Tråkmånsar?
Självklart trodde jag att om jag slutade dricka skulle jag bli en tråkmåns. Det var en fullkomligt löjlig tanke. För det första var det bara i inledningsskedet på en fest som jag var rolig och slagfärdig, sen blev jag och de andra lalliga och det är inte kul alls. Lyssnar man på packade människor blir man inte road, man blir uttråkad. I våra egna ögon var vi förstås urtrevliga, spirituella och roliga, vi var det glättiga folket, tjusiga innegänget, vi levde livet. Hahahaha! Så roligt det kunde vara.
Alkohol har egentligen knappt effekt för att göra en entertainer av en tråkmåns. Det går nästan inte att få den personlighetsförändringen. Men det beror mycket på vad man betraktar som tråkmånseri förstås. På de där festerna var det gemensamma målet att dricka så mycket vin som möjligt, innerst inne var det för att bli berusad. Vi som gillade fester och drickande, vi sökte berusningen. Så ärlig kan jag vara nu. Ingen av oss lyssnade särskilt mycket på andra, vi såg till att vi fyllnade till i lagom takt och att den nivån höll under kvällen. Något annat gemensamt hade vi inte i själva verket. De djupsinnigheter som utbyttes var ett slags intellektuellt fyllsnack, ingen menade något och ingen kom ihåg något dagen därpå.
Nyktra människor är självklart inga tråkmånsar. De är kloka och sansade och har förstått något mycket väsentligt: Det är den innerliga gemenskapen med andra människor som är guldhalten i samvaron, inte alkoholen. Den sår split och svartsjuka, dårskap och aggressivitet och i bästa fall leder den bara till baksmälla dagen därpå. I värsta fall urartar samvaron totalt och slutar i kaos. Att inte sluta dricka för man tror sig bli en tråkmåns är rena nyset, det stämmer inte och är bara ett komiskt svepskäl bland många andra.
Alkohol förstärker väl egentligen bara det som redan finns där. Är du en jobbig jävel så blir du ännu jobbigare. Plus att man blir lite dummare. Värdelöst med folk som vill prata om "livet" på fyllan, det blir inte mycket vettig sagt. Sen är det lite koolt att människor verkligen i ALLA tider sökt sig till ruset. Från indianer i rökhyddor och så vidare. Min teori är att våra hjärnor är för stora. Vi klarar inte av tillvarons meningslöshet, söker alltid efter något som är "larger than life". Sen kan det vara droger eller Gud eller dyra märkeskläder eller vadsomhelst. Vi är det enda djuret som tror att tillvaron skall gå ut på något mer än att bara finnas till.
Visst är det så. Alkohol förstärker personligheten och sinnesstämningen. Den som är glad blir gladare och den som är ledsen blir ledsnare. Till en viss gräns. Och du har rätt i att fyllepratet verkligen är meningslöst, men det känns inte så då...
Kanske är våra hjärnor för stora. Det är en intressant teori du har. Den vanmakt jag kan känna inför alla prylar och koder och knappar och valmöjligheter får min hjärna att hetta till. Till slut önskar jag som jag skrev förut att bli Ferdinande under eken och bara titta på blommor.