© Torrdockan

Sista gången jag träffade Francesca var på kondis. I dag var jag på samma kondis och inte förrän jag hade satt mig ner insåg jag att jag valt samma bord som den gången. Felix hämtade kaffe medan jag satt och funderade över den där sista gången jag såg henne. Ingen av oss visste förstås att det var sista gången vi möttes. Vi stämde träff en gång till men den blev inte av och ersattes aldrig av en ny tid. Sista åren hade vi inte kontakt, det blir så ibland och det finns ingen förklaring. Kanske blev det inte av för att vi tillhörde olika generationer. Hon kunde vara min dotter, ett sladdbarn, men vi hade inga bekymmer med åldersskillnaden.

För några veckor sedan fick jag se hennes dödsannons och blev helt förstummad. Min första reaktion var: Så får det inte gå till! I min värld dör man i turordning. Jag var äldst och skulle dö först. Hon skulle överleva mig med många år och inte dö förrän hon blivit gammal nog för att dö. Unga människor får inte dö i min värld. Men här stod svart på vitt att hon inte längre finns bland de levande. Jag började genast känna det svåra med att vi tappade greppet om varandra för ett par år sedan och att det oåterkalleligt blev den sista gången där på kondiset och när vi skildes åt och jag stod och såg efter henne tills hon vände sig om och vinkade, var ett avsked för alltid. Så litet man vet om framtiden. Den har sin egen gåta.

För mig fanns ett förnyat möte med Francesca i framtiden, jag föreställde mig alltid det. Nu vet jag att det ledsamt nog inte blir så. Det känns underligt, som ett avbrott i en berättelse som aldrig når till sitt slut.