Alltför generösa gränser?
En fundering som jag haft en tid är att vi kanske har för generösa gränser för vad som anses alkoholproblem. En del lever kvar i tron att en alkoholist sitter på bänken i parken och de har inte fattat någonting. De lever kvar i en värld som aldrig har funnits. Och de har definitivt inte fattat att de träffar tonåriga alkoholister på stan, att bästa kompisen har alkoholproblem och att det finns minst fyra alkisar på jobbet. Som ser lika prydliga och effektiva ut som alla andra...
När jag tänker tillbaka på en del personer som jag träffade på fester tycker jag nu att de väl uppfyller alla kriterier på alkoholism. Visst, de skötte jobbet och hade en godkänd fasad, men de drack kopiöst när de drack. De balanserade på kanten på något sätt. De hade ännu inte riktigt tagit det obevekliga steget över den. Likväl var de alkoholister. De var storkonsumenter, de drack varje weekend, de tog en öl efter jobbet flera dagar i veckan, de drack vin till middagarna och de tackade aldrig nej till ett glas. De pratade om vita veckor, ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till, men att den som säger det har slagits av en tanke.
Nu, efter den process mot nykterhet jag gått igenom, ser jag att alkoholism finns i många stadier. Det går alldeles utmärkt att dricka och hålla masken, det går i många, många år, det kanske går för alltid. Någonting stjälper det för en del och deras alkoholproblem kommer i öppen dager. De andra ”klarar sig”. Dvs undslipper social utslagning och skammen att vara alkoholist, de slinker undan och kan fortsätta dricka utan att någon egentligen reagerar. Men, de fysiska konsekvenserna undslipper de naturligtvis inte. Även ett relativt måttligt drickande kan ge inre skador som kräver vård, kan ge orsak till olyckor, depression, utbrott och okloka beslut. Alkoholen verkar på samma sätt även på den som inte är alkoholist i ordets vedertagna mening.
De olika stadierna av alkoholism vill vi inte gärna se. Det tar lång tid att erkänna att något med det egna drickandet är fel. Vägen till insikt är lång och vägen till nykterhet är inte bara lång, den har uppförsbacke hela tiden. Slinter man, ramlar man ända ner i ravinens botten direkt, det finns ingenting som hejdar fallet. Alkohol har en lömsk kemi, ju mer man dricker, desto törstigare kan man bli. Jag skulle inte drömma om att hävda att alkohol skulle ransoneras, att allt drickande är fel och av ondo. Så är det ju inte. Men det vore en bra utveckling om alla blev medvetna om vilka faror det finns och är vaksamma på sitt eget intag, inser riskerna och inte bara viftar bort det med ”det händer inte mej”. Så har alla tänkt, säkert också Berra på Bänken.
Enklaste sättet att mäta sitt eget alkoholbehov är att upphöra dricka ett tag, kanske ett par veckor. Gör man det utan att känna sug och längtan och utan att fuska, så är kanske inte risken så stor att man har eller får problem med alkohol. De allra flesta människor har en naturlig inställning till alkohol, för dem är det inga bekymmer. Människor som tror sig vara i riskzonen bör se klarögt och ärligt på sin konsumtion och ägna en stund åt eftertanke - innan det är för sent.
När jag tänker tillbaka på en del personer som jag träffade på fester tycker jag nu att de väl uppfyller alla kriterier på alkoholism. Visst, de skötte jobbet och hade en godkänd fasad, men de drack kopiöst när de drack. De balanserade på kanten på något sätt. De hade ännu inte riktigt tagit det obevekliga steget över den. Likväl var de alkoholister. De var storkonsumenter, de drack varje weekend, de tog en öl efter jobbet flera dagar i veckan, de drack vin till middagarna och de tackade aldrig nej till ett glas. De pratade om vita veckor, ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till, men att den som säger det har slagits av en tanke.
Nu, efter den process mot nykterhet jag gått igenom, ser jag att alkoholism finns i många stadier. Det går alldeles utmärkt att dricka och hålla masken, det går i många, många år, det kanske går för alltid. Någonting stjälper det för en del och deras alkoholproblem kommer i öppen dager. De andra ”klarar sig”. Dvs undslipper social utslagning och skammen att vara alkoholist, de slinker undan och kan fortsätta dricka utan att någon egentligen reagerar. Men, de fysiska konsekvenserna undslipper de naturligtvis inte. Även ett relativt måttligt drickande kan ge inre skador som kräver vård, kan ge orsak till olyckor, depression, utbrott och okloka beslut. Alkoholen verkar på samma sätt även på den som inte är alkoholist i ordets vedertagna mening.
De olika stadierna av alkoholism vill vi inte gärna se. Det tar lång tid att erkänna att något med det egna drickandet är fel. Vägen till insikt är lång och vägen till nykterhet är inte bara lång, den har uppförsbacke hela tiden. Slinter man, ramlar man ända ner i ravinens botten direkt, det finns ingenting som hejdar fallet. Alkohol har en lömsk kemi, ju mer man dricker, desto törstigare kan man bli. Jag skulle inte drömma om att hävda att alkohol skulle ransoneras, att allt drickande är fel och av ondo. Så är det ju inte. Men det vore en bra utveckling om alla blev medvetna om vilka faror det finns och är vaksamma på sitt eget intag, inser riskerna och inte bara viftar bort det med ”det händer inte mej”. Så har alla tänkt, säkert också Berra på Bänken.
Enklaste sättet att mäta sitt eget alkoholbehov är att upphöra dricka ett tag, kanske ett par veckor. Gör man det utan att känna sug och längtan och utan att fuska, så är kanske inte risken så stor att man har eller får problem med alkohol. De allra flesta människor har en naturlig inställning till alkohol, för dem är det inga bekymmer. Människor som tror sig vara i riskzonen bör se klarögt och ärligt på sin konsumtion och ägna en stund åt eftertanke - innan det är för sent.
Kommentarer
Trackback