Den skickliga försvarsadvokaten
De vanligaste försvaren och lögnerna gäller konsumtionen. Nästan ingen alkoholist talar sanning om hur mycket alkohol som rinner nedför strupen under en dag, en ölkväll, en fest, en konferens. Det går inte att få raka besked. Den som kräver det är en jävla bitch, en misstänksam skum typ, en dålig vän som tvivlar på uppgifter, en moraltant, en rabiat nykterist, en oförskämd snokare! Vad fan har du med det att göra?
Multiplicera alltid med två, troligen tre för att få en realistisk uppfattning om konsumtionens storlek. Lägg till några sorter också och gäller det en konferens kan du inte fråga vad den handlat om. Du får inget svar. Rota överhuvudtaget inte i vad som hänt om du inte vill få veta var kvällen slutade eller var natten tillbringades. Var realist och fatta att du har att göra med en som blivit som alkoholen själv: listig, falsk och stark.
Inte ens inför varandra kan alkoholister hålla sig till sanningen. Ibland överdriver de sina bedrifter, ibland mörkar de, ibland får de lust att ta närmsta dåre till biktfader och ofta glömmer de helt praktiskt bort allt som hände efter den åttonde ölen. Där vin går in, går vettet ut. Det står redan i Eddan, vår fornnordiska skrift, och är sant så länge alkohol konsumeras. Det verkar som om ölarna pinkar bort sitt förnuft. Ju mer öl, desto mindre förnuft.
En alkoholist behöver tas - inte med en nypa salt - utan med kilovos av salt. Ju mer tiden går, desto mer salt behövs. En tillräckligt erfaren alkoholist tror knappt på sig själv. Men är övertygad om att alla andra går på bluffandet. Det händer att alkoholister som knappt kan stå lull stirrar med uppspärrade, indignerade ögon och på frågan om hur mycket de har druckit, svarar: Ingenting!
En kvinna berättade att hon blev ertappad med att halsa direkt ur en butelj whisky och när hennes man uppbragt frågade: Vad gör du? Står du och dricker? - så svarar hon trotsigt: Nej! Jag dricker inte!
Det är deprimerande att inte kunna lita på sina medmänniskor. Det enda man kan lita på när det gäller oss alkoholister är att vi inte kommer att lyda när någon a-n-n-a-n säger att vi ska sluta dricka! Då blir vi förbannade och sårade. Beslutet måste komma inifrån oss själva. Vi måste själva önska att sluta, vi måste ha sett döden i vitögat, vi måste erkänna att vi inte kan hantera varken alkohol eller vårt liv, vi måste kapitulera av egen vilja och eget behov. till dess är vi våra egna skickliga försvarsadvokater! Tro inte ett ord av vad vi säger! Åtminstone inte när det gäller alkohol!
Ett är då säkert, jag tror varje ord du skriver i detta inlägg. En svidande uppgörelse och tydlig beskrivning av förnekelsen som följer med sjukdomen från ena sidan. "Denial is the killer"
Kram
Förresten, vi medberoende förnekar vi med. Vi hänger på och tror, sedan vill vi tro och till slut måste vi tro för att inte bli tokiga. Och till slut slutar vi tro, och då blir vi väl tokiga eller klarar av att hoppa i livbåten och paddla bort utan att dras med i djupet.
För somliga av oss är alkoholen = en tyst tjuv som berövar oss hopp och drömmar, ödelägger familjer och dödar kärleken. Den tar ifrån oss självaktning och värdighet och erbjuder skuldkänslor och självförakt istället. Läs den underbara lilla "pixi-boken" "FLASKAN I GRÄSET" av Penny Jones (SCAA, Proprius förlag). Berättelsen om fjärilslarven som en dag hittade en flaska i gräset och gjorde flaskan till sitt hem. Boken är en bok för vuxna om löften och grusade förhoppningar. Men det finns hopp för den alkoholist som vågar/vill/kan be om hjälp. Löftet kan gå i uppfyllelse!
Du har så tragiskt rätt i din beskrivning. Desto mer hoppingivande är det att veta att det finns en lösning på problemet - om man är ärlig. Det finns en väg, men inga genvägar.
I ett parförhållande är man två som lider, det är tragiskt.
Goda tankar från Torrdockan
Tack för din kommentar. Den är så sann. Tipset om den lilla boken ska jag ta till mig. Och det finns hopp - vi som blir Bills vänner kan räcka ut handen - då får vi ett nytt liv. Underbart!