© Torrdockan

Det fanns ett skatbo på gården sen förra året. I vintras var det översnöat ibland och tyst och tomt. Redan i februari såg jag skatorna komma tillbaka. De började putsa på boet. De plockade in nya grenar och de förberedde barnkammaren. Det kändes hoppfullt att skatorna var där igen. De är trevliga fåglar, vackra i sin svartvita högtidsdräkt och gör inte mycket väsen av sig om det inte finns en katt eller en hund i närheten. Då blir det ett himla liv.


För några dagar sen var boet borta, rivet. Skatorna var kvar och hoppade rådlöst omkring. De började renovera, men det kändes väl hopplöst. Det fanns ingenting kvar av det gamla boet, trädet var omsorgsfullt rensat. Snart är det dags för en ny kull skator och det fanns plötsligt inte plats för de blivande föräldrarna i härbärget. Jag undrar vem som ligger bakom rivningen. Det är grymt, elakt, missunnsamt. Skator skräpar inte ner som duvor, de tjattrar inte dygnet runt som gråsparvar, de skränar inte ohyfsat som kråkor och de är inte glupska som måsar. De är trogna sin partner, de är kärleksfulla mot varandra, de är prydliga och glänser vackert i solen.

Att de ibland river i överfyllda papperskorgar är för att människorna lägger en massa matrester där och att de är tjuvaktiga som ryktet säger är väl inte helt bevisat. Åtminstone är det inte polisanmält och draget inför domstol.

Det kändes kallt och grått utan skatboet. Jag blev ledsen. I dag hade skatorna nog gett upp. De syntes inte till. Jag hoppas de hittar en bättre plats för sitt nya hem än här på gården. Men jag känner mig ensam.