Vilka är de främsta kännetecknen på en alkoholist? Det beror på vem man frågar. Alkoholisten själv som ännu inte har förstått sin situation ser inte sig själv som alkoholist. Han eller hon kan däremot ledigt peka ut andra som alkoholister. En del snobbar anser att den som bälgar i sig fina whiskysorter, dricker fyrstjärnig konjak och årgångsviner med tresiffrigt pris inte är alkoholister även om de får bäras hem. Andra i sin tur tror att det bara är gamla människor som har hunnit bli alkoholister. Den som vanligen får stå som modell för alkoholist är bekvämt nog Berra på Bänken. Så länge han fungerar som illustration av alkoholist så blir det ingen ordning i begreppsförvirringen. Berra har nämligen väldigt lite med det hela att göra. Så långt som till Berras situation når de flesta alkoholister aldrig. De har dött för länge sedan. Det finns säkert massor av uppfattningar om hur en alkoholist är och vad som kännetecknar det tillståndet. Den som tror sig veta kan begrunda det här och se om det stämmer med den egna uppfattningen.

(citerat från AA:s hemsida)

Plötsligt blir perspektivet vidare, strålkastaren lyser på många fler, ljuskäglan träffar en del som aldrig ens snuddat vid tanken att de skulle kunna kallas alkoholister. Det är alltså inte så oskyldigt att dricka alkohol. Nej, det är inte det. Alkoholen är en drog som tar god tid på sig. Det går att dricka alkohol i decennier utan att det till det yttre ger några märkbara konsekvenser. Det kanske inte är så trevligt att ha en familjemedlem som är på pickalurven jämt och samt, men vad får inte en stackars familj stå ut med. Sakta gör alkoholen sitt jobb. Känslorna förändras, hjärnan simmar i sin marinad, händerna darrar. Alkoholen går alltid segrande ur striden, särskilt som det ofta är en lätt match när man kommit så här långt.

Avsikten med den här texten är inte att förstöra glädjen för människor som njuter av gott vin och gärna smakar på det aromatiska ölet; de är troligtvis inte i någon riskzon och kan fortsätta med sin vana. Det är de på vilken alkoholen verkar som dr Jekylls brygd och får dem att förvandlas från godmodige Jekyll till fasansfulle mr Hyde som ska se upp. Tyvärr finns det ingen självkännedom inblandad i alkohol och fanns den, rann den säkert bort med procenten. Omgivningen kan dock dra en del slutsatser.

Det är alkoholen själv som sätter gränserna. Det alkohol och andra droger kan göra med människor är ohyggligt. Där kan ändå Berra på Bänken bidra som ett tragiskt exempel på hur ömkligt djupt en alkoholist kan segna ner i sin sjukdom Han började förmodligen också i någon flott skinnsoffa och mjuk persisk matta innan han gled ner på parkbänken. Han har bara oturen att överleva så länge att han får spela sista akten av sitt dödsdrama för öppen ridå.

Glöm bort Berra på Bänken ett tag, tack. Han och hans kompisar är inte alls några av de vanliga alkoholisterna. De är ovanliga. De flesta sitter inte på parkbänkarna och skrålar offentligt. De flesta är som du och jag. Snygga och välvårdade, propra människor som har jobb och sköter det bra, familj, välstånd, bil och villa och välartade ungar. De sitter inte på parkbänken och lallar, de sitter hemma i skinnsoffan och dricker framför teven, de gör inget väsen av det. De kanske inte ens är med på firmafesten, det är de för kloka och smarta för. Är de med kanske de inte dricker särskilt mycket, men var säker på att de kompenserar det när de kommit hem. De finns mitt ibland oss.

Alkoholism är den vanligaste livsfarliga sjukdomen vi har i västvärlden. Den skördar fler offer än andra sjukdomar och den har allvarliga konsekvenser i en krets runt den sjuke. Föräldrar, syskon, partners, barn blir drabbade och har sitt lidande att bära. Skammen och skulden kan många dela. Ingen annan sjukdom med så allvarliga konsekvenser behandlas lika nonchalant som alkoholism. I andra sjukdomar betraktas inte den sjuke som ansvarig för sin sjukdom eller som den som ska sköta sin rehabilitering på egen hand. Ingen annan sjukdom spelar heller upp sin sista akt för öppen ridå ute i parkerna eller i eländiga skrymslen. Andra dödssjuka människor får bo rent och snyggt, har omvårdnad i livets slutskede och är inte lämnade som kollin i en trappuppgång eller ett källarprång.

De flesta alkoholister som dör i sin sjukdom är ända till slutet relativt prydliga och har sitt välordnade liv någotsånär under kontroll. De försvinner in i tystnaden på något sjukhus där de vårdats för sin skrumplever eller något annat som direkt är orsakat av långvarigt alkoholmissbruk. En människokropp tål inte överdriven alkoholkonsumtion i åratal utan att svara med krämpor och defekter. Man räknar med att var fjärde sjukhussäng härbärgerar en alkoholist. Det är många som aldrig officiellt får sjukdomen alkoholism konstaterad, det hyschas och mumlas en hel del och ínget ont om de döda. Alkohol är också medskyldig i många trafikolyckor, självmord, drunkningsolyckor.

De flesta alkoholister är som andra vanliga medborgare. Det är människor som drabbats av ett slags allergi och de kan inte dricka alkohol utan att sjukdomen blossar upp. De borde, men kan ofta inte avstå från att dricka. Det är en lång, lång väg till parkbänken. Många hinner aldrig dit hur mycket de än super. Det finns inga kännetecken på sjukdom hos en alkoholist som fortfarande håller skenet uppe. Vi är ena listiga rackare, vi duperar de nyktra och förvänder synen på dem. Vi smusslar med våra flaskor, vi fifflar och ljuger och slingrar oss som ålen. Vi håller ihop, vi kan refrängen. En del av oss blir aldrig upptäckta, en del faller fort igenom. Andra inser till slut att de är sjuka och behöver hjälp. Det är ett stort och modigt steg. Vi har dåliga odds. Vi måste ta en dag i taget. Begär inte livslång nykterhet av någon av oss; vi kan inte lova det, lika litet som en cancersjuk kan lova att aldrig, aldrig mer bli sjuk. En dag i taget kan vi lova.

En fundering som jag haft en tid är att vi kanske har för generösa gränser för vad som anses alkoholproblem. En del lever kvar i tron att en alkoholist sitter på bänken i parken och de har inte fattat någonting. De lever kvar i en värld som aldrig har funnits. Och de har definitivt inte fattat att de träffar tonåriga alkoholister på stan, att bästa kompisen har alkoholproblem och att det finns minst fyra alkisar på jobbet. Som ser lika prydliga och effektiva ut som alla andra...

När jag tänker tillbaka på en del personer som jag träffade på fester tycker jag nu att de väl uppfyller alla kriterier på alkoholism. Visst, de skötte jobbet och hade en godkänd fasad, men de drack kopiöst när de drack. De balanserade på kanten på något sätt. De hade ännu inte riktigt tagit det obevekliga steget över den. Likväl var de alkoholister. De var storkonsumenter, de drack varje weekend, de tog en öl efter jobbet flera dagar i veckan, de drack vin till middagarna och de tackade aldrig nej till ett glas. De pratade om vita veckor, ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till, men att den som säger det har slagits av en tanke.

Nu, efter den process mot nykterhet jag gått igenom, ser jag att alkoholism finns i många stadier. Det går alldeles utmärkt att dricka och hålla masken, det går i många, många år, det kanske går för alltid. Någonting stjälper det för en del och deras alkoholproblem kommer i öppen dager. De andra ”klarar sig”. Dvs undslipper social utslagning och skammen att vara alkoholist, de slinker undan och kan fortsätta dricka utan att någon egentligen reagerar. Men, de fysiska konsekvenserna undslipper de naturligtvis inte. Även ett relativt måttligt drickande kan ge inre skador som kräver vård, kan ge orsak till olyckor, depression, utbrott och okloka beslut. Alkoholen verkar på samma sätt även på den som inte är alkoholist i ordets vedertagna mening.

De olika stadierna av alkoholism vill vi inte gärna se. Det tar lång tid att erkänna att något med det egna drickandet är fel. Vägen till insikt är lång och vägen till nykterhet är inte bara lång, den har uppförsbacke hela tiden. Slinter man, ramlar man ända ner i ravinens botten direkt, det finns ingenting som hejdar fallet.  Alkohol har en lömsk kemi, ju mer man dricker, desto törstigare kan man bli. Jag skulle inte drömma om att hävda att alkohol skulle ransoneras, att allt drickande är fel och av ondo. Så är det ju inte. Men det vore en bra utveckling om alla blev medvetna om vilka faror det finns och är vaksamma på sitt eget intag, inser riskerna och inte bara viftar bort det med ”det händer inte mej”. Så har alla tänkt, säkert också Berra på Bänken.

Enklaste sättet att mäta sitt eget alkoholbehov är att upphöra dricka ett tag, kanske ett par veckor. Gör man det utan att känna sug och längtan och utan att fuska, så är kanske inte risken så stor att man har eller får problem med alkohol. De allra flesta människor har en naturlig  inställning till alkohol, för dem är det inga bekymmer. Människor som tror sig vara i riskzonen bör se klarögt och ärligt på sin konsumtion och ägna en stund åt eftertanke - innan det är för sent.

Mitt ansvar, mitt fel, min plikt, mitt samvete, min skyldighet. Så kändes det, för jag var VD för snart sagt hela universum, åtminstone jordklotet. Allting snurrade kring mig och alla var förstås helt hjälplösa utan min existens och ingen visste bättre än jag. Vilket jag mycket gärna påpekade och strödde goda råd och snilleblixtar omkring mig med outhärdlig energi.

— Du, vi har lunch nu, sa en av mina arbetskamrater en gång när jag snackade jobb över pizzan. Jag blev tyst och fick något att fundera över.

Allt skulle vara perfekt. Jag skulle ha koll på allt i hemmet och på jobbet och min tid gick åt till att organisera hela verksamheten in i minsta detalj. Det beteendet är som att be om utbrändhet. Väggen man ska gå in i med dunder och brak byggs upp på en armslängds avstånd och väntar bara på det slutliga steget. Jag skulle just svara på min sons fråga: ”Morsan, är mina Björn Borg-kalsingar i tvätten?” då jag fick en hammare i skallen och kvicknade till. En sekundsnabb misstanke: Varför tror han att jag kan veta var i tvättkedjan just hans kallingar befinner sig?

Svaret var naturligtvis att jag lärt min familj att jag visste allt, jag hade koll på allt, jag var den som kunde svara på de mest detaljerade frågor om allt. Från det ögonblicket tog det flera år innan jag kunde bryta det mönstret. Jag var som besatt av idén att jag var oumbärlig. Hetsen att vara perfekt gjorde mig stingslig och nervös och det dämpade jag med alkohol. Den självmedicineringen var det enda jag kom på i stället för att noga tänka efter om allt jag organiserade och försökte fixa på egen hand verkligen var livsnödvändigt. Jag var som en sådan där Duracell-kanin, mitt batteri fortsatte fungera när alla andra lagt av.

Nu, många år senare, inser jag hur fel jag gjorde, hur jag var fångad i ett livsmönster som måste gå sönder, som måste förbränna mig, suga all kraft ur mig och till slut ödelägga mitt liv. Kanske är utbrändhet ett tillstånd som vi skapar själva genom att försöka vara ofelbara och effektiva över våra gränser. Rädslan att inte duga, att inte motsvara andras förväntningar är en stark motor i mångas liv, speciellt i en alkoholists liv. Ordet rädsla dyker upp otaliga gånger när medlemmarna i självhjälpsgruppen beskriver sin aktiva tid. ”Jag var rädd. Jag vågade inte. Jag kände att jag inte dög. Alkohol skulle bli lösningen, men blev problemet.”

För en alkoholist är livet fyllt av oförutsedda händelser. I allmänhet inga behagliga eller minnesvärda, utan de flesta är mest pinsamma och  har  en  bitter efterklang.  För mig var det omöjligt att räkna ut resultatet av till exempel en fest. Jag kunde dricka och ha jättekul, allt fungerade, jag kom hem i tid, jag hade inte gjort bort mig, allt hade fungerat perfekt. En sådan sak befäste mina idéer om att det nog inte var så farligt, jag var nog inte alkoholist, jag kunde nog dricka som andra.

Nästa gång startade allt ungefär likadant. Vinet tog snabbt tag i mig och jag höll inte räkningen på antalet glas. Jag startade normalt uppspelt och trodde att allt nog skulle gå bra. Vilket det inte gjorde. Jag blev alltför berusad, alltför uppspelt, alltför vinglig och alltför pinsamt uppmärksammad. Jag förstod ingenting. Jag skyllde på maten. Det var fel mat, det var för lite mat, jag hade inte ätit innan, jag hade ätit innan, jag tålde inte chilenskt rödvin, jag tålde inte den där smörjan som Acke serverade, någon hade fyllt mitt glas hela tiden... Ursäkterna var fantasifyllda och komplicerade. Att saken helt enkelt berodde på att jag var alkoholist och inte kunde kontrollera mitt drickande var ingen förklaring som jag accepterade.

När jag väl insett att resultatet av en fest kunde variera mellan normal salongsberusning eller störtfylla, blev jag försiktig och listig. Jag höll masken med ett strålande utspel på själva festen, drack lagom eller nästan lite i underkant. Jag såg till att ge mig in i trivsamma diskussioner, strålade som en diva och uppförde mig perfekt. Jag längtade hem efter ett tag, för där hade jag bunkrat upp med ett rejält lager vin och när jag väl kom hem satte jag igång festen på allvar, en alldeles privat fest, en fylleorgie utan vittnen.

Så småningom gjorde jag inte ens en social ansträngning genom att gå på festen, jag sa återbud och stannade hemma för att kunna dricka i den takt och mängd som jag ville, inte sippa på drinkar med behärskning och återhållsamhet. Jag behövde egentligen inget annat sällskap än vinet.

Alla de oförutsedda händelser, som jag föredrog att kalla dem, var egentligen helt förutsägbara. Jag kunde inte dricka som andra människor, mitt drickande var ohälsosamt och destruktivt, jag balanserade alltid på randen till skandal och social katastrof, med andra ord: jag var en fyllkaja. När jag väl konstaterat detta gjorde jag något åt saken. Jag skippade sällskapslivet och fortsatte att dricka i ensamhet. Smygsupandet hade tagit sin början. I alkoholistens liv är detta en helt förutsägbar utveckling, men det visste jag inte då. Allt som händer i en alkoholists liv är egentligen förutsägbart, men alkoholisten vill inte lyssna. Alkoholism leder inte nödvändigtvis till misär, men obehandlad alkoholism leder alltid till tidigare död.

När jag först gick på gruppmöten i AA, slogs jag av hur många unga människor som sökt sig dit. Hos mig fanns då fortfarande bilden av alkoholister som gamla, försupna män, trashankar på parkbänkarna. Ingen som jag någonsin mötte på möten svarade mot den bilden. Visst fanns där många äldre män och kvinnor, men alla hade tagit tag i sitt liv och motsvarade inte till det yttre på något sätt schablonbilden av ”alkoholist”. Det är häpnadsväckande hur envist bilden av kolingen etsat sig fast, trots att de flesta numera har någon i bekantskapskretsen eller i familjen som lider av alkoholism.

I min generation hade de flesta en ganska sen debut med alkohol. Sen dess har alla restriktioner upphört, acceptansen verkar vara oändlig och därför ska man inte bli förvånad när de yngsta berättar att de tog sin första fylla redan i barndomen, dvs när de var 11-13 år. Och det var i allmänhet inga små smuttar på pappas likör utan rejäla fyllor utan vuxen närvaro. Vi har alltså ett samhälle vars barn super hejdlöst och de har liten eller ingen övervakning. Så ser sanningen ut.

Hur har de hunnit bli alkoholister, tänkte jag när jag mötte dessa unga människor. Kan de verkligen vara svårt beroende? Redan? Svaret är självklart. Börjar man dricka vid tolv år kan man vara alkoholist tio år senare. Dvs beroende av att dricka dagligen utan kontroll över mängd eller konsekvenser. Jag tror att alkoholism mycket väl kan utvecklas inom en tioårsperiod, kanske ännu fortare. Tonåren som omgärdas av så mycket förhoppningar, fräschhet och framtidsplaner kan för en del fördrivas med ständiga fyllor och okontrollerat umgänge med alkohol och andra droger.

Vad gör vi vuxna? Super själva kanske. Eller struntar i studentkortegerna som drar genom stan med lastbilsflak fyllda av skrålande och berusade tonåringar. Champagnefrukost i parken, lucianätter med hejdlöst drickande, studentfester, skidresor, sommarlov krönta av midsommarfirande utan vett med mera. Hur har det kunnat utvecklas på det sättet? Vad ska kunna häva detta utan förbud, moralpredikningar och fördömanden? Goda exempel kanske. Ett allmänt avståndstagande från hejdlöst drickande och för tidig alkoholdebut. Någon måste hejda förloppet. Det är vuxenvärldens uppgift att föregå med gott exempel. Om den är vuxen nog att kunna avstå...

Ibland glömmer jag bort att jag älskar snö. Den blir bara ett hinder och jag huttrar och halkar och tycker att det är jobbigt. Då glömmer jag bort att jag egentligen älskar snö. Det är skönt när det vita täcker allt svart och grått och brunt och lyser upp omgivningen med sin vita renhet. Snö ska vara på landet. Inte i stan och inte på trafikleder. Då blir den bara smutsig och kladdig. Nyfallen snö gör mig barnsligt glad och jag vill genast göra snöänglar. Jag har bara goda minnen av snö, utom att den kom innanför kragen ibland. Visst är det underbart att bo i ett land där det blir vinter. Fyra årstider! Fantastiskt! Jag skulle bli uttråkad om det var sommar jämt.

Några sällsynta vinternätter då det snöade gick vi ut i den vita staden, RB och jag, och såg på flingorna som  dansade i gatlyktornas sken. Det var en rad kalla vintrar och snön gjorde oss lyckliga för att inte tala om hur isarna lockade med sin släta yta. Vi var nyförälskade, vi hade bara ögon för varandra och varje steg var ett löfte, vi var ensamma i en vit, tyst väld och gick på orörd mark. Snö! Visst älskar jag snö. Jag måste påminna mig det när jag gnyr över att det snöar nu igen.

En illustration till maktlöshet tycker jag är när jag skrivit en text, filat på den en lång stund, ändrat. lagt till, korrigerat och just ska till att spara den, skicka iväg den eller väntar ett tag för att den ska ”sätta sig” och texten försvinner in i datorn, kontakten med webben bryts, jag trycker på någon knapp som inte har ångerfunktion eller så. Trots att jag jobbat vid datorn i åratal och hunnit göra alla misstag flera gånger, glömmer jag att spara en text ibland. Jag blir för uppslukad av orden för att komma ihåg en sådan trivial sak. Senast nu på eftermiddagen. Det tog ganska lång tid att skriva inlägget, det blev långt, det måste läsas om och om igen och det blev en massa förargliga skrivfel. Just när jag var färdig och rätade på ryggen, kände mig nöjd och var beredd att trycka på Spara & publicera, så bryts min kontakt med webben.

Förtvivlade knapptryckningar, spårningar, maktlöst letande och ett fåfängt hopp om att texten skulle ha överlevt någonstans i datorn. Det hade den inte. Borta! Det går inte att rekonstruera en lång text särskilt bra. Åtminstone kan inte jag det. Det får bli en andra gång när jag tycker ämnet hettar till igen. Just nu vill jag bara strunta i datorn. Jag kommer visserligen ut på webben igen, felet varade någon kvart eller så, men det räckte för att förtstöra stämningen. Så du får nöja dig med det här så länge. Kanske slår inspirationen till på nytt snart.

Det ringde i kväll ganska sent. Kvart i tio, det tycker jag är sent för en påringning fast jag håller mig vaken mycket längre. Det var en man som frågade efter RB. Jag blev lite ställd, jag visste inte hur jag skulle formulera svaret. Stammande fick jag fram att RB inte finns längre, han är död. Det blev tyst i luren. Mannen var en gammal ungdomsvän som hade samma hobby som RB. Han berättade att de träffades senast på ett möte i Skåne för några år sedan. Han hade inte nåtts av något meddelande av vad som hade hänt hans gamla vän sen tonåren.

RB var oerhört vänfast. Även om de andra inte ringde, så ringde han. Han var en samlande länk mellan gamla skolkamrater, lumparkompisar och andra vänner. Saknaden efter honom finns därute. Han ringer inte mer, han brukade säga om det var en telefonsvarare: Det är inget viktigt, jag ville bara snacka lite.

Det var väldigt viktigt för att ”snacka lite” är betydelsefullt, det är olja i maskineriet. Småpratet om ditt och datt är underskattat. Det behövs inte alls en massa upphetsande diskussioner och invecklade historier, det enda som egentligen är viktigt är att småprata lite, påminna varandra om gamla goda minnen, om andra vänner som finns, om vad som hände i gemenskapen, höra hur den andra mår, muntra upp varandra med påminnelser om dråpliga incidenter och skratta tillsammans åt samma gamla historier som vandrat runt så många gånger.

När jag lade på luren var jag tankfull. Vänner är som små kassaskåp som innehåller gemensamma minnen. När ett sådant kassaskåp inte längre går att öppna och man inte kan dela och kolla de gemensamma minnena är det sorgligt, mycket sorgligt.

Sista gången jag träffade Francesca var på kondis. I dag var jag på samma kondis och inte förrän jag hade satt mig ner insåg jag att jag valt samma bord som den gången. Felix hämtade kaffe medan jag satt och funderade över den där sista gången jag såg henne. Ingen av oss visste förstås att det var sista gången vi möttes. Vi stämde träff en gång till men den blev inte av och ersattes aldrig av en ny tid. Sista åren hade vi inte kontakt, det blir så ibland och det finns ingen förklaring. Kanske blev det inte av för att vi tillhörde olika generationer. Hon kunde vara min dotter, ett sladdbarn, men vi hade inga bekymmer med åldersskillnaden.

För några veckor sedan fick jag se hennes dödsannons och blev helt förstummad. Min första reaktion var: Så får det inte gå till! I min värld dör man i turordning. Jag var äldst och skulle dö först. Hon skulle överleva mig med många år och inte dö förrän hon blivit gammal nog för att dö. Unga människor får inte dö i min värld. Men här stod svart på vitt att hon inte längre finns bland de levande. Jag började genast känna det svåra med att vi tappade greppet om varandra för ett par år sedan och att det oåterkalleligt blev den sista gången där på kondiset och när vi skildes åt och jag stod och såg efter henne tills hon vände sig om och vinkade, var ett avsked för alltid. Så litet man vet om framtiden. Den har sin egen gåta.

För mig fanns ett förnyat möte med Francesca i framtiden, jag föreställde mig alltid det. Nu vet jag att det ledsamt nog inte blir så. Det känns underligt, som ett avbrott i en berättelse som aldrig når till sitt slut.

Snön lade ett extra tak på skatboet på gården. Skatorna har inte varit här på ett tag. De är strykfåglar och ger sig av varthelst de önskar, följer kanske mattillgången och här är det inte tillåtet att mata fåglar. Boet som var så skyddat av lövverket är nu fullt synligt, det finns inget sämre gömställe. Björktrastar har varit här och snokat. De hittade några röda bär som kanske var ätbara. Annars är det fågeltomt så när som på en spaningsmås som sitter på ett tak i närheten och bevakar området. Ingen duva kuttrar och i skyn är det tyst. Så tyst att man kan höra snöflingorna falla.

Så underbart att tänka på att därnere i värmen planerar nu fågelskockarna sin flyttning norrut. Snart kommer de och fyller rymden med sina läten. Snötystnaden här i norden bryts av alla kvittrande och flöjtande gästfåglar. Vilken tur att de kom på att semestra här eller om det är tvärtom, de kanske semestrar i värmen som vi. Om de inte hade den för oss så behagliga rutinen skulle det vara bra tyst här. Tänk om inte svalorna fyllde luften med sina läten eller trastarna drillade, näktergalen galen galen gol och lövsångaren obetydlig och grå lät höra sin skickliga melodi. Så tyst och tomt det skulle vara.

Nyligen såg jag skatan plocka lite i buskarna och vips såg jag en till. De håller på och flirtar och rustar boet snart och om ett tag flyttar de ihop igen. Skönt. Skator är kompromisslösa. Svart och vitt, ingen särskild fjäskig dräkt för hannen och en diskret för honan. Man missar inte en skata, den både syns och hörs. Den är ett vårtecken den också. Jag följer utvecklingen och rapporterar fortsättningen.

När jag var aktiv alkoholist tyckte jag att nyktra människor var tråkmånsar. Allesammans. Jag umgicks inte gärna med de som inte drack. I själva verket kände jag inte så många som valde nykterhet, men alla drack inte lika mycket och lika ofta som jag. De allra flesta på festen — utom de som körde bil — drack. När de nyktra åkt hem, då började festen på allvar. Då var det fritt fram.

Självklart trodde jag att om jag slutade dricka skulle jag bli en tråkmåns. Det var en fullkomligt löjlig tanke. För det första var det bara i inledningsskedet på en fest som jag var rolig och slagfärdig, sen blev jag och de andra lalliga och det är inte kul alls. Lyssnar man på packade människor blir man inte road, man blir uttråkad. I våra egna ögon var vi förstås urtrevliga, spirituella och roliga, vi var det glättiga folket, tjusiga innegänget, vi levde livet. Hahahaha! Så roligt det kunde vara.

Alkohol har egentligen knappt  effekt för att göra en entertainer av en tråkmåns. Det går nästan inte att få den personlighetsförändringen. Men det beror mycket på vad man betraktar som tråkmånseri förstås. På de där festerna var det gemensamma målet att dricka så mycket vin som möjligt, innerst inne var det för att bli berusad. Vi som gillade fester och drickande, vi sökte berusningen. Så ärlig kan jag vara nu. Ingen av oss lyssnade särskilt mycket på andra, vi såg till att vi fyllnade till i lagom takt och att den nivån höll under kvällen. Något annat gemensamt hade vi inte i själva verket. De djupsinnigheter som utbyttes var ett slags intellektuellt fyllsnack, ingen menade något och ingen kom ihåg något dagen därpå.

Nyktra människor är självklart inga tråkmånsar. De är kloka och sansade och har förstått något mycket väsentligt: Det är den innerliga gemenskapen med andra människor som är guldhalten i samvaron, inte alkoholen. Den sår split och svartsjuka, dårskap och aggressivitet och i bästa fall leder den bara till baksmälla dagen därpå. I värsta fall urartar samvaron totalt och slutar i kaos. Att inte sluta dricka för man tror sig bli en tråkmåns är rena nyset, det stämmer inte och är bara ett komiskt svepskäl bland många andra.