© Torrdockan

Ska jag aldrig ha roligt mer?

Jag som drack och tyckte om att vara berusad blev förskräckt över tanken att inte mer dricka. Det vore hemskt, ett liv utan alkohol föreföll fattigt, trist, tråkigt. Så länge det verkligen var roligt att dricka fanns det ingen anledning att helt sluta. Jag borde kanske bara ha observerat mitt intag och dra ner lite. För den som inte fastnat i alkoholberoende är det ingen större ansträngning att avstå från några drinkar eller ett extra glas vin. Jag var inte mottaglig för några varningssignaler.

Jag ville ha roligt! Och jag kunde inte ha roligt utan alkohol, trodde jag. Jag ville vara med i svängen, jag ville leva ut, skratta, vara obekymrad och strunta i allt tråkigt. Några frågor jag borde ställt till mig själv: Har jag roligt när jag dricker? Blir det mindre roliga konsekvenser? Har jag någonsin gjort något jag djupt ångrar efter att ha druckit? Har jag varit på fel plats efter att ha druckit? Mår jag bra dagen efter festen? Minns jag allt jag gjorde? Beroende på mina svar borde jag ha ställt följdfrågan: Kan jag avstå från att dricka lika mycket nästa gång? Svar: Det kunde jag inte.

Trots alla varningsexempel på tråkiga konsekvenser fortsatte jag att dricka och då är man antingen alkoholist eller korkad. Observera ordet eller. En alkoholist är nämligen inte automatiskt korkad. Visserligen är det korkat att dricka för mycket, men en alkoholist är så illa tvungen att fortsätta dricka. Det är det som är alkoholism.

Oavsett hur klipska och framgångsrika en del alkoholister är, genomgår de en total personlighetsförändring när de dricker alkohol. Vid bardisken förvandlas de till ett skränigt pack och bär sig åt som busar och töntar. De tappar sin tjusiga image och rinner hem med slipsen på sned, fina skorna snedtrampade, makeupen flytande och kläderna i oordning. Och ibland kommer de inte ens hem till sin egen säng, för alkoholen löser upp alla moralregler och all anständighet.

På fyllan kan alla bära sig fullkomligt huvudlöst åt. En fylla kan avslutas precis hur som helst. Och en präktig fylla drabbar den som dricker för mycket och det gör ibland även ickealkoholister. En fylla blir inte bättre av att den som dricker säger: "Jag är inte alkoholist". Det är nästan ett ännu sämre försvar för att supa fritt och mycket.

Det fanns ett skatbo på gården sen förra året. I vintras var det översnöat ibland och tyst och tomt. Redan i februari såg jag skatorna komma tillbaka. De började putsa på boet. De plockade in nya grenar och de förberedde barnkammaren. Det kändes hoppfullt att skatorna var där igen. De är trevliga fåglar, vackra i sin svartvita högtidsdräkt och gör inte mycket väsen av sig om det inte finns en katt eller en hund i närheten. Då blir det ett himla liv.


För några dagar sen var boet borta, rivet. Skatorna var kvar och hoppade rådlöst omkring. De började renovera, men det kändes väl hopplöst. Det fanns ingenting kvar av det gamla boet, trädet var omsorgsfullt rensat. Snart är det dags för en ny kull skator och det fanns plötsligt inte plats för de blivande föräldrarna i härbärget. Jag undrar vem som ligger bakom rivningen. Det är grymt, elakt, missunnsamt. Skator skräpar inte ner som duvor, de tjattrar inte dygnet runt som gråsparvar, de skränar inte ohyfsat som kråkor och de är inte glupska som måsar. De är trogna sin partner, de är kärleksfulla mot varandra, de är prydliga och glänser vackert i solen.

Att de ibland river i överfyllda papperskorgar är för att människorna lägger en massa matrester där och att de är tjuvaktiga som ryktet säger är väl inte helt bevisat. Åtminstone är det inte polisanmält och draget inför domstol.

Det kändes kallt och grått utan skatboet. Jag blev ledsen. I dag hade skatorna nog gett upp. De syntes inte till. Jag hoppas de hittar en bättre plats för sitt nya hem än här på gården. Men jag känner mig ensam.

Körsbärsblommans dag firades i dag i Kungsträdgården. Gammal som ung var där, alla tog bilder. Det var folkfest och kallt, det blåste en polarvind och pappersmuggarna rullade runt på marken.

Sen jag slutade dricka alkohol har jag på något sätt fått livet tillbaka. Och det är inte det gamla livet, då jag mådde så dåligt och hade sådan ångest. Jag har fått lugn inombords. All oro som tärde mig inifrån är borta. Det betyder inte att alla bekymmer är borta, det är oron för bekymren som inte plågar mig längre. Jag har fått styrka att reda upp mitt liv och jag kan tackla de vardagligheter som förut kom mig att bli rasande eller må dåligt. Känslor som naturligtvis skulle "tröstas" med alkohol, förtretligheter som skulle sköljas bort med vin.

Ett exempel: En öppen kartong med cornflakes ramlar ner från skåpet ovanpå kylskåpet! Mitt i morgonbrådskan, när jag ska iväg till ett möte och redan är sen. Sådant skulle ha fått mig att fullkomligt skumma av raseri och jag hade svurit ve och förbannelse över hela världen inklusive Kellogs. Hela dagen skulle ha blivit förstörd av morgonenes händelse. Från den stunden skulle allt ha sammansvurit sig mot mig (lilla stackars jag!) och allt hade förstås gått snett, mitt möte hade blivit fördärvat av mitt dåliga humör osv. Klart att jag tycker det är en nedrans otur. Men jag accepterar att det händer, inser att det var en smula otur. Sen får det vara nog. Jag tappar inte min sinnesro för ett paket cornflakes som jag ställt slarvigt på lut i skåpet. Det kan inte rubba min dag som det kunde förr.

Ett exempel till: Jag tar mig till en läkarmottagning och det förorsakar en del besvär, bland annat måste jag avbryta min weekend tidigare och avstå från en lunch som jag planerat in samma dag. När jag kommer dit inser sköterskan att hon gjort ett misstag och inte bokat in mig. Jag sitter med hennes anteckning i handen, men jag fattas i hennes tidsschema! Tråkigt. Jag får en ny tid och hon ber tusen gånger om ursäkt. Jag inser att hon inte rår för det här, misstag kan alla göra. I stället för att bli arg och gräma mig, reta upp mig och få resten av dagen förstörd, beklaga mig för alla jag möter och inte minst behandla sköterskan som om hon var en slarvig person, blir jag lugn. Jag får en ny tid, en extra promenad, hinner äta lunch på en helt ny salladsbar och sen fortsätter dagen som om ingenting hade hänt. Jag har fått sinnesro, jag behöver inte vispa med armarna och förbanna mitt öde.

Nej, jag har inte blivit helgonlik! Jag är ingen ängel som inte vingarna växt ut på än! Jag har fått lugn inom mig, jag som aldrig hade lugn, jag som aldrig kunde räkna till tio, knappt tre, innan jag flög i taket. Av glädje, av ilska (mest), av iver, av otålighet, av rastlöshet, av bitterhet. Eftersom jag gjort en inre inventering och städat ut i alla dunkla vrår, rör inte en händelse som den här upp allt gammalt groll, alla gamla orättvisor och förstör inte mitt lugn och mitt humör. Det som alkholen rev upp till ytan ligger stilla begravt under glömska och förlåtelse. Men något helgon är jag banne mig inte!

Nu är det dags att gå till Körsbärsträdgården, dvs Kungsträdgården där de japanska träden blommar överdådigt!

När väl tanken att jag nog var alkoholist tog tag i mig, kunde ingenting mer bli detsamma. Det fanns alltid en bismak i vinet, alltid en skugga som drog förbi, alltid en känsla av att jag gjorde fel. Vid den tidpunkten hade jag inte kunskap om att alkoholism är en dödlig sjukdom, att den egna kraften inte räcker till för att sluta dricka eller att man ska akta sig för det första glaset. Jag hade inte mer kunskap än andra, jag hade erfarenhet av alkoholism, men det är inte detsamma som kunskap.

Mina första åtgärd när problemet kändes akut var att försöka sluta dricka. Hur mycket jag än lovade och svor och föresatte mig, kunde jag ändå aldrig hålla det. Trots att jag sade att jag inte skulle dricka den dagen, drack jag den dagen. Jag drack varje dag och det hade jag gjort i mycket lång tid. Jag lyckades skjuta upp mitt drickande till ca kl sex på eftermiddagen, då jag kom hem från jobbet. Då öppnades dammluckorna! De få dagar då jag inte drack kändes olidligt långa. Jag var rastlös och irriterad och det enda som kunde få mig på gott humör var ett glas.

Det där fungerade inte i längden. Jag visste inte att alkoholen gjorde sitt tysta, inre arbete med mina sinnen och min själ, med hela min personlighet. Även om människor märkte att jag drack mycket och ofta, sa ingen något. Jag blev då fortfarande trevlig när jag drack, så medicinen hette alkohol. Till slut förlorade den sin effekt. Jag blev inte trevligare med alkohol i kroppen, snarare tvärtom. Jag blev inte glad, jag blev arg och bitter. Kemin i min kropp blev helt fel och i stället för att vara en tillgång blev alkoholen en tung belastning. Jag hade börjat min vandring mot vägs ände.

Jag hade inte kunnat hantera mitt liv särskilt klokt innan jag började dricka, nu kunde jag definitivt inte hantera vardagen och verkligheten. Allting blev fel - jag var maktlös. Mitt drickande fortsatte mekaniskt. Vinet gav mig ingen glädje, det kändes mest som ett tvång att gå till Systemet. Min barnsliga reaktion blev att dricka ännu mera, starkare sorter och jag blev sjukare för var dag.

Jag vågar inte fira några triumfer, alkoholistens tillvaro är ingen tävling med säker segrare. Ett återfall kan rasera allt. Jag vädjar om kraft att orka fortsätta vara nykter och att mina steg fortsätter leda tillbaka till ett värdigt liv. Jag vet att alkoholism aldrig kan botas. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Jag delar ödet med ca en miljon svenskar. Vi har samma problem och det går att göra något åt det. Början är ett enda steg. Bort.

Sorg är ett kontrakt som varar livet ut, brukar jag säga. Det stämmer för mig. Det första året eller de första åren av sorgearbetet är värst, sedan mildras sorgen och dämpas, mjuknar på något sätt. Jag tänker då och då på de döda, även på dem som varit döda många, många år. Det är min uppgift att minnas dem och vårda deras minne, känns det som. De betydde mycket för mig, jag har mycket att tacka för och jag har mycket att be om förlåtelse för. Det är självklart att stanna upp då och då och minnas. Det är ett år sedan RB dog. Mitt första sorgeår är över. Ett årsvarv med alla sina ritualer, helger, årstider och skiftningar har gått. Det har varit ett tungt år, mycket tungt ibland.

Min sorg kommer att vara livet ut, det vet jag. Men tiden gör att den förminskas och fördunklas. Jag var stark nog att inte ett ögonblick frestas att ta till alkohol för att dämpa min smärta. Det kändes aldrig så och jag är lättad över det. Det var ju ett tillfälle att urskulda sig inför omvärlden och få medlidande och överseende för ett återfall. Jag tog inte det.

Ett år har gått. Trehundrasextiofem dagar utan RB.

Min erfarenhet är att den alkoholist som går in för nykterhet med allvar, förr eller senare kommer att lyckas. Den som tar det som en förströelse att gå på möten och pratar eller skriver luft och blåser färgglada ballonger lyckas inte särskilt bra. Man kanske kan lura omgivningen ett tag, men man kan inte bedra sig själv. Menar man inte allvar, blir det inget allvar. Och den ringa ansträngningen får ingen som helst effekt. Varför skulle ett så stort och allvarligt projekt som att bli nykter efter långt alkoholberoende kunna ske enkelt, smärtfritt och snabbt? Sluta drömma!

Det krävs allvar, självbehärskning och målmedvetenhet för att få resultat. Det är inte någon bärstol man ska placera sig i, man får själv stå för fotarbetet. När orken tryter finns det andra som stöd, när allt ser svart ut, finns andra som tänder ljuset, när avgrunden öppnar sig finns någon som ordnar en stege. När viljan sviktar finns andra som uppmuntrar. Men allvaret och målmedvetenheten måste var och en själv bidra med. Det finns en väg och det finns vägvisare. Stappla får du göra själv!

Alkoholister har inga goda prognoser - om så vore hade vi inte den skrämmande statistik som finns. Alkoholister går i motlut och motvind. Sådana villkor skrattar man inte bort. Den som tar tag i sitt problem lyckas ibland. Den som med allvar tar tag i sitt problem lyckas alltid. Det kan tyckas vara en hårfin skillnad, men det är skillnaden mellan liv och död.

Jag var som en reamotor som gick med ilska som bränsle. Ilskan var ständigt närvarande i mitt liv. Jag kunde reta mig på allt och alla och jag visade det mer eller mindre tydligt. Det var som om jag hade svaret på allt, min tolkning var den rätta, min lösning var den enda. Det som inte passade mig, blev jag stört förbannad på. Likt en Don Quijote drog jag ut för att slåss med vilka väderkvarnar som helst, men ingenting var heller för litet för att inte kunna reta upp min ilska. Ett sandkorn i skon kunde räcka.

Ilska är en av de mest förbrännande känslor som finns. Den fräter upp en inifrån. Det finns ingen lättnad eftersom ett utbrott inte leder till någon varaktig frid. Ett irritationsmoment ersätts strax av ett annat och till slut är det ett helt pärlband av retsamheter man har att ta ställning till. Ilskan är som en parasit i ens inre, all kraft sugs upp. Till vilken nytta?

En av de saker jag är mest tacksam för nu, är att jag lyckats bemästra min ilska. Jag menar orättfärdig ilska och barnslig vrede - inte engagemang, för det är en annan sak och är inte siamesisk tvilling med ilska. På något underligt sätt har min ilska försvunnit, dämpats, den visar nästan aldrig upp sitt fula tryne. Kanske har jag äntligen förstått att ilska är onödig och improduktiv och bara leder till missnöje och misstag.

Världen är full av ilska och ilskna utbrott. Vulkanerna sprutar sin eld i alla riktningar, man behöver bara slå upp en tidnings insändarsidor eller lyssna på Ring P1 så serveras man en dos ilska med råge. Eftersom ilskan är oförlöst och inte leder någon vart måste det gå omkring en hel del illamående små puttrande ettermyror därute. En del av dem försöker släcka sin ilska med alkohol, det gör ilskan ännu värre. Det krävs så mycket alkohol för att släcka ilska att ingen någonsin har lyckats få i sig så mycket - även om de träget har försökt ett helt liv. Ilskan växer av alkohol. Det är som att vattna ogräs med gödningsmedel. Snart växer ilskan och kväver allt förstånd, förstör alla relationer och begränsar all annan verksamhet. Ilska tar tid och kraft. Det brukar inte bli så mycket över så att det räcker till mer än att supa till ytterligare en gång.

Ilskan som drivkraft är förödande. Medan andra går vidare i sina liv, sitter den argsinte med motorhaveri och häller sand och etter i maskineriet. Solen går upp och solen går ner. I ilskans land blir det aldrig en lugn, vacker dag. Där finns det alltid något att reta sig på.

Har du vaknat till nu och försökt klara strupen? Det blev visst för mycket i går kväll också - som alla andra kvällar. Du har fortfarande den där idén om att du bara ska ta ett par glas, va? Lägg av den. Det kommer du inte att göra i kväll eller i morgon kväll heller. I morgon kväll förresten, då är väl boxen tömd på sista urkramade droppen. Då blir det väl pizzerian förstås. För pizza är så gott. Om du ska vara ärlig behöver du knappt äta någon pizza, bara du får i dig vinet så är det bra. Nej du, mig lurar du inte. Men jag ska ge dig en chans till.

Ställ dig framför spegeln och titta in i ögongulorna. Jag är alkoholist, ska du säga. För det är det du är. Alkoholism är en sjukdom och du kan inte rå för att du inte kan behärska alkohol, att du har ett sådant kraftigt sug att du inte kan sluta i tid. Var glad att du fortfarande lever - dina kompisar har inte haft samma tur en del. Det sägs inte riktigt i klartext vad det var som orsakade dödsfallet, det är inte särskilt fint eftermäle att det sprids att man dött i fyllslag, dött av leverscirros eller brusten aorta. Eller att man kvävts av sina egna spyor eller att man ramlat baklänges i trappan och spräckt skallen. Eller kanske tagit livet av sig i fyllan för att slippa ta konsekvenserna av sina handlingar.

Säg: Jag är alkoholist för jag kan inte kontrollera mitt drickande. Det går att göra något åt det. Det finns en lösning på mitt problem. Jag är inte ensam. Vi är massor av människor som sitter och super skallen av oss hemma i soffan.  Jag ska gå på ett möte och höra om det där är nånting för mig. Det kostar ingenting. Man kan alltid försöka. Ska bara borsta tänderna först. (Äh, ska jag gå i dag? Jag väntar till nästa vecka. Jag kanske inte är alkoholist när allt kommer omkring.)

Du är visst alkoholist! Det är klockrent. Gå så fort som möjligt och träffa andra som kan visa vägen ut ur det här bedrövliga tillståndet. Eller gillar du att vara bakis och stå och vaja, skaka så att du knappt kan knäppa jackan? Börja leva för sjutton! Det är vår nu.

Å nej du, vännen, det där går inte! Att gå på möten och försöka få lite motståndskraft mot alkohol, sen ta svängen runt förbi Systemet, sen nästa dag komma tillbaka och bekänna sina synder. Det är inget viktväktarprogram mot fylla som  pågår, det gäller liv eller död. Ja du hör vad jag säger: Liv eller död! Antingen kan man tillbringa sin tid instängd i en flaska eller också kan man komma ut i friska luften och andas utan att stinka som en fyllpropp! Något mellanting finns inte.

Folk dör som flugor av alkohol. Det är ingen lek. Men att slinka med och tro att bara man går på möten så klarar man sig, det går inte. Det fordras faktiskt lite fotarbete också! Det är inte helt bekvämt att förändra sitt liv - om man nu har något liv kvar. Jag tyckte inte att jag hade ett liv de sista åren. Jag var som  en levande död, jag såg ingen ljusning. Jag har lagt det där bakom mig nu, men jag har äntligen fattat att det finns inga kompromisser! Den ljusskygge som smyger sig till ett glas då och då, lyckas inte bli kvitt sitt elände. Dunka in det i skallen och tryck ner korken  ordentligt!

Eller fortsätt att lura dig själv, ramla dyngrak ner i sängen som en sten, vakna som en dallrande aladåb! Men någon räkmacka finns inte att kliva på för att åka in i nykterhet. Det krävs allvar, jobb och uthållighet, men man behöver bara ta en dag i taget! Håll dig någotsånär på benen i morgon och tänk över saken. Är det värt besväret?

I programmet jag följer finns gottgörelse. Ett av stegen säger att man ska gottgöra dem man gjort illa och sårat. Det är ett svårt steg. I går kväll när jag satt och pysslade med något kom jag att tänka på en händelse för många år sedan. Jag började gråta av sorg över mig själv, att jag hade kunnat vara så egoistisk och hänsynslös. Det var bara jag, jag, jag på den tiden. Jag gick fram som en ångvält eller snöplog, bara jag kom fram, bara det blev så som jag ville, då var allting bra. Jag blev så ledsen och tyckte att jag inte var värd annat än förakt och avsky.

Minnet av alla mina utbrott och min irritation gör ont. De är som skavsår i själen. Jag behöver förlåtelse. En del av de människor som jag behandlade illa finns inte i livet längre, en del har försvunnit till andra platser, en del vet jag inte var de finns. Det är ingen lätt sak att be om förlåtelse. Det jag menar i hjärtat blir så fyrkantigt när jag ska formulera det i ord.

Vad är det Sten Selander säger i dikten när han tänker på hur han spelade av en liten folkskolegrabb hans sista stenkulor. "Jag hade hundra, han hade fem. Vi spelte och han förlorade dem." Selanders slutsats är ungefär: "Man kan inte lämna tillbaka kulor till pojkar som stelnat till män... "

Hur ska jag kunna gottgöra det som hände för så längesen? Kommer jag att kunna få förlåtelse eller kommer jag att riva upp gamla sår som äntligen läkt?

Finns det några som kan försvara sig själva som de skickligaste advokater så är det alkoholister. De är hala som ormar och lika smidiga att glida undan. Det finns tusen orsaker att förklara de enklaste försummelser. Tro inte ett ord! Det är sorgligt men sanningen är inte så självklar när en alkoholist ska redogöra för sina förehavanden. De blinkar inte ens när de blånekar eller ljuger en person rakt upp i ansiktet.

De vanligaste försvaren och lögnerna gäller konsumtionen. Nästan ingen alkoholist talar sanning om hur mycket alkohol som rinner nedför strupen under en dag, en ölkväll, en fest, en konferens. Det går inte att få raka besked. Den som kräver det är en jävla bitch, en misstänksam skum typ, en dålig vän som tvivlar på uppgifter, en moraltant, en rabiat nykterist, en oförskämd snokare! Vad fan har du med det att göra?

Multiplicera alltid med två, troligen tre för att få en realistisk uppfattning om konsumtionens storlek. Lägg till några sorter också och gäller det en konferens kan du inte fråga vad den handlat om. Du får inget svar. Rota överhuvudtaget inte i vad som hänt om du inte vill få veta var kvällen slutade eller var natten tillbringades. Var realist och fatta att du har att göra med en som blivit som alkoholen själv: listig, falsk och stark.

Inte ens inför varandra kan alkoholister hålla sig till sanningen. Ibland överdriver de sina bedrifter, ibland mörkar de, ibland får de lust att ta närmsta dåre till biktfader och ofta glömmer de helt praktiskt bort allt som hände efter den åttonde ölen. Där vin går in, går vettet ut. Det står redan i Eddan, vår fornnordiska skrift, och är sant så länge alkohol konsumeras. Det verkar som om ölarna pinkar bort sitt förnuft. Ju mer öl, desto mindre förnuft.

En alkoholist behöver tas - inte med en nypa salt - utan med kilovos av salt. Ju mer tiden går, desto mer salt behövs. En tillräckligt erfaren alkoholist tror knappt på sig själv. Men är övertygad om att alla andra går på bluffandet. Det händer att alkoholister som knappt kan stå lull stirrar med uppspärrade, indignerade ögon och på frågan om hur mycket de har druckit, svarar: Ingenting!

En kvinna berättade att hon blev ertappad med att halsa direkt ur en butelj whisky och när hennes man uppbragt frågade: Vad gör du? Står du och dricker? - så svarar hon trotsigt: Nej! Jag dricker inte!

Det är deprimerande att inte kunna lita på sina medmänniskor. Det enda man kan lita på när det gäller oss alkoholister är att vi inte kommer att lyda när någon a-n-n-a-n säger att vi ska sluta dricka! Då blir vi förbannade och sårade. Beslutet måste komma inifrån oss själva. Vi måste själva önska att sluta, vi måste ha sett döden i vitögat, vi måste erkänna att vi inte kan hantera varken alkohol eller vårt liv, vi måste kapitulera av egen vilja och eget behov. till dess är vi våra egna skickliga försvarsadvokater! Tro inte ett ord av vad vi säger! Åtminstone inte när det gäller alkohol!

Envis som en åsna klev jag uppför backen. Vem vill ge sig? Vem vill känna sig besegrad av ett ont knä? Vem vill ge upp? Inte jag. Jag skulle få en spruta i mitt onda knä som jag har sånt besvär med. Min envishet gjorde att det tog tid att komma uppför backen. Det passade bra att stanna och beundra blommorna. Nedför backen gick det sen lättare! Kanske jag springer nästa gång!

Det satt ett barn inuti mig och ville ha tröst. Jag var en vuxen kvinna, men inuti var jag ett barn med barnsliga reaktioner och med barnets egocentricitet. Barnet var otåligt och missnöjt, krävande och ständigt i behov av uppmärksamhet, tröst och överdriven beundran. Fick det inte det, grät och sparkade det, hade sönder saker, slog i dörrar och gömde sig. Barnet straffade omvärlden för ouppmärksamhet genom att inte vara med, dra sig undan, lämna festen, inte gå på bjudningen, förminska andras glädje genom att inte tacka, ge beröm eller visa uppskattning. Det var inte bara ett barn som behövde tröst, det var ett barn som aldrig skulle kunna tröstas tillräckligt.

Barnet och jag gick ut i världen och uppförde oss precis som vanligt. Omgivningen hade inte samma kärlek och tålamod som mamma och pappa och därför blev konflikterna stora och djupa. Alla var elaka och orättvisa, de förstod ingenting och barnet surade och fnyste. Barnet skulle ha det bra och skämmas bort, tröstas och daltas med och ingenting var viktigare än det inre barnet.

Att vara berusad kan vara ungefär som att bli barn igen. Visserligen ett vulgärt, flamsigt, opålitligt barn, men ändå ett barn som ursäktas för att det bär sig dumt åt. Ursäkten "Hon är ju bara ett barn" kunde bytas ut mot "Hon var ju berusad" och den som mest använde ursäkten var barnet självt. Man kan inte begära raka besked och styrka från ett barn och inte stadga och ansvar från en berusad. Ursäkten brukar godtas.

Det lilla barnet i mig fick aldrig nog av tröst och uppmärksamhet. När trösten och uppmärksamheten tröt blev det lätt att ta till flyktvägen alkohol. Alkohol har den märkliga egenskapen att behövas i högre och högre doser för att effekten ska bestå. Till slut blir det ingen effekt alls, trösten uteblir helt och det är bara ett eländigt utsvultet barn därinne som dessutom är aspackat, otrevligt och frånstötande. Men på barns vis naturligtvis inte förstår någonting utan envist fortsätter sitt medicinerande och kvackar vidare på egen hand med mer och mer alkohol.

Barnets motto är: Det är så synd om mig! Och på barns vis skylls allt på andra och allt är omgivningens fel. Därför kan man höra människor i vuxen ålder prata om sin mamma eller pappa som syndabockar som orsakat sina barns elände. Skitprat, säger jag. Varje individ har eget ansvar för sitt liv efter ett visst datum och det går inte att efter det skylla allt på att ha varit missförstådd under sin taskiga barndom. (Det är synd om många barn, det är förfärliga övergrepp som sker, det finns miljöer som är ohyggliga för barn att vistas i - det är jag helt medveten om, men det är de slentrianmässiga och  slappa anklagelserna riktade mot ganska normala föräldrar som gjorde så gott de kunde, jag vänder mig mot. Vardagsföräldrar som står som levande frågetecken efter att ha fått veta att de varit urusla föräldrar!)

Ett barn skyller ofta ifrån sig. "Det var inte jag!" Den metoden fungerar kanske för barn, men inte för vuxna. Men det är svårt att över den sönderslagna vasen möta en anklagande blick och säga: "Det var jag!" I den stunden får det inre barnet hålla tyst. En alkoholist som jag måste få tyst på sitt inre gnällande barn, ryta åt det och ställa det i skamvrån. Barnet i mig får inte ta över och kräva tröst och uppmärksamhet. Jag måste äntligen bli vuxen, ta ansvar för det jag gör och inte gör, fatta att jag inte är världens centrum och att jag inte har det sämre eller blir sämre behandlad än andra. Dessutom måste den inre ungen lära sig att den inte alltid vet bäst och att den inte ska komma med goda råd till kungar och presidenter, statsministrar, chefer och partners. Det kan fortfarande behöva lite tröst då och då, men det får bli från lösgodishyllan!

Som jag ser det handlar stegarbetet mycket om att uppfostra sitt inre barn (inte ta död på det!), lära sig att ta ansvar för sina gärningar och erkänna fel och brister. Kärleksfullt hantera sina medmänniskor i stället för att försöka prägla dem med sina egna värderingar och att arbeta med inventering av sitt inre för att upptäcka sig själv, sina skavanker men också sina kvaliteter och möjligheter.

När jag drack rann mitt förstånd bort i svett, tårar och utsöndringar. Jag förlorade mitt förstånd. Visst kan en människa fortsätta leva och fungera utan förstånd, men allt hon gör och säger blir snett och fel och präglas av en virrpannas obeslutsamhet. Det är ingen stadga i en människa utan förstånd. Jag levde som för dagen, jag kunde inte planera och jag kunde inte fullfölja det lilla som jag bestämde skulle ske. Allt rann bort med mitt förstånd: vilja, planering, föresatser, pålitlighet, stabilitet och ärlighet. Kvar fanns en feg självbedragare som försökte hålla skenet uppe. Det var ingen trevlig tid.

Det var en tid med ångest och skräck och mera drickande för att dämpa ångesten. Det är inte bortsupna hjärnceller jag talar om, inte IQ - det är det där sunda förståndet som folk brukar vara utrustade med så att de inte ska hoppa ut genom fönstren, köra bil som dårar, be folk dra åt helvete eller trilla omkull på stan. Förståndet gör att sociala situationer går relativt friktionsfritt, äktenskap överlever, barn uppfostras och gamla vänner förblir vänner. Förståndet hejdar ilska och vansinniga önskningar, dåraktiga planer och orealistiska investeringar. Förståndet håller i plånboken, planerar försiktigt och håller ordning på detaljerna. Alla kan fatta att utan förstånd blir livet ohanterligt.

Den som saknar det sunda förståndet, bondförnuftet kallat, lever ett osäkert liv, spontant så det sprakar om det och instabilt som ett korthus. Det livet kan när som helst rasa samman, ingenting kan hejda raset när ett kort i korthuset börjar glida snett. Förstånd är ingenting som man kan tillföra efteråt, det måste ha sin plats från början. Man behöver inte vara alkoholist för att ha klent med förstånd, det finns många som lever utan planer och stadga. De flesta hamnar dock på fast mark så småningom. Det gör inte alkoholister. De fortsätter glida omkring i sin egen röra, oförmögna att stanna sin karusell och totalt oförmögna att hantera sig själva och sitt liv. Tidvis kan en partner hejda förloppet, men det brukar vara kortvarigt. Ingenting kan egentligen ge en alkoholist tillbaka förståndet eller hjälpa honom att använda det lilla han har kvar. Ingenting så länge drickandet fortsätter.

En alkoholist kan inte hantera sitt liv, men vägrar givetvis att inse det. Personer som tappat förståndet och det praktiska sinnelag som är människans roder, driver omkring som vrakgods och går till slut under. För att få stopp på eländet måste alkoholisten återfå sitt förstånd. Det gör ont. När förståndet återvänder ser man själv hur galet allt var och hur vettlöst livet utformade sig under alkoholens påverkan. De korta stunder då förståndet återvände tidigare gjorde så ont att de genast måste sköljas bort med mer alkohol. Stunden då detta är omöjligt blir vändpunkten. Dit men inte längre når man. Det ögonblicket är avgörande. Den som uthärdar smärtan att återfå sitt förstånd får ett nytt liv och smärtan övergår så småningom till sinnesro.

Vem hittade på att flyget skulle servera alkohol? Var det för att folk skulle lugna nerverna eller vad var orsaken? Tåg åker man ju utan att direkt utsättas för spritservering. Bilåkning brukar vara nykter trots att det är farligare att åka bil än att flyga. Varför ska vi hälla i oss starka drycker uppe bland molnen? Det finns nog inget svar på frågan och spriten kommer alltid att finnas där. Rökningen har upphört, men dricka fortsätter vi med.

Varje gång serveringsvagnen skramlar fram i gången känns det nervöst för mig. Jag har suttit i flygplan på hemväg efter att ha spelat nykter i flera veckor vid poolkanten, men på hemvägen brast alltsammans och jag kastade mig över småflaskorna som för att ta chansen i sista minuten. Vilket löjligt tilltag!

Jag var nervös den här gången också. Det är flera år sedan jag flög på charterresa och jag undrade hur det skulle kännas med en nykter resa och en nykter semester. Det gick mycket bättre än jag kunnat föreställa mig. Det fanns inte ett ögonblicks frestelse när vagnen skramlade förbi, jag tänkte helt enkelt inte på det. Jag var fullt upptagen med annat och brydde mig inte om att människor runt omkring hävde i sig ett par stadiga järn klockan nio på morgonen. Det kändes skönt och befriande att slippa rada upp småflaskor och spilla drinkar. För första gången på en utlandsflygning insåg jag det befängda i att sitta med en bricka i knäet och försöka pilla i sig mat utan att spilla och dricka utan att stjälpa ut.

Det var inte så mycket drickande bland småbarnsföräldrarna, planet var fyllt med barn från babystadiet och uppåt skolåldern. Några äldre barnlösa par fanns med och någon enstaka singel förmodligen. Allt gick lugnt till. När vi lämnade planet vinglade en äldre man omkring utan att riktigt ha fattat var han var och vad han skulle göra. Han hade tagit några järn för mycket helt enkelt. Vid utgången stod några och väntade med rullstolar till dem som inte kunde gå själva den långa vägen till bagageutlämningen. Besättningen som sålt och serverat spriten till mannen hade ingen plikt att hjälpa honom längre. Han, som verkligen behövde en rullstol, fick ingen. Kring honom uppstod tomrum och tystnad. Ingen tycker synd om en alkis.

Det finns inga kompromisser, det gör inte det. Ingen alkis kan ta ett litet glas en torsdag och sen glömma bort alltihop dagen därpå. Så enkelt är det inte. Så enkelt blir det aldrig. Det är enklare och rakare än så. Det är att inte mer dricka varken på torsdag eller fredag eller någon annan dag. Det finns inga knepiga regler och mystiska bestämmelser - det finns bara detta enkla: att inte dricka alkohol.

Att det ska vara så förbannat svårt att fatta och att acceptera det! Tror ni inte att det fladdrade förbi en liten tanke i hjärnan medan jag satt vid matbordet och njöt av påskamåltiden. En liten skvätt av det goda vinet skulle sitta bra. Varför har jag drabbats av det här ödet att aldrig mer kunna dricka ett glas champagne eller ta en god liten aperitif? Kan det vara sant att det är omöjligt? Ja. Det finns bara det svaret, det finns inga undantag. Jag kan inte göra en parentes för att det är semester och för att jag inte har någon AA-kompis som ser mig. Min yttre kraft ser mig. Gud ser mig. Framför allt ser jag mig själv. Vem tror jag att jag ska lura?

Femton år höll han sig nykter. Han berättade det för några veckor sedan på ett möte. Femton långa år. Sen blev han sjuk och fick värk. Han tog till spriten som medicin för att stå ut med värken. Det gick bra ett halvår. Han lyckades hålla det på en vettig nivå. Han vaggade in sig själv i säkerhet. Allt skulle gå bra. Jag vet inte om han inbillade sig att han var botad. Det är enkelt att inbilla sig det när nykterheten varat i åratal. Han är en man i femtioårsåldern. Jag vet ingenting om honom mer än vad han heter i förnamn. Han talar på ett mycket balanserat sätt, han skulle kunna vara civilingenjör eller läkare eller kanske ha ett eget företag. Han utstrålar allvar, klokhet och sunt förnuft. Han verkar vara i god fysisk form och jag kan tänka mig att han är en friluftsmänniska. Det är ingen person man skulle kunna nonchalera eller inte ta på allvar. Han sitter i kretsen och säger att han är alkoholist, att han tagit ett återfall som blev katastrofalt. Han går inte in på detaljer, det behövs inte. Vi som lyssnar vet hur ett återfall ser ut. Vi behöver inga fyllehistorier, vi behöver inte höra om återfallet utan om återkomsten.

Jag måste tro honom fast det är svårt. Denna kloka, duktiga man som utstrålar begåvning, framgång och lugn har kommit upp efter ett katastrofalt återfall som höll på att knäcka honom. Han var tillintetgjord, bortom förnuft och utan annat stöd än flaskan. Nu är han nykter igen, medaljen han fick efter sina femton nyktra år tänker han lämna tillbaka. Det ligger nyktra år framför honom - om han följer programmet. Kanske fler än femton. Men där hotar ett bråddjup om han tar ett nytt återfall. Så ser det ut för honom och för oss andra alkoholister.

Min nykterhet lägger dag till dag, jag har ingen lång meritlista. Bakom mig ligger åratals ensam kamp för att nå nykterhet av egen kraft, vilket jag länge trodde vara möjligt. Jag hade inte nåtts av budskapet att ingen vilja i världen rår på driften att dricka hos en alkoholist. Det finns inte tillräcklig kraft hos en människa att rå på den farliga fienden. Du är hjälplös i längden. Det går bara att hålla nykterhet korta perioder, ofta inte alls. Det är arbete att hålla sig nykter, arbete och nåd, inte tur och slump. En nykter alkoholist kan inte ta äran åt sig själv - det vore inte ärligt.

Jag slipper dricka nu, jag fylls av tacksamhet varje dag för att jag hittade en lösning på problemet som höll på att ta livet, hedern och människovärdigheten från mig. Glaset står där jag ställde ifrån mig det - en armslängd bort. För mig gäller att inte mer sträcka ut min hand mot det. Så enkelt är det - och så svårt. Några undantag finns inte. Det finns ingen semester från nykterhet.

Jorden är inte större än en tekopp! Jag sitter på Teneriffa och skriver. Tyvärr kan jag inte samla tankarna för att göra en vettig text - jag bara hälsar från värmen. Ett litet pipande från poolkanten. Allt fungerar bra, var inte oroliga, jag håller stilen. Vi ses snart på hemmaplan!