Vem har satt gränserna?
hur ofta eller hur mycket du dricker,
som avgör om du är alkoholist eller inte.
Det är vad alkoholen gör med dig som räknas.”
Avsikten med den här texten är inte att förstöra glädjen för människor som njuter av gott vin och gärna smakar på det aromatiska ölet; de är troligtvis inte i någon riskzon och kan fortsätta med sin vana. Det är de på vilken alkoholen verkar som dr Jekylls brygd och får dem att förvandlas från godmodige Jekyll till fasansfulle mr Hyde som ska se upp. Tyvärr finns det ingen självkännedom inblandad i alkohol och fanns den, rann den säkert bort med procenten. Omgivningen kan dock dra en del slutsatser.
Det är alkoholen själv som sätter gränserna. Det alkohol och andra droger kan göra med människor är ohyggligt. Där kan ändå Berra på Bänken bidra som ett tragiskt exempel på hur ömkligt djupt en alkoholist kan segna ner i sin sjukdom Han började förmodligen också i någon flott skinnsoffa och mjuk persisk matta innan han gled ner på parkbänken. Han har bara oturen att överleva så länge att han får spela sista akten av sitt dödsdrama för öppen ridå.
Återigen förundras jag över skarpsyntheten i dintt inlägg. Fyller på med lite statistik igen. 20% av befolkningen tål sprit så dåligt (vilket är bra i det här fallet) att de sannolikt aldrig kommer att vara i riskzonen. 60% är inte predestinerade, men kan genom idogt drickande kämpa sig till alkoholism. Få lyckas. Resterande 20% av befolkningen är "spritbenägna" d v s är glada i alkohol, tål det bra (kan dricka mycket) och har sällan kraftiga bakrus... i början av karriären.
Tack nemo för statistiken. Den är mer nedslående än jag väntat. Det är för...!!!
Instämmer med Nemo. När det gäller din skarpsynthet. Själv drack jag i två decennier, utan yttre konsekvenser, men nu förstår jag att det hade inre konsekvenser rätt länge. På slutet blev det förståss även yttre konsekvenser. De blev så skrämmande och allvarliga att dom faktiskt avhåller mig från att dricka mer, så på ett sätt tjänade dom sitt syfte för mig. Idag har jag insett att jag är lagd/predestinerad/genetiskt disponerad på så sätt att jag inte kan hantera alkoholen, att den är mig övermäktig. I morgon har jag varit rakt nykter i 8 månader, det känns underbart.
Allt gott! /Micke
Tack för din kommentar. Det är nog de yttre konsekvenserna som skrämmer mest och som blir avgörande för fortsättningen. De inre konsekvenserna märker man inte själv, de smyger sig på. Massor av gräl och konflikter hemma och på jobbet, i trafiken, i umgängeslivet beror på alkoholens inre konsekvenser. Även om en människa är helt promillefri ligger de inre konsekvenserna där i det förändrade sinnelaget, det häftiga oresonliga humöret och de blixtsnabba utfallen mot den som förnärmar eller stör. Alkoholen har gjort sitt inre arbete.
Jättestarkt att vara nykter i åtta månader, snart blir du ett år! Goda tankar från torrdockan
Jag tänker på min sambo när jag läser det här inlägget. Han dricker inte särskilt ofta, men när han gör det blir han en annan människa. Inte "Mr Hyde" kanske, men en rätt otrevlig prick som jag inte tycker om: långt ifrån den han vanligen är.
Men självinsikten är låg, nära noll...
Själv önskar jag att man inte skulle bli så berusad av att dricka vin. Det är SÅ jobbigt att vara onykter.
Tack för en intressant blogg!