© Torrdockan

Snön lade ett extra tak på skatboet på gården. Skatorna har inte varit här på ett tag. De är strykfåglar och ger sig av varthelst de önskar, följer kanske mattillgången och här är det inte tillåtet att mata fåglar. Boet som var så skyddat av lövverket är nu fullt synligt, det finns inget sämre gömställe. Björktrastar har varit här och snokat. De hittade några röda bär som kanske var ätbara. Annars är det fågeltomt så när som på en spaningsmås som sitter på ett tak i närheten och bevakar området. Ingen duva kuttrar och i skyn är det tyst. Så tyst att man kan höra snöflingorna falla.

Så underbart att tänka på att därnere i värmen planerar nu fågelskockarna sin flyttning norrut. Snart kommer de och fyller rymden med sina läten. Snötystnaden här i norden bryts av alla kvittrande och flöjtande gästfåglar. Vilken tur att de kom på att semestra här eller om det är tvärtom, de kanske semestrar i värmen som vi. Om de inte hade den för oss så behagliga rutinen skulle det vara bra tyst här. Tänk om inte svalorna fyllde luften med sina läten eller trastarna drillade, näktergalen galen galen gol och lövsångaren obetydlig och grå lät höra sin skickliga melodi. Så tyst och tomt det skulle vara.

Nyligen såg jag skatan plocka lite i buskarna och vips såg jag en till. De håller på och flirtar och rustar boet snart och om ett tag flyttar de ihop igen. Skönt. Skator är kompromisslösa. Svart och vitt, ingen särskild fjäskig dräkt för hannen och en diskret för honan. Man missar inte en skata, den både syns och hörs. Den är ett vårtecken den också. Jag följer utvecklingen och rapporterar fortsättningen.