© Torrdockan

När väl tanken att jag nog var alkoholist tog tag i mig, kunde ingenting mer bli detsamma. Det fanns alltid en bismak i vinet, alltid en skugga som drog förbi, alltid en känsla av att jag gjorde fel. Vid den tidpunkten hade jag inte kunskap om att alkoholism är en dödlig sjukdom, att den egna kraften inte räcker till för att sluta dricka eller att man ska akta sig för det första glaset. Jag hade inte mer kunskap än andra, jag hade erfarenhet av alkoholism, men det är inte detsamma som kunskap.

Mina första åtgärd när problemet kändes akut var att försöka sluta dricka. Hur mycket jag än lovade och svor och föresatte mig, kunde jag ändå aldrig hålla det. Trots att jag sade att jag inte skulle dricka den dagen, drack jag den dagen. Jag drack varje dag och det hade jag gjort i mycket lång tid. Jag lyckades skjuta upp mitt drickande till ca kl sex på eftermiddagen, då jag kom hem från jobbet. Då öppnades dammluckorna! De få dagar då jag inte drack kändes olidligt långa. Jag var rastlös och irriterad och det enda som kunde få mig på gott humör var ett glas.

Det där fungerade inte i längden. Jag visste inte att alkoholen gjorde sitt tysta, inre arbete med mina sinnen och min själ, med hela min personlighet. Även om människor märkte att jag drack mycket och ofta, sa ingen något. Jag blev då fortfarande trevlig när jag drack, så medicinen hette alkohol. Till slut förlorade den sin effekt. Jag blev inte trevligare med alkohol i kroppen, snarare tvärtom. Jag blev inte glad, jag blev arg och bitter. Kemin i min kropp blev helt fel och i stället för att vara en tillgång blev alkoholen en tung belastning. Jag hade börjat min vandring mot vägs ände.

Jag hade inte kunnat hantera mitt liv särskilt klokt innan jag började dricka, nu kunde jag definitivt inte hantera vardagen och verkligheten. Allting blev fel - jag var maktlös. Mitt drickande fortsatte mekaniskt. Vinet gav mig ingen glädje, det kändes mest som ett tvång att gå till Systemet. Min barnsliga reaktion blev att dricka ännu mera, starkare sorter och jag blev sjukare för var dag.

Jag vågar inte fira några triumfer, alkoholistens tillvaro är ingen tävling med säker segrare. Ett återfall kan rasera allt. Jag vädjar om kraft att orka fortsätta vara nykter och att mina steg fortsätter leda tillbaka till ett värdigt liv. Jag vet att alkoholism aldrig kan botas. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Jag delar ödet med ca en miljon svenskar. Vi har samma problem och det går att göra något åt det. Början är ett enda steg. Bort.