© Torrdockan

I programmet jag följer finns gottgörelse. Ett av stegen säger att man ska gottgöra dem man gjort illa och sårat. Det är ett svårt steg. I går kväll när jag satt och pysslade med något kom jag att tänka på en händelse för många år sedan. Jag började gråta av sorg över mig själv, att jag hade kunnat vara så egoistisk och hänsynslös. Det var bara jag, jag, jag på den tiden. Jag gick fram som en ångvält eller snöplog, bara jag kom fram, bara det blev så som jag ville, då var allting bra. Jag blev så ledsen och tyckte att jag inte var värd annat än förakt och avsky.

Minnet av alla mina utbrott och min irritation gör ont. De är som skavsår i själen. Jag behöver förlåtelse. En del av de människor som jag behandlade illa finns inte i livet längre, en del har försvunnit till andra platser, en del vet jag inte var de finns. Det är ingen lätt sak att be om förlåtelse. Det jag menar i hjärtat blir så fyrkantigt när jag ska formulera det i ord.

Vad är det Sten Selander säger i dikten när han tänker på hur han spelade av en liten folkskolegrabb hans sista stenkulor. "Jag hade hundra, han hade fem. Vi spelte och han förlorade dem." Selanders slutsats är ungefär: "Man kan inte lämna tillbaka kulor till pojkar som stelnat till män... "

Hur ska jag kunna gottgöra det som hände för så längesen? Kommer jag att kunna få förlåtelse eller kommer jag att riva upp gamla sår som äntligen läkt?