Dvs vi vet ödet, men hoppas på något slags mirakel.

Rafael hade sju års nykterhet bakom sig. Sju bra år, långa år med frestelser och sug, men obrutet nyktra. Han skulle resa på semester med sin ena dotter. På Arlanda får han för sig att efter sju nyktra år kan han nog ta en whisky i alla fall. Förnuftet hade tagit semester eller fått värmeslag. Alltså beställer denne man sin whisky och efter det en till. Sen har han fyra dagars total minneslucka. Han kom inte iväg på semester. Han vaknade så småningom upp på Mariakliniken. Hur han kom dit minns han inte. Han berättade detta för oss andra.

Trots alla varningar, trots kunskapen att det inte går att dricka normalt för en alkis, trots att en del till och med dör i sitt erbarmliga återfall måste några ändå testa. Jag har aldrig hört någon som efteråt tyckt att det var en bra idé, tvärtom. Det är förtvivlade, nedbrutna, sjuka och ledsna alkoholister som kommer tillbaka och erkänner sitt nederlag.

Stellan skämdes och kunde inte nog beklaga sitt återfall förra året. Han gick på 90 möten på 90 dagar och han ångrade bittert sin chansning som i ett enda slag hade fått familjen att tappa förtroendet för honom. Det tog lång tid att få tillbaka det. Han kom på rätt köl igen, han lärde sig att det finns inga kompromisser. Det är obruten nykterhet som gäller. Allt annat är omöjligt.

Att det ska vara så svårt att fatta! Står det NYMÅLAT kan man väl lita på att det är nymålat och inte sticka dit fingret. Men hos en alkoholist är det en seglivad tanke att just den skulle vara undantaget (undantaget som inte finns och som ingen har hört talas om heller) och kunna ta sig ett glas som en vanlig människa igen! Det ynkliga hoppet ger det ena återfallet efter det andra. Återfall är inte unikt - det är vanligt. Så illa är det.

Jag minns att jag många gånger ville men inte kunde sluta dricka. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle göra. Jag bestämde mig för att sluta, det kändes helt rätt. Jag skulle inte dricka vinet som jag hade hemma. Nu fick det vara nog!

Det var verkligen min absoluta avsikt att sluta, jag menade det. När jag inte drack något blev jag rastlös, jag öppnade skåpet och tittade på flaskan. Nej, jag skulle inte dricka. Nu skulle jag sluta dricka, åtminstone inte dricka varje dag som jag gjort en längre tid. Någon gång skulle jag ta ett glas vin, men bara ett eller högst två. Det var inte roligt att dricka längre. Jag kräktes ibland på mornarna, jag var bakis och hade ågren, jag insåg att jag hade druckit för mycket en längre tid. Nu måste jag skärpa mig.

Jag var fast besluten att sluta dricka. Jag ville verkligen sluta. Jag var lite rädd för det hela, kände att något var på tok. Jag var väl inte alkoholist, tyckte jag, men jag var storkonsument. (Jag var självklart alkoholist, men det sitter långt inne att ens för sig själv erkänna en sådan sak. Tills vidare ansåg jag att jag inte var alkoholist.)

Det var kämpigt att avstå från det dagliga vinet. Jag blev irriterad och småilsken, tyckte ingenting var roligt. Usch, så trist att inte kunna dricka. Det var behagligt att bli en smula dimmig, jag sov så bra sen, ljög jag för mig själv. Jag slog mina lovar kring vinflaskorna och tyckte att jag kunde väl dricka upp det vin jag hade hemma i alla fall. Det kändes genast trevligare. Jag behövde ju inte ta mer än ett glas. Och vad skulle jag göra med vinet? Hälla ut det? Otänkbart.

Alltså öppnade jag en flaska och genast mådde jag bättre. Jag slog upp det ena glaset efter det andra helt mekaniskt och upptäckte att flaskan var tom. Konstigt så fort det hade gått. Nu kände jag mig lugn, nu var det lite dimmigt i skallen och nu skulle jag sova bättre. Det var precis vad jag inte gjorde numera efter att ha druckit. Jag låg och svettades och vred mig och kunde inte komma till ro. Bredvid mig snusade RB och jag låg där och stirrade upp i taket. Jag måste gå upp. Kanske jag skulle ta ett glas vin till för att kunna somna?

Jag insåg att för att kunna sluta, så fick jag inte ha något vin hemma. Jag klarade inte av att ha en flaska vin stående. Jag skyllde på vad som helst för att öppna den och ta mig ett glas. Alltså bestämde jag mig för att dricka upp vinet som fanns hemma och sen skulle jag inte köpa något mer. Skönt! Nu skulle jag ta en lång vit period och kanske aldrig mer dricka, åtminstone inte så mycket och så ofta som jag gjort. Jag behöver väl inte berätta hur det gick. Självklart fick jag något slags noja av att det inte fanns något vin hemma, jag blev så rastlös, nervös och jag blev irriterad för minsta småsak. Det var helt klart abstinensbesvär, man jag fattade inte det.

En del dagar rusade jag iväg till Systemet, sprang ut igen efter att ha kommit hem från jobbet. En kvart före Systemets stängning blev jag smått hysterisk och sprang iväg. Jag vågade helt enkelt inte vara utan vin. Jag måste ha vin hemma för att hålla mig lugn. Jag darrade av återhållen nervositet och stress. Jag blev inte lugn förrän jag hade kommit hem med mitt vin, öppnat flaskan och tagit några klunkar. Min vilja att sluta räckte inte.

Jag förstod att det inte var någon enkel sak att sluta dricka. Jag var fast, men det kunde jag ännu inte erkänna. Jag trodde att jag skulle kunna sluta dricka när som helst. Jag sköt beslutet en smula mot framtiden. Jag hade så jobbigt, det var stressigt på arbetet, jag kände inte för att sluta just nu. osv osv Jag hade alla undanflykter och allt försvar som kunde tänkas. Jag fortsatte dricka mitt vin och tyckte att jag blev lugnare och trevligare med en smula berusning. Det var bara det att jag drack så mycket att jag inte förblev lugn eller trevlig utan packad, trött och stirrig. Jag var alkoholist med alla tecken som en alkoholist har.

Jag ville sluta dricka. Eller ville jag inte? Varför var det så svårt? Jag bestämde mig för att prata med min nya husläkare. Jag måste kunna få hjälp med det här. Först skulle vi göra en bussresa i Skottland (Vansinnigt land att åka till för en aktiv alkoholist, men det fattade inte jag). Sen skulle jag ta itu med det här lilla problemet.

Fortsättning följer...

Bli frisk, annars överger jag dig! Det är ingenting man säger till en som är dödssjuk i cancer. Alkoholism är klassad som en dödlig sjukdom precis som cancer. Men till en alkoholist säger många anhöriga i princip: Bli frisk annars går jag ifrån dig!

Välj inte bort mig, vädjar Felix. Han sitter hulkande hos Blanche som fortfarande älskar honom. Hon har inte valt bort honom, hans dotter väljer inte bort honom, hans mamma, syster, bror, ingen väljer bort honom. Men Felix väljer inte bort alkoholen. Han kan inte. Han försöker förklara det som kallas sug med att varje cell i hans kropp skriker efter alkohol som kan dämpa hans ångest. Han kan inte kämpa emot. Han vet att han ska, men han orkar inte.

Jag försöker förstå. Jag försöker tänka mig in i det. Varför står jag emot? Jag är inte bättre, klokare, smartare än Felix. Han är i mångt och mycket en bättre människa än jag. Han har sällsynta kvaliteter, han är begåvad, varm, mänsklig, har humor och är hjälpsam och kärleksfull. Vad är det för hemliga lås som han inte förmår öppna? Varför slår sjukdomen så hårt mot honom?

Välj inte bort mig. Jag är alkoholist.

Dryga sex veckor höll den den här gången. Felix´ nykterhet. Jag hade något på känn, en del tecken tydde på det. Hans bedyranden att den här gången, den här gången skulle han lyckas betydde ingenting. Jag borde vara förberedd, ändå blir jag ledsen varje gång det händer. Jag förstår det inte.

Felix och jag är alkoholister, vi lider av samma sjukdom, men det betyder inte att vi är likadana eller genomgår samma processer i sjukdomen. När det gäller Felix´ återfall (som duggar tätt numera) står jag lika oförstående som övriga omgivningen. Det faktum att vi båda är alkoholister hjälper inte mig att "förstå". Jag förstår ingenting. Jag reagerar som den övriga omgivningen - med ilska, trötthet, förbittring, förvåning. Jag känner mig sviken och lurad, tycker rent ut sagt att han är en skit. Han kan inte hålla sig nykter, han säger att han gör allt rätt, men vad är det då för mekanism som slår till?

Vi pratades vid i går ett par gånger. Han är onåbar på mobilen när han tagit återfall, bara det är ett säkert tecken. Han ringde på kvällen och berättade det jag redan visste. Jag orkade inte vara något stöd, jag skällde ut honom. Om det är fel så gör jag fel. Jag orkar inte alltid göra rätt. Nu är jag ganska trött på hela historien  Felix, hans eviga återfall, hans undanflykter, hans konstiga försvar, hans prat om barndomens fasor, hans hopplösa pendlande mellan svårmod och övermod. Jag måste sätta punkt. Min egen nykterhet måste gå före allt annat. Jag lever inte för att spela Florence Nightingale i Felix liv.

Han vädjar till vår vänskap, till mina känslor, han manipulerar mig skickligt och jag vet det, men jag kan inte genomskåda exakt när det sker. Och jag står precis lika häpet handfallen som hans övriga omgivning: Hur i helvete kan karln fortsätta dricka när han vet att det inte går, att han blir utkastad från behandlingen, att han blir fråntagen umgängesrätten med sin älskade dotter, att han inte har något jobb, egen bostad, inte har pengar, är skyldig alla människor pengar, gör sina mamma sjuk av sorg, förstör alla sina chanser, får epilepsi och andra kramper, har levervärden som är skrämmande och har åratal av "no work" bakom sig.

Svaret är: Detta är alkoholism. Så kan den sjukdomen se ut. Där finns svaret på varför det finns hemlösa människor som sover i portgångar, trashankar som sitter ute på stan och skrålar. Felix är en begåvad man som har bränt alla skepp, han är en godhjärtat person som skadar alla sina närmaste, han har ingen framtid så länge han inte kan hålla sig nykter.

Jag reagerar precis som andra. Jag blir förbannad och mästrande, börjar förebrå och oja mig. Trots att jag själv har sjukdomen kan jag inte hantera min egen avsky och besvikelse. Felix behöver inget av det. Men jag har inget svar. Felix har fått redskapen, han måste själv använda dem. Ingen annan kan göra det åt honom.

Det är lätt att inbilla sig att bara för att någon har längre nykterhet än jag själv, så är den personen bättre, starkare, klokare - vad du vill! Så är det inte. Nykterhet kan inte mätas i tid på det sättet. Att någon gör det (som jag gjorde i förra inlägget) är inte för att jämföra eller göra sig märkvärdig. Det är ett enkelt konstaterande som är roligt enbart för mig och definitivt inte någon tävling. Då skulle alla nynyktra fällas till jorden av modlöshet när de träffar folket som har femton, tjugo års nykterhet eller mer.

Det är var dags nykterhet som räknas. Alla startar vi på dag 1 på något sätt. Alla har sina 24 timmar framför sig. Sen hur många man har bakom sig är en privatsak egentligen. Se det som en privat uträkning och inte som skryt, tack!

Tiden är viktig på annat sätt. Jag upptäcker alltefter som tiden går i nykterhet att jag förändras, jag var inte frisk direkt efter några veckor, inte efter några månader. Jag var nykter, men jag var inte frisk. Jag hade kvar många av mina dåliga vanor och sidor, jag betedde mig långt ifrån ett nyktert ideal. Allt det där lämnade jag endast gradvis bakom mig. Jag tycker själv att jag behövde ett helt år för att återgå till ett någorlunda normalt beteende och sinnsestillstånd.

Nu är jag inne på mitt andra år. Jag förändras fortfarande - tiden hjälper mig bara genom att ticka vidare. Jag vet inte vilka processer det är som arbetar inom mig, men jag känner dag för dag att jag blir stabilare och mer harmonisk. Jag är inte så lättirriterad längre, inte så ivrig och dramatisk. Bagateller är just bagateller och inte något som jag behöver reta mig på. Jag behöver inte förändra världen, jag behöver inte vara perfekt, jag behöver inte deltaga i varje detalj varken på jobbet eller hemma. Jag kan lägga av storpolitiken, inrikesdebatten, jag kan avstå från att kasta mig in i meningslösa diskussioner för att hävda min åsikt. Jag har ingenting att tillägga i frågor där allt är sagt. Jag tror inte längre att jag kan tillföra något oumbärligt argument. Jag har frid i sinnet.

Tiden är viktig men inte avgörande. Den som kämpat med sin alkoholism och är inne på sin tredje dag eller tredje vecka har samma kamp och samma framgång som vi alla. Det kommer alltid att finnas människor som varit nyktra mycket längre än jag. Min uppgift är att gå i deras upptrampade spår. Nykterhet är inget hundrameterslopp med tidtagning, det är ett evigt maraton.

OK, men vad ska jag göra sen då? Finns det något liv efter det här? Klart det finns, det finns ett nyktert liv. Ett värdigt liv, ett bra liv. Det kan ta en tid innan en alkoholist märker några effekter av sin nykterhet. Ingen kan sluta på måndagen och vara frisk på tisdagen. Så enkelt är det inte, för då skulle inte alkohol vara en farlig drog och ingen skulle vara alkoholist.

Det låter enkelt att ställa ifrån sig flaskan och sen aldrig dricka mer. Stopp, det är inte så det går till.  Det krävs mycket mer, dagliga beslut till exempel. Om jag ska kunna hålla mig nykter måste jag arbeta med mig själv, så att jag inte är likadan som när jag drack. Jag måste försöka ändra mitt tänkande och mitt beteende från stort till smått. Bryta rutiner, tänkesätt, gamla vanor som ledde till att jag drack. Gör jag inte det, är jag strax vid flaskan igen. Jag kanske måste bryta en del relationer som inte var bra för mig. Många relationer har redan upphört för att jag drack för mycket.

Trycket från omgivningen måste lätta. Både trycket att sluta dricka och trycket att dricka. Jag måste hitta någon att prata med. Att snacka med en som kan hantera alkohol är inte särskilt givande för en missbrukare. Det får vänta. Att snacka med en alkis som är aktiv är helt meningslöst och det samtalet slutar bara på krogen i fylla och gråtmilda ömhetsbetygelser om evig vänskap och annat dödslöjligt trams som fulla människor kan dra till. Den aktiva alkoholisten vill inte att du ska sluta, det är ledsamt med en suparkompis mindre. Han får dåligt samvete om du slutar. Alltså bjuder han gärna på ett glas.

De enda jag kan prata med som kommer att förstå är andra alkoholister som har en stabil nykterhet. Där finns förståelsen och kunskapen. Där möter jag inga förebråelser och amatörteorier om min alkoholhantering, jag får inga anklagelser och suckar. Jag möter någon som lyssnar. Inte någon som talar om hur jag ska göra. Det har alla gjort förut, mamma och pappa, äldre syskon, lärare, chefer, sambosar och kompisar. Alla vet bättre än jag vad jag ska göra.

En nykter alkoholist kan tala om för mig hur han eller hon har gjort - inte hur jag ska göra. Vill jag följa den modellen kan jag göra det. Om jag inte gillar receptet som leder till stadigvarande nykterhet, kan jag strunta i det och fortsätta supa skallen av mig. Om jag har något vett kvar sedan kan jag återvända och fundera på om det inte var ett bra recept i alla fall. För min väg var inte så lyckad har det visat sig så många gånger att jag egentligen inte behöver fler bevis.

Jaha, så kan jag börja. Lyssna på andra för omväxlings skull. Jag kanske har varit en typisk världsförbättrare, en som visste hur allt skulle göras för att bli perfekt. Behövt totalkoll för att känna lugn. Nu kan jag lyssna på andra ett tag. Det är experter som talar på självhjälpsgruppernas möten. Efter många års hårt supande vet folket vad de snackar om i sin omutliga ärlighet och sin nykterhet. Det är ingen där som yrar om "dålig karaktär" och liknande besserwisseri. En nykter alkoholist vet vad det handlar om, kan ge vägledning genom ett program som ska leda till nykterhet. Men jag måste själv ta beslutet, själv bestämma, själv ta mig till möten, undvika Systemet, dra mig bort från suparkompisarna, göra en självrannsakan för att upptäcka vilka fällor och fallgropar just min vardag innehåller.

Jag måste lära mig tänka på ett annat sätt, rannsaka mig själv och inte bli rädd för vad jag upptäcker. Om jag fuskar och slarvar, gör det enkelt för mig och tror att jag kan lära mig att dricka lite, lite grand är jag snart tillbaka i mitt alkoholistiska beteendet. Det är aldrig långt till flaskan för en alkoholist. Så ensam som jag var när jag drack blir jag aldrig som nykter i gemenskapen med andra nyktra alkoholister.

Felix är på en ny behandling. Vi har fortfarande kontakt. Den här gången ska det gå bra, säger han. Jag försöker döda mina tvivel och jag måste be till högre makter för att få hjälp. Jag vill så gärna tro. Det vill hans mamma, syster, bror, flickvän, dotter. Alla vill tro. Alla tror. Alla har trott. Varje gång.

Om han inte hör av sig någon dag blir jag orolig. Genast blir jag misstänksam. Så reagerar vi nog allesammans. Det tar tid att återfå ett förtroende. Längre och längre tid efter varje ny vurpa. Jag ställer upp, jag tror på honom en gång till. Jag lyssnar, småpratar, uppmuntrar. Jag vet att alla yttre försök till påverkan är meningslösa. Det måste växa en vilja inuti honom själv. Han måste kapitulera för att kunna segra. Så sorgligt, så sorgligt.

Jag vet mycket väl att det inte hjälper att säga till en alkis att sluta dricka. Ändå vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Jag har hittat en väg till nykterhet. Det är en upptrampad stig där många gått före.  Det finns en väg. Jag vet det.  Mina vänner i sjukdomen vet det. Felix vet det. Ändå slinter han. Ångesten blir outhärdlig tidvis, Desperata försök att dämpa ångesten med alkohol och andra droger gör bara ångesten värre, den blir som ett odjur som förtär det inre.

Några av hans kompisar har redan stuckit från behandlingen. De klarade inte trycket. De stack därifrån. Suget blev för starkt. Vad som händer med dem vet ingen. Vi kan föreställa oss människospillror som driver omkring, olyckliga och sjuka. Felix tar en dag i taget - härda ut, härda ut. Suget efter alkohol går över, det fladdrar förbi och försvinner. Det kanske aldrig upphör, men det dämpas. Följ självhjälpsprogrammet, gör som de säger, det fungerar.

Det allra svåraste för en alkoholist är att erkänna sitt beroende. Alkoholism kallas ibland för förnekelsens sjukdom eftersom så många inte erkänner att de har alkoholproblem. Det är som om det i sjukdomen är inbyggt självbedrägeri. "Andra är alkoholister, men inte jag." Det är en seg inställning, svår att få bort och det krävs mycket för att en alkoholist ska svälja stoltheten och erkänna: Ja, jag är alkoholist.

De flesta alkoholister tror att de en dag ska kunna dricka som andra. De vill ha tillbaka den första tiden med alkohol, då det var roligt och fest och kroppen och sinnet fungerade. Det är en omöjlighet. En alkoholist kan inte dricka. Efter också en lång tids uppehåll, slår alkoholen till med fruktansvärd kraft. En nykter alkoholist som tar ett återfall är blixtsnabbt tillbaka på ruta ett. Det finns ingen "tillvänjningstid". En alkoholist kan aldrig, aldrig återta kontrollen över sitt drickande. Det är en total villfarelse och inte värt ett försök, för det kommer att sluta i katastrof.

Alkoholen är ett djävulskt gift, den ger inte bara kroppsliga skador utan värre: Den ger personlighetsförändring på sikt. Sinnet förändras, ångest och aggressivitet kommer nära ytan hos den som dricker och det vidriga är att botemedlet alkohol samtidigt är giftet. Ångesten kan dämpas med alkohol, men bara till en viss gräns, sen tar alkoholen hämnd och skapar mer ångest. Det är sannerligen en ond cirkel.

Alkoholisten som har sett sanningen om sig själv står i början av ett nytt liv. Det går inte lika lätt att lura sig själv längre. De gamla lögnerna: Jag kan sluta när jag vill och Jag har inte alkoholproblem klingar falska, sanningen börjar tränga in i alkoholistens medvetande. Men en alkoholist vill inte lyssna, den vill fortsätta sin tillvaro som förut. Den vill kanske bara göra ett kort uppehåll på en vecka eller så. Vita veckor låter bekvämt och bra. Säkert en bra metod för den som inte är alkoholist, men för en som är missbrukare är det inte tillräckligt. Det är ingen vit vecka som gäller, det är ett vitt liv!

Ett sådant löfte kan ingen ge. Det är därför 24-timmarsregeln är så trösterik. Ett vitt dygn i taget. Det kan alla klara. Mer behöver man inte bestämma. En  dag i taget. Vem som helst kan ställa sig framför spegeln på morgonen och säga rakt in i sina egna ögon: Jag är alkoholist. Jag ska vara nykter i dag. Ett dygns nykterhet, sen får jag se.

Varför ska jag sluta dricka? Jag drack visserligen en massa alkohol i går, låg och hulkade natten igenom i fosterställning, hade en värkande klump med studsande bollar inuti i stället för huvud, men det var då det.  Jag ska aldrig mer dricka! Jag slutar kanske inte redan i kväll, men nån gång ska jag sluta.

Om jag kom ihåg vad jag gjorde i fyllan i går, hade en aning om hur jag kom hem, visste var jag hade plånboken, hade koll på vem jag tillbringade de sista fylletimmarna med och vad jag sagt, skulle jag  skämmas ännu mer än jag gör.  Det är en välsignelse för fyllon att glömskan går hand i hand med fyllan. För den som super. De andra minns. Det är riktigt obehagligt; andra minns bättre vad jag gjorde och sa. Fan också, vilken löjlig och patetisk figur en alkoholist är, ömklig på något sätt. Men jag är inte alkoholist. Jag drack lite för mycket i går, det är hela saken.

Äsch, det är väl inte så farligt. Alla dricker ju. Särskilt nu i semestertider. I höst ska jag dra ner på drickat. Verkligen. Då ska jag inte dricka så ofta. Kanske bara på fredag, lördag. En helgfylla måste man kunna unna sig. Det är för fan inte normalt att hålla sig nykter över en  helg. Och hur ska jag kunna gå på krogen och umgås om jag inte dricker som de andra?

Jag dricker inte alls för mycket. Jag har en normal konsumtion. Så full som Exet blir jag aldrig! Han  dricker mycket mer än jag. Alltså kan jag fortsätta. Han däremot borde sluta. Men jag ska sluta, jag ska! Bara inte nu. Det är svårt att sluta på sommaren. Det blir bättre i höst. Det är ingen konst alls att sluta dricka. Särskilt om man inte är alkoholist. Jag är inte alkis. Skulle jag vara alkis? Nänänä! Jag sitter inte på bänken eller ligger i parken och sover. Jag är alltså inte alkoholist. Jag har en normal konsumtion.

Visserligen blev det lite för mycket i går, men det var då det. I kväll blir det annorlunda. Jag ska bara dricka en öl, kanske två på grillfesten. Absolut inte en droppe mer. Jag lovar dyrt och heligt. Sluta tjata! Jag är väl ingen alkis heller! Lite roligt får man väl ha! Hur många öl ska jag köpa? Måste köpa en box vin också för säkerhets skull. Inte glömma att ställa in några öl i kylen hemma, så jag har i morgon bitti.

Sommar, sommar, sommar! Ska man inte ha kul på semestern! Sen får jag skärpa mej. Det blir då det. Fan, vad kul det var i går kväll. Tror jag.

Jag har alltid levat i drömmarnas värld. Verkligheten har försvunnit och fantasin har tagit över. Det var ett sätt att fly, ett sätt att överleva men också ett sätt att lura mig själv på upplevelser som fanns alldeles framför mig. En smula drastiskt vill jag påstå att jag sitter en vinterdag med gnistrande snö och längtar efter den grönskande sommaren, och sitter den grönskande sommaren i en ljum bris och längtar efter vintern med sin gnistrande snö. Aldrig här och nu. Alltid någon annan gång någon annanstans.

Orsaken till detta trodde jag länge var att jag är född och har bott länge på en ö. Det var ömänniskor som lärde sig längta bortom horisonten, över havet till fjärran som skymtade som en hägring på andra sidan de stora djupen. När jag mötte andra alkoholister förstod jag att det är en ganska vanlig företeelse hos just alkoholister. Det kan vara svårt att greppa verkligheten, njuta ögonblicket som inte låter sig fångas, uppskatta nuet. Jag är inte ensam om det. Upptäckten gjorde mig först förvirrad, sedan lugn. Det mesta som jag trott mig vara ensam om, fann jag också hos de andra runt bordet i gruppen. Jag var inte unik, jag var som folk är mest, som alkoholister är mest och flykten från här och nu är ingen ovanlig företeelse.

När de andra berättade om sig själva, tyckte jag de beskrev mig. Mina egenskaper som jag trodde var unika, delades av många. Mina idéer och fobier delade jag med andra. Föreställningen om att jag var ensam med mina problem och egenheter försvann så småningom. Jag fattade att mitt smusslande med alkohol och mina undanflykter var "normalt", dvs normalt för en alkoholist. Förnekandet var normalt, besluten som aldrig gick att genomföra var normalt, suget, ångesten, skammen, övermodet, verklighetsflykten - allt var normalt. Normalt och vanligt hos en alkoholist.

Det kändes mindre ensamt att upptäcka detta. Det går att skärskåda sig själv och försöka arbeta med sina brister och egenheter. Ensam hade jag inte förmått någonting. I gruppen blev jag starkare. Det jag berättade förstod de andra. Ingen sa "ryck upp dej", "försök att dricka lite mindre". "det är väl inte så svårt att  sluta dricka" osv osv. Ingen ojade sig eller gjorde miner, ingen annan kom med goda råd om hur jag skulle göra. De berättade vad de själva hade gjort för att bli nyktra och jag lyssnade. Jag lärde mig snart att det inte fanns några genvägar. Omutlig ärlighet och total nykterhet är vad som gäller. Ta aldrig det första glaset är ett bud.  Lova ett dygns nykterhet i taget, det klarar du! sa de.

Jag lade ner föresatsen att aldrig dricka mer. Det var ett för stort löfte. Jag sa till mig själv och bad min yttre kraft att hjälpa mig ett dygn i taget. Det var en lagom tidsrymd. Jag lekte inte framtid, jag såg inte mig själv som nykter alkoholist om några år - jag såg mig här och nu. Nykter nu. Nykter i dag. Jag försökte orientera mig i nuet, uppfatta och uppskatta nuet och inte frestas av verklighetsflykten. Nykter i dag. Det är ett bra mantra. I morgon blir också en nykter dag, men det räcker med att besluta här och nu.

Brorsan, systern, sambon, farsan? Hur får jag andra att sluta dricka? Det går inte. Lägg ner projektet. Det är bara den som dricker för mycket som själv kan ta tag i sitt problem. Man kan leda en häst till vatten men inte få den att dricka. Och när det gäller alkisar är det tvärtom. Man kan prata en alkis tillrätta, men man kan inte få honom eller henne att sluta genom yttre åtgärder. Jag kan bli skjutsad till sjukhus för avgiftning, men när jag stiger ut genom porten är jag inte botad. Beslutet om nykterhet måste starta inifrån, det är en andlig process som vill till för att det ska funka. Och min egen vilja är inte tillräckligt stark nog.

Tyvärr är det så. De flesta gravt alkoholiserade människor vet att de är i kris. Då händer det att de dricker för att glömma att de är i kris genom att dricka ännu mer. Låter det logiskt? Nä. Det är det inte heller.
Det finns ingen logik i den här sjukdomen. Den härjar inuti kroppen oavsett vad den sjuke vill eller strävar efter. Den ligger latent under nyktra perioder, men den flammar upp så fort tillfälle ges. Det går inte att bota alkoholism. Den som påstår det talar mot bättre vetande eller är ute efter att tjäna pengar på sjukdomen.

Därmed inget ont om alla som arbetar seriöst med att hjälpa alkoholister. De vet säkert också hur återfallsprocenten ser ut. De vet också att någon efter tolv eller tjugo års nykterhet kan starta igen och supa ihjäl sig på en vecka. Vad ska vi göra med alla som super? Ska vi förakta dom? Tycka synd om dom? Skratta åt dom? Fortsätta ungefär som nu. Köpa Situation Stockholm utanför Åhléns av nån stackare som ser ut att ha sovit utomhus sen i april? Låtsas att vi inte ser dom? Vifta bort antydningar om att Persson super och Annika har alkoholproblem?

Vad ska jag göra med min egen alkoholkonsumtion? Kompisen slutar inte för att jag ber honom. Han slutar inte ens när frugan sticker och ungarna blir omhändertagna av socialen, han blir vräkt och förlorar jobbet. Har han inte vaknat så fortsätter han. Har han vaknat utan att fatta vad han ska göra, kommer han att fortsätta tills han dör av sitt intag. Jag själv kan välja. Bara misstanken om att jag dricker för mycket, för ofta, för ivrigt är tecken på att jag äntligen fattat vad det handlar om. Det är en god start. Jag kan arbeta med min egen nykterhet, de andra kan jag inte göra något åt mer än att vara ett bra förerdöme. Men jag måste sluta predika! Inte sticka fingret i ölmagen på någon och säga: Sluta tuta! Det är meningslöst. Var och en måste nå det man kallar "botten". Allt måste till synes gå åt helvete för att en alkis ska fatta allvaret i sitt missbruk.

Alla alkoholister når sin botten så småningom. En del gör det efter bara en kort tids supande, för andra kan det ta nästan ett helt liv innan poletten trillar ner. Ju fortare desto bättre, eftersom alkoholen är en farligt drog som ger fysiska och mentala skador - även på dem som inte skulle drömma om att kalla sig alkoholister och inte heller räknas som det. Måttlighetsdrickarnas favoritidé är att de inte skadas av alkohol eftersom de dricker måttligt. Ha-ha! Läs på! Mängden alkohol gör att skadorna kommer fortare - effekterna blir på sikt desamma. Vrålsuper någon på helgerna mellan nyktra vardagar är inte det heller bra för hälsan.

När botten är nådd och/eller förnuftet vaknat till liv kan en aktiv alkoholist bli en nykter alkoholist. Ett bra sätt är att lyssna på andra alkoholister som gått igenom detta och vet vad de talar om. Lyssna noga och gör som de säger, tro på vad du ser när du är i en självhjälpsgrupp bland nyktra alkoholister. Gå på möten, ställ upp med service - så hjälper du andra alkoholister, inte genom att tjata och hota.

Jag var en slav, en träl. Jag hade ingen egen vilja. Det låg ett ok på mina axlar och tyngden som böjde min nacke var alkohol, skam, skuld och ånger. Aldrig var det mer tydligt än när jag var i Helsingborg. Jag hade många anledningar att resa dit både i jobbet och privat. Och den viktigaste anledningen (men den kom aldrig riktigt upp i dagsljuset) var att från Helsingborg turar man till Danmark för att köpa billigare öl och sprit. Det går en sundsbuss från hamnen var tjugonde minut och det är fullt legitimt för svenskar att resa över och lasta kärrorna fulla med det danska ölet, den kryddiga jubileumsakvaviten, körsbärsvin med mera. Och tjäna en hacka på att det är billigare i Danmark.

Ingen höjer på ögonbrynen när svenskarna kommer dragande med jättelass och lastar sina bilar fulla. Om samma person skulle gå till Systemet och köpa samma mängd borde åtminstone någon höja ögonbrynen en smula. Men i Danmark kan man handla - och nu har det blivit ännu mer fördelaktigt. Det går en ständig ström av kärror från båten till kajen, varje vardag, var tjugonde minut så länge butikerna på andra sidan sundet är öppna. Att tura är en självklarhet, en rättighet och på färden är det trevligt att äta smørrebrød med pillede rejer och dricka en grøn därtill.

En lyckad dag för mig i Helsingborg var en dag då jag hann med tre turer. Jag släpade och drog, jag lurade mig själv med att jag "tjänade" på inköpen. En alkoholist kan aldrig tjäna på ett köp av alkohol. En alkoholist dricker så länge det finns något kvar, så länge det finns en flaska i förrådet. Ju mer man köper, desto mer dricker man. Vem blir lurad? Vem tjänar på affären?

Den här gången var den första av alla besök i staden då jag inte reste över Sundet. Jag såg båtarna gå, jag såg människorna köa och släpa sina kärror, men jag var fri. Slaven var befriad. Mitt ok var borta, fotbojan bortkopplad, tvånget kändes inte. Det kändes underbart, jag upptäckte inte förrän efter flera dagar att jag inte tänkt tanken att tura. Det kändes som en självklarhet att vara nykter.

Då är det dags för varningssignaler! Jag som är alkoholist får inte bli övermodig och tro att nu är det över, "jag är botad". En alkoholist blir aldrig botad! Det var bäst för mig att försöka komma ner på jorden och påminna mig hur mitt övermod stjälper och förstör. För att jag skulle bli mer ödmjuk, viskade en röst i mitt öra när jag satt ensam hos Rut på Skäret och åt en sallad att "nu är det ingen som vet", du känner ingen här, det kommer inte att märkas om du tar ett glas vin, tänk så trevligt det vore med kallt vitt vin. Bara ett glas!

Så lätt kan det vara! Så nära är det första glaset, det man inte ska ta! Jag övervann frestelsen, tanken fanns bara en nanosekund i hjärnan, jag beställde glass med jordgubbar och en flaska Ramlösa med citron till! Jag gick inte in under oket, jag blev inte träl igen, jag fortsatte som en fri människa och kunde gå med rak rygg och se folk i ögonen. Friheten är värdefull, frihet är det bästa ting...

Den är här nu i full blom, den förbannade sommaren! Då man ska grilla och grilla och festa och åka runt och hälsa på och grilla och festa och tälta och sova i obekväma gästsängar och äta pizza och dricka vin, och ta en drink före grillningen och efter grillningen och sen sitta uppe och gagga hela natten. Sen vakna för tidigt för inga ungar drack och de är inte bakis utan sätter fart direkt på morgonen och ska ha mat och sen leka och gå till stranden och ut och åka båt. Och sen ska man grilla och då ska man dricka öl och sen...

Det var värst på sommaren. Den bestod av en enda lång dryckesperiod egentligen. En enda fest med rosevin och öl och mousserande och drinkar och sill-å-nubbe och tjohej! All ledighet är förödande för folk med alkoholproblem. Jobbet är ändå en bra broms för alltför hejdlöst festande. Friheten på semestern är total och känslan av att vara ledig måste firas varje dag. En vanlig weekend kan vara svår, men en semester är katastrofal. Kanske fyra veckor på raken med alkoholen. Det är svårt att komma i rätt balans efter en sådan period.

Ibland kunde jag känna panik inför sommarsemestern. Det hade kanske varit en relativt lugn tid vad gäller drickandet, men sommaren öppnade alla portar. Nejmen, det var väl bara att låta bli, säger De Kloka. De är aldrig så kloka att de fattar att det är det som inte går. En alkoholist kan inte bara låta bli. Runt omkring dricker andra, det är öl i glasen, vin, det ska skålas och drickas och firas och sjungas. De Kloka bjuder gärna och tycker det är konstigt om någon säger nej.

Jo, nu är den förbannade sommaren här. Nu ska vi umgås, nu ska vi grilla, nu ska vi fira! Sensommarens enorma baksmälla späder vi på med kräftskivan i augusti. Ett saftkalas i värmen är inte särskilt frestande alternativ. Min nya specialdrink är fläderblomsjuice utspädd med Vichy nouveau. Får jag bjuda på ett glas?

Som många andra alkoholister trodde jag att jag kunde klara av mitt beroende själv. Jag var helt övertygad om att jag var ensam i situationen, ingen annan i mina kretsar hade problem med alkohol. De som hade det var kartlagda för längesen och de var kända i hela företaget. De utmärkte sig på firmafester, det fanns alltid en aura av skandal runt de personerna.

Jag höll masken. Stenhårt. Jag satte på autopiloten och jobbade vidare, tog fler och fler uppdrag. Farten var hög, jag behövde lugna ner mig efter jobbet. Det var skönt att ta ett glas vin medan jag fortsatte jobba hemma. När det blivit fler glas gick det inte så bra att jobba. Jag somnade ibland framför datorn, kunde sitta och sova utan att tappa balansen.

Ingen fick ana detta. Det tog tid att smussla och gömma, förbereda, planera, dricka, sopa igen spåren. När bag-in-box debuterade var det som ett svar på mitt behov av att slippa bära kllrrande tomglas. En utmärkt uppfinning, enkel och genial. Det gick att dricka tyst och försynt, jag kranade upp vin så där i förbifarten och varken jag eller någon annan hade koll på hur stor min konsumtion var.

När jag till sist insåg att jag hade ett stort problem, ett allvarligt - kunde jag inte bromsa. Jag hade ingen egen kraft att sluta dricka. Jag var fast. Jag var alkoholist och jag förstod inte att det var en sjukdom eller att en alkoholist inte kan dricka måttligt. Det finns inga salongsberusade i alkoholisternas värld. Det är aspackad som gäller.

Mina egna krafter räckte inte till att sluta dricka. Jag låtsades kunna hantera situationen, men det var en tidsfråga innan hela min tillvaro skulle rasa samman.

Kan själv gällde inte. Det måste andra krafter till än min egen för att få stopp på vinflödet. Vid det laget tyckte jag inte längre det spelade så stor roll. Jag var avtrubbad och desperat. Alkoholen styrde mitt liv och jag var en viljelös slav. Jag var ensam i världen, all skuld och skam tyngde mig till jorden. Några glas vin kunde trösta mig till en viss gräns. Sen blev det ännu mer skam.

OK, jag hade ett problem. Jag kallade det inte alkoholproblem, det kändes för allvarligt. Jag hade helt enkelt svårt att dricka lagom. Jag fattade inte när det var dags att sluta dricka och gå hem från en fest. Trots att jag bestämde mig för att bara dricka ett par glas så blev det alltid fler. Efter några glas tappade jag räkningen och sen var det kört.

Inga skandaler, inget dåligt uppförande, bara lite för glad och lite för vinglig och lite för kärvänlig. Jag blev populär och det kretsade alltid en massa folk kring mig, jag var expert på att mingla. Jag var med på alla fester och själv ordnade jag massor av tillställningar. Öppet hus var vardagsmat. Ibland hade jag vissa svårigheter att ta mig hem, men det ordnade sig alltid i sista stund. Väl hemma belönade jag mig med en sängfösare trots att jag redan fått i mig alldeles för mycket. Men något allvarligt problem hade jag inte. Det kunde jag inte inse.

Åren gick och jag levde vidare med min höga vinkonsumtion. Nu drack jag mer hemma också. Det var trevligt att lugna ner sig efter jobbet med några glas. Festerna var inte så många, jag hade inget sådant alibi. Men jag drack ändå för nu kunde jag dricka för mig själv, trivdes alldeles förträffligt med att vara ensam om en flaska. Det var enkelt och bekvämt, behövdes inga ritualer och jag var nöjd. Jag hade fortfarande koll. Åtminstone trodde jag det.

Då och då gjorde jag halvhjärtade försök att dra ner på konsumtionen, men det höll bara någon dag. Riktigt  promillefri var jag nog inte en vecka ens. Jag hade alltid vin hemma för säkerhets skull. Jag vågade inte vara utan för då visste jag att jag skulle bli rastlös, deppig och ilsken. Det blev jag ändå, även om jag hade vin hemma. Mitt humör försämrades, jag pendlade mellan uppsluppen glädje och nattsvart sorg och bitterhet. Men alkoholproblem hade jag inte! Det framhärdade jag envist.

Jag har ett problem. Det var min första misstanke eller aningen av misstanke. Eftersom "problemet" var lustbetonat och känsloladdat sköt jag bort det. Det var lugnt, det var nog inget problem trots allt. Massor av folk dricker för mycket ibland, det är inget farligt med det. Jag visste hur alkoholister betedde sig. De tog en återställare. Det gjorde inte jag. Jag drack inte under dagen. Alltså var jag inte alkoholist. Alltså hade jag inte några problem med alkoholen. Alltså kunde jag fortsätta dricka mitt vin.

Har jag ett problem måste det gå att lösa. Jag är van att ordna upp saker och ting. Väger jag för mycket, stramar jag åt min mathållning. Har jag ont om pengar kollar jag min budget och gör nödvändiga ändringar. Har jag problem på jobbet löser jag dem. Har jag problem hemma, talar vi lugnt och sansat ut och så ordnar allt sig. Problem går att lösa. Det är bara att tackla dem på rätt sätt.

Mitt problem, om jag nu hade ett, gick naturligtvis att lösa. Om jag drack för mycket var det bara att dra ner på drickat. Enkelt. Jag gjorde upp några enkla regler. Aldrig dricka före klockan 18.00. Aldrig dricka efter kl 23.00. Aldrig dricka ensam. Aldrig dricka två dagar i följd.

Perfekt! Nu skulle mitt problem lösas. Jag väntade resultat, jag hade rationellt tagit itu med problemet, som jag brukar göra med alla problem. Jag brukade inte knäckas av problem, jag stimulerades och fördubblade mina ansträngningar, hittade ständigt nya alternativa lösningar. Problemlösningar var en del av mitt jobb och jag var en skicklig yrkesmänniska i min bransch.

Punkt och slut. Jag hade lokaliserat ett problem, analyserat det, vidtagit åtgärder och nu väntade jag på resultat. Jag väntade förgäves. Jag gjorde om proceduren flera gånger, envist och krampaktigt. Jag var motiverad, jag hade skrivit upp listor med för- och nackdelar, jag hade vänt ut och in på alla argument. Jag hamnade på systembolaget i alla fall. I början var det för "gäster", sen skyllde jag inte ens på det.

OK, jag hade ett problem. Jag kunde inte lösa det. Min inre kraft räckte inte till. Jag var besegrad. Vad skulle jag göra? Att be om hjälp var otänkbart. Detta fick inte på något sätt komma till andras kännedom. Att ha alkoholproblem sågs med förakt och löje och jag kunde inte utsätta mig för det. Jag satt i ett torn och stegen var borta. Jag vågade inte hoppa och jag vågade inte stanna kvar. I min förtvivlan drack jag ännu mer för att få lite tröst.