Självutnämnd VD
— Du, vi har lunch nu, sa en av mina arbetskamrater en gång när jag snackade jobb över pizzan. Jag blev tyst och fick något att fundera över.
Allt skulle vara perfekt. Jag skulle ha koll på allt i hemmet och på jobbet och min tid gick åt till att organisera hela verksamheten in i minsta detalj. Det beteendet är som att be om utbrändhet. Väggen man ska gå in i med dunder och brak byggs upp på en armslängds avstånd och väntar bara på det slutliga steget. Jag skulle just svara på min sons fråga: ”Morsan, är mina Björn Borg-kalsingar i tvätten?” då jag fick en hammare i skallen och kvicknade till. En sekundsnabb misstanke: Varför tror han att jag kan veta var i tvättkedjan just hans kallingar befinner sig?
Svaret var naturligtvis att jag lärt min familj att jag visste allt, jag hade koll på allt, jag var den som kunde svara på de mest detaljerade frågor om allt. Från det ögonblicket tog det flera år innan jag kunde bryta det mönstret. Jag var som besatt av idén att jag var oumbärlig. Hetsen att vara perfekt gjorde mig stingslig och nervös och det dämpade jag med alkohol. Den självmedicineringen var det enda jag kom på i stället för att noga tänka efter om allt jag organiserade och försökte fixa på egen hand verkligen var livsnödvändigt. Jag var som en sådan där Duracell-kanin, mitt batteri fortsatte fungera när alla andra lagt av.
Nu, många år senare, inser jag hur fel jag gjorde, hur jag var fångad i ett livsmönster som måste gå sönder, som måste förbränna mig, suga all kraft ur mig och till slut ödelägga mitt liv. Kanske är utbrändhet ett tillstånd som vi skapar själva genom att försöka vara ofelbara och effektiva över våra gränser. Rädslan att inte duga, att inte motsvara andras förväntningar är en stark motor i mångas liv, speciellt i en alkoholists liv. Ordet rädsla dyker upp otaliga gånger när medlemmarna i självhjälpsgruppen beskriver sin aktiva tid. ”Jag var rädd. Jag vågade inte. Jag kände att jag inte dög. Alkohol skulle bli lösningen, men blev problemet.”
Åh denna trummande duracell-kanin. Blev inspirerad av det du skrev till ett kort inlägg i egna bloggen. Tack än en gång för att du finns! Du skriver så bra.
Du tar upp brännheta ämnen, det är så bra. Jag läser alltid din blogg.
Hej igen, jag har tänkt lite kring utbrändhet och märkt att har man en gång haft kortslutning så ÄR det väldigt lätt att få det igen så då BÖR man ändra sina mönster kvickt som attan för annars brinner det ganska snart igen och igen och släcker man elden med alkohol så lurar många faror runt "kröken". Att sätta gränser är inte så farligt som jag har trott att det ska vara, jag blev inte en sämre människa för att jag sa -Nej, hinner inte, vill inte, kan inte. Men det har tagit decennier att träna och det är inte enkelt och solklart varje dag men vad är alternativet? Återfall? Burnout? Varje gång jag säger nej till något övervinner jag min egen rädsla. Rädslan att inte duga och vara till lags...är det typiskt kvinnligt? Nej, det är nog typiskt mänskligt, alla vill nog vara "perfekta" fast varför? Jag har alltid avundats de som sagt nej och gått därifrån, det har verkat så enkelt...nu gör jag det själv och faktiskt det är enkelt... Jorden går inte under. Pröva! Kram till alla.