© Torrdockan

En illustration till maktlöshet tycker jag är när jag skrivit en text, filat på den en lång stund, ändrat. lagt till, korrigerat och just ska till att spara den, skicka iväg den eller väntar ett tag för att den ska ”sätta sig” och texten försvinner in i datorn, kontakten med webben bryts, jag trycker på någon knapp som inte har ångerfunktion eller så. Trots att jag jobbat vid datorn i åratal och hunnit göra alla misstag flera gånger, glömmer jag att spara en text ibland. Jag blir för uppslukad av orden för att komma ihåg en sådan trivial sak. Senast nu på eftermiddagen. Det tog ganska lång tid att skriva inlägget, det blev långt, det måste läsas om och om igen och det blev en massa förargliga skrivfel. Just när jag var färdig och rätade på ryggen, kände mig nöjd och var beredd att trycka på Spara & publicera, så bryts min kontakt med webben.

Förtvivlade knapptryckningar, spårningar, maktlöst letande och ett fåfängt hopp om att texten skulle ha överlevt någonstans i datorn. Det hade den inte. Borta! Det går inte att rekonstruera en lång text särskilt bra. Åtminstone kan inte jag det. Det får bli en andra gång när jag tycker ämnet hettar till igen. Just nu vill jag bara strunta i datorn. Jag kommer visserligen ut på webben igen, felet varade någon kvart eller så, men det räckte för att förtstöra stämningen. Så du får nöja dig med det här så länge. Kanske slår inspirationen till på nytt snart.