© Torrdockan

För en alkoholist är livet fyllt av oförutsedda händelser. I allmänhet inga behagliga eller minnesvärda, utan de flesta är mest pinsamma och  har  en  bitter efterklang.  För mig var det omöjligt att räkna ut resultatet av till exempel en fest. Jag kunde dricka och ha jättekul, allt fungerade, jag kom hem i tid, jag hade inte gjort bort mig, allt hade fungerat perfekt. En sådan sak befäste mina idéer om att det nog inte var så farligt, jag var nog inte alkoholist, jag kunde nog dricka som andra.

Nästa gång startade allt ungefär likadant. Vinet tog snabbt tag i mig och jag höll inte räkningen på antalet glas. Jag startade normalt uppspelt och trodde att allt nog skulle gå bra. Vilket det inte gjorde. Jag blev alltför berusad, alltför uppspelt, alltför vinglig och alltför pinsamt uppmärksammad. Jag förstod ingenting. Jag skyllde på maten. Det var fel mat, det var för lite mat, jag hade inte ätit innan, jag hade ätit innan, jag tålde inte chilenskt rödvin, jag tålde inte den där smörjan som Acke serverade, någon hade fyllt mitt glas hela tiden... Ursäkterna var fantasifyllda och komplicerade. Att saken helt enkelt berodde på att jag var alkoholist och inte kunde kontrollera mitt drickande var ingen förklaring som jag accepterade.

När jag väl insett att resultatet av en fest kunde variera mellan normal salongsberusning eller störtfylla, blev jag försiktig och listig. Jag höll masken med ett strålande utspel på själva festen, drack lagom eller nästan lite i underkant. Jag såg till att ge mig in i trivsamma diskussioner, strålade som en diva och uppförde mig perfekt. Jag längtade hem efter ett tag, för där hade jag bunkrat upp med ett rejält lager vin och när jag väl kom hem satte jag igång festen på allvar, en alldeles privat fest, en fylleorgie utan vittnen.

Så småningom gjorde jag inte ens en social ansträngning genom att gå på festen, jag sa återbud och stannade hemma för att kunna dricka i den takt och mängd som jag ville, inte sippa på drinkar med behärskning och återhållsamhet. Jag behövde egentligen inget annat sällskap än vinet.

Alla de oförutsedda händelser, som jag föredrog att kalla dem, var egentligen helt förutsägbara. Jag kunde inte dricka som andra människor, mitt drickande var ohälsosamt och destruktivt, jag balanserade alltid på randen till skandal och social katastrof, med andra ord: jag var en fyllkaja. När jag väl konstaterat detta gjorde jag något åt saken. Jag skippade sällskapslivet och fortsatte att dricka i ensamhet. Smygsupandet hade tagit sin början. I alkoholistens liv är detta en helt förutsägbar utveckling, men det visste jag inte då. Allt som händer i en alkoholists liv är egentligen förutsägbart, men alkoholisten vill inte lyssna. Alkoholism leder inte nödvändigtvis till misär, men obehandlad alkoholism leder alltid till tidigare död.