Var och en sitt eget problem?
Det är mycket märkligt att mänskligheten har en sjukdom som ingen kan bota, ingen riktigt kan förklara och ingen med säkerhet kan diagnosticera. I Sverige lider ca en miljon människor av alkoholism och sjukdomen ser inte ut att minska, tvärtom. Den finns också bland mycket unga människor och det är inte ovanligt att en alkoholist gör sin alkoholdebut redan i tretttonårsåldern för att tio år senare ha en alkoholists alla kännetecken. Självklart blir en sådan sjukdom föremål för många underliga spekulationer och det är fritt fram för vem som helst att utnämna sig som expert på hur man tar sig ur missbruk, hur man ska hantera sitt sjukdomstillstånd och hur andra ska lösa sina problem.
Den som själv är alkoholist är mer tveksam och vill inte tvärsäkert ge råd till andra, uttalar sig inte gärna om orsaker och verkan, är ganska förbryllad över sina egna reaktioner och kan inte glasklart redogöra för hur egentligen sjukdomen fungerar. Jag tror inte människor med dödliga sjukdomar blir experter på just sin sjukdom, jag tror en sjuk människa kan känna sjukdomen och vad den gör med kroppen, men inte mycket mer och så är det nog med alkoholism också. Eftersom sjukdomen betraktas som viljestyrd, tror ofta omgivningen att alkoholism kan hejdas av blott tankar och vilja. Så är inte fallet.
Jag kan mycket väl förstå att människor, som har en normal konsumtion av alkohol och kan sätta gränser, uppfattar alkoholism som viljestyrd och möjlig att bota på ett enkelt sätt. Den sjuke häller bevisligen i sig det gift som förmodas orsaka sjukdomen och slutsatsen blir lätt att det "bara" är att sätta korken i flaskan. Gör man inte det, är man en viljesvag person, har dålig karaktär och är hopplöst degenererad. Effekterna av alkoholmissbruk är också motbjudande och skrämmande. Människor är rädda för och äcklade av gravt alkoholiserade människor. Alkoholister vet det och därför smusslas det med alkoholen, man försöker hålla skenet uppe, dölja sitt missbruk så länge det går för att undvika omgivningens misshag och fördömande.
Om det vore så enkelt som att det bara var alkoholen som var problemet, skulle det gå att göra nykterhetsarbetet kort. Hälla ut spriten i vasken, sätta korken i flaskan, aldrig gå in på systembolaget mer, aldrig mer dricka. Punkt och slut. Det skulle inte finnas några alkoholister! Vilken idyll! Parkerna skulle vara pastorala platser och alkoholrelaterade brott som misshandel, smuggling, mord, självmord, rattfylla skulle upphöra.
Kloka människor som gått igenom dryckenskapens helvete och kommit ur det in i ett nyktert liv har insett att det stora problemet inte är alkoholen, utan alkoholisten själv! Var och en är sitt eget problem, hur vansinnigt det än låter. Det problemet måste lösas annars blir det inget resultat. Därför är det meningslöst att bara sätta korken i flaskan och tro att det räcker för att bli fri från alkoholismens förbannelse. Den åtgärden håller inte i längden, den leder nästan undantagslöst till återfall. Förr eller senare.
En alkoholist som nått sin botten, som inte önskar högre än att sluta dricka, som inte ser någon ljusning i tunneln och lever i slaveri under alkohol kan bli befriad. Det finns en lösning. Andra har hittat den och gått före, banat väg. Den vägen kan till exempel varje AA-grupp världen över visa och guida längs. Allt man behöver veta finns i Stora boken, alla redskap kan en nykter alkoholist räcka fram. Den som vill få varaktig nykterhet måste göra vissa steg ärligt och noggrant. Den som gör det utan fusk och kompromisser - helt enkelt utan avvikelser och till punkt och pricka lyder de anvisningar som finns - återfår sin mentala hälsa och blir frisk.
Några nyttiga länkar
Kommentarer
Trackback
