© Torrdockan

Sorg är ett kontrakt som varar livet ut, brukar jag säga. Det stämmer för mig. Det första året eller de första åren av sorgearbetet är värst, sedan mildras sorgen och dämpas, mjuknar på något sätt. Jag tänker då och då på de döda, även på dem som varit döda många, många år. Det är min uppgift att minnas dem och vårda deras minne, känns det som. De betydde mycket för mig, jag har mycket att tacka för och jag har mycket att be om förlåtelse för. Det är självklart att stanna upp då och då och minnas. Det är ett år sedan RB dog. Mitt första sorgeår är över. Ett årsvarv med alla sina ritualer, helger, årstider och skiftningar har gått. Det har varit ett tungt år, mycket tungt ibland.

Min sorg kommer att vara livet ut, det vet jag. Men tiden gör att den förminskas och fördunklas. Jag var stark nog att inte ett ögonblick frestas att ta till alkohol för att dämpa min smärta. Det kändes aldrig så och jag är lättad över det. Det var ju ett tillfälle att urskulda sig inför omvärlden och få medlidande och överseende för ett återfall. Jag tog inte det.

Ett år har gått. Trehundrasextiofem dagar utan RB.