Med ilska som drivkraft
Jag var som en reamotor som gick med ilska som bränsle. Ilskan var ständigt närvarande i mitt liv. Jag kunde reta mig på allt och alla och jag visade det mer eller mindre tydligt. Det var som om jag hade svaret på allt, min tolkning var den rätta, min lösning var den enda. Det som inte passade mig, blev jag stört förbannad på. Likt en Don Quijote drog jag ut för att slåss med vilka väderkvarnar som helst, men ingenting var heller för litet för att inte kunna reta upp min ilska. Ett sandkorn i skon kunde räcka.
Ilska är en av de mest förbrännande känslor som finns. Den fräter upp en inifrån. Det finns ingen lättnad eftersom ett utbrott inte leder till någon varaktig frid. Ett irritationsmoment ersätts strax av ett annat och till slut är det ett helt pärlband av retsamheter man har att ta ställning till. Ilskan är som en parasit i ens inre, all kraft sugs upp. Till vilken nytta?
En av de saker jag är mest tacksam för nu, är att jag lyckats bemästra min ilska. Jag menar orättfärdig ilska och barnslig vrede - inte engagemang, för det är en annan sak och är inte siamesisk tvilling med ilska. På något underligt sätt har min ilska försvunnit, dämpats, den visar nästan aldrig upp sitt fula tryne. Kanske har jag äntligen förstått att ilska är onödig och improduktiv och bara leder till missnöje och misstag.
Världen är full av ilska och ilskna utbrott. Vulkanerna sprutar sin eld i alla riktningar, man behöver bara slå upp en tidnings insändarsidor eller lyssna på Ring P1 så serveras man en dos ilska med råge. Eftersom ilskan är oförlöst och inte leder någon vart måste det gå omkring en hel del illamående små puttrande ettermyror därute. En del av dem försöker släcka sin ilska med alkohol, det gör ilskan ännu värre. Det krävs så mycket alkohol för att släcka ilska att ingen någonsin har lyckats få i sig så mycket - även om de träget har försökt ett helt liv. Ilskan växer av alkohol. Det är som att vattna ogräs med gödningsmedel. Snart växer ilskan och kväver allt förstånd, förstör alla relationer och begränsar all annan verksamhet. Ilska tar tid och kraft. Det brukar inte bli så mycket över så att det räcker till mer än att supa till ytterligare en gång.
Ilskan som drivkraft är förödande. Medan andra går vidare i sina liv, sitter den argsinte med motorhaveri och häller sand och etter i maskineriet. Solen går upp och solen går ner. I ilskans land blir det aldrig en lugn, vacker dag. Där finns det alltid något att reta sig på.
Ilska är en av de mest förbrännande känslor som finns. Den fräter upp en inifrån. Det finns ingen lättnad eftersom ett utbrott inte leder till någon varaktig frid. Ett irritationsmoment ersätts strax av ett annat och till slut är det ett helt pärlband av retsamheter man har att ta ställning till. Ilskan är som en parasit i ens inre, all kraft sugs upp. Till vilken nytta?
En av de saker jag är mest tacksam för nu, är att jag lyckats bemästra min ilska. Jag menar orättfärdig ilska och barnslig vrede - inte engagemang, för det är en annan sak och är inte siamesisk tvilling med ilska. På något underligt sätt har min ilska försvunnit, dämpats, den visar nästan aldrig upp sitt fula tryne. Kanske har jag äntligen förstått att ilska är onödig och improduktiv och bara leder till missnöje och misstag.
Världen är full av ilska och ilskna utbrott. Vulkanerna sprutar sin eld i alla riktningar, man behöver bara slå upp en tidnings insändarsidor eller lyssna på Ring P1 så serveras man en dos ilska med råge. Eftersom ilskan är oförlöst och inte leder någon vart måste det gå omkring en hel del illamående små puttrande ettermyror därute. En del av dem försöker släcka sin ilska med alkohol, det gör ilskan ännu värre. Det krävs så mycket alkohol för att släcka ilska att ingen någonsin har lyckats få i sig så mycket - även om de träget har försökt ett helt liv. Ilskan växer av alkohol. Det är som att vattna ogräs med gödningsmedel. Snart växer ilskan och kväver allt förstånd, förstör alla relationer och begränsar all annan verksamhet. Ilska tar tid och kraft. Det brukar inte bli så mycket över så att det räcker till mer än att supa till ytterligare en gång.
Ilskan som drivkraft är förödande. Medan andra går vidare i sina liv, sitter den argsinte med motorhaveri och häller sand och etter i maskineriet. Solen går upp och solen går ner. I ilskans land blir det aldrig en lugn, vacker dag. Där finns det alltid något att reta sig på.
Kommentarer
Trackback
