En telefonsignal
Det ringde i kväll ganska sent. Kvart i tio, det tycker jag är sent för en påringning fast jag håller mig vaken mycket längre. Det var en man som frågade efter RB. Jag blev lite ställd, jag visste inte hur jag skulle formulera svaret. Stammande fick jag fram att RB inte finns längre, han är död. Det blev tyst i luren. Mannen var en gammal ungdomsvän som hade samma hobby som RB. Han berättade att de träffades senast på ett möte i Skåne för några år sedan. Han hade inte nåtts av något meddelande av vad som hade hänt hans gamla vän sen tonåren.
RB var oerhört vänfast. Även om de andra inte ringde, så ringde han. Han var en samlande länk mellan gamla skolkamrater, lumparkompisar och andra vänner. Saknaden efter honom finns därute. Han ringer inte mer, han brukade säga om det var en telefonsvarare: Det är inget viktigt, jag ville bara snacka lite.
Det var väldigt viktigt för att ”snacka lite” är betydelsefullt, det är olja i maskineriet. Småpratet om ditt och datt är underskattat. Det behövs inte alls en massa upphetsande diskussioner och invecklade historier, det enda som egentligen är viktigt är att småprata lite, påminna varandra om gamla goda minnen, om andra vänner som finns, om vad som hände i gemenskapen, höra hur den andra mår, muntra upp varandra med påminnelser om dråpliga incidenter och skratta tillsammans åt samma gamla historier som vandrat runt så många gånger.
När jag lade på luren var jag tankfull. Vänner är som små kassaskåp som innehåller gemensamma minnen. När ett sådant kassaskåp inte längre går att öppna och man inte kan dela och kolla de gemensamma minnena är det sorgligt, mycket sorgligt.
RB var oerhört vänfast. Även om de andra inte ringde, så ringde han. Han var en samlande länk mellan gamla skolkamrater, lumparkompisar och andra vänner. Saknaden efter honom finns därute. Han ringer inte mer, han brukade säga om det var en telefonsvarare: Det är inget viktigt, jag ville bara snacka lite.
Det var väldigt viktigt för att ”snacka lite” är betydelsefullt, det är olja i maskineriet. Småpratet om ditt och datt är underskattat. Det behövs inte alls en massa upphetsande diskussioner och invecklade historier, det enda som egentligen är viktigt är att småprata lite, påminna varandra om gamla goda minnen, om andra vänner som finns, om vad som hände i gemenskapen, höra hur den andra mår, muntra upp varandra med påminnelser om dråpliga incidenter och skratta tillsammans åt samma gamla historier som vandrat runt så många gånger.
När jag lade på luren var jag tankfull. Vänner är som små kassaskåp som innehåller gemensamma minnen. När ett sådant kassaskåp inte längre går att öppna och man inte kan dela och kolla de gemensamma minnena är det sorgligt, mycket sorgligt.
Kommentarer
Trackback