En barndom med fylla
I min generation hade de flesta en ganska sen debut med alkohol. Sen dess har alla restriktioner upphört, acceptansen verkar vara oändlig och därför ska man inte bli förvånad när de yngsta berättar att de tog sin första fylla redan i barndomen, dvs när de var 11-13 år. Och det var i allmänhet inga små smuttar på pappas likör utan rejäla fyllor utan vuxen närvaro. Vi har alltså ett samhälle vars barn super hejdlöst och de har liten eller ingen övervakning. Så ser sanningen ut.
Hur har de hunnit bli alkoholister, tänkte jag när jag mötte dessa unga människor. Kan de verkligen vara svårt beroende? Redan? Svaret är självklart. Börjar man dricka vid tolv år kan man vara alkoholist tio år senare. Dvs beroende av att dricka dagligen utan kontroll över mängd eller konsekvenser. Jag tror att alkoholism mycket väl kan utvecklas inom en tioårsperiod, kanske ännu fortare. Tonåren som omgärdas av så mycket förhoppningar, fräschhet och framtidsplaner kan för en del fördrivas med ständiga fyllor och okontrollerat umgänge med alkohol och andra droger.
Vad gör vi vuxna? Super själva kanske. Eller struntar i studentkortegerna som drar genom stan med lastbilsflak fyllda av skrålande och berusade tonåringar. Champagnefrukost i parken, lucianätter med hejdlöst drickande, studentfester, skidresor, sommarlov krönta av midsommarfirande utan vett med mera. Hur har det kunnat utvecklas på det sättet? Vad ska kunna häva detta utan förbud, moralpredikningar och fördömanden? Goda exempel kanske. Ett allmänt avståndstagande från hejdlöst drickande och för tidig alkoholdebut. Någon måste hejda förloppet. Det är vuxenvärldens uppgift att föregå med gott exempel. Om den är vuxen nog att kunna avstå...
Uttrycket "beroende av att dricka dagligen" är icke applicerbart och bör enligt min mening inte användas generaliserande. Jag är noga med att tala om för dem som har vanföreställningar om vad en alkoholist är och gör att jag minsann sällan drack 7 dagar i veckan. Alldeles för många dagar blev det, och ibland kanske snudd på varenda dag, men bakdörren att jag visst kunde hålla mig en och annan dag här och där stängde jag för längesen.
Kanske handlade det för min del om att jag bara hade oturen, (läs: turen), att ha såpass mycket omkring som gjorde det svårt för mig att dricka varje dag, inte vet jag, men idag har jag inte många tvivel om att jag säkert skulle gjort det om det inte var för "yttre omständigheters" vara eller icke vara.
:o)
Självklart kan man vara alkoholist utan att dricka dagligen...behovet av att dricka ökar ju oftare man dricker. Ordspråket "Mycket vill ha mer" kommer kanske väl till pass här. Ju tidigare konsumtionen startar, desto snabbare ökar risken att du blir alkis. Enkel matematik eller?
Du har förmodligen helt rätt. Det är inte att dricka dagligen som är enda utvägen för en alkoholist. Själv hade jag ett så roligt jobb att det avhöll mig från att dricka vissa dagar och t o m veckor. I början. Senare blev det alkohol oftare och oftare för mig. En gång försökte jag erinra mig när jag sist hade en nykter dag. Då insåg jag att jag drack dagligen! Jag kunde inte minnas när jag hade haft en dag utan alkohol!
I början av mitt alkoholberoende var det aldrig tal om att dricka i veckorna, det var helgerna som gick åt till det. Alkoholist var jag likafullt.
Jag tror en alkoholist lätt kommer in i en allt tätare alkoholkonsumtion. En som är mycket illa däran dricker säkert både oftare och mer än den som fortfarande är i början av sitt missbruk.
självklart. I början av nittiotalet så halverades personaltätheten inom fritidshemmen, de ungarna är de som kliver in på behandlingar idag,(Den gruppen som har ökat) det säger kanske något om att ta ansvar som vuxen och satsa pengar på barn och ungdomar för att tidigt finnas till hands och "styra rätt". Vi vuxna är alla ansvariga för varandras barn, visst men det är ju inte så himla enkelt att säga till vem som helst och det behövs organiserade ställen för ungdomar att "hänga" på. De behöver en "lokal" att samlas i och kring, personer som är villiga att vara med dem. Allt går så mycket snabbare numera, till och med frukterna flyger hit till oss från andra sidan jorden.
Livet är inte som det var förut men människans innersta önskan att vara sedd och bekräftad har inte ändrats speciellt de senaste hundra åren.
Eller har jag fel?
Kram
Det jag vill framhålla är att det inte finns någon exakt modell för hur en alkoholist ser ut. Drar vi gränserna fel, (för högt), så är det lätt att se sig som skuldfri då det alltid finns något värre att jämföra med. Och jämförde, det gjorde iaf jag in absurdum som aktiv.
Och Sassa, du har iaf rätt i avseendet att vi vuxna måste våga agera vuxet, för alla barn oavsett relationen till dem.
Menar ni att det inte är bananflugorna som tar hit bananerna? ;-)
Sätter man gränsen för alkoholism vid parkbänken så ser man inte mycket av problemet. Jag tror att det finns många fler alkoholister än vi egentligen vill erkänna - de kriterier vi använder är för "snälla". Men med strängare bedömning riskerar många att komma innanför gränsen och mycket av vår samhällskultur skulle skaka i sina grundvalar.
PS Du har en härlig humor!
Jag håller med, och skrattade så jag kiknade....fiskpinnarna kommer ju simmande från andra sidan jorden de med, på västkusten dumpar vi överflödet tillbaka i vattnet och valarna flyter upp på land.
Kunskapen om konsekvenserna av alkoholism och om sjukdomen i sig är ju näst intill obefintliga hos gemene man. Diabetes, migrän, allergier, glutenintolerans är sjukdomar som är mer kända som sjukdomar. Sprid kunskap genom erfarenhet, det är vad jag tror på. Tack för mig. Tack och Hej.