© Torrdockan

När jag drack rann mitt förstånd bort i svett, tårar och utsöndringar. Jag förlorade mitt förstånd. Visst kan en människa fortsätta leva och fungera utan förstånd, men allt hon gör och säger blir snett och fel och präglas av en virrpannas obeslutsamhet. Det är ingen stadga i en människa utan förstånd. Jag levde som för dagen, jag kunde inte planera och jag kunde inte fullfölja det lilla som jag bestämde skulle ske. Allt rann bort med mitt förstånd: vilja, planering, föresatser, pålitlighet, stabilitet och ärlighet. Kvar fanns en feg självbedragare som försökte hålla skenet uppe. Det var ingen trevlig tid.

Det var en tid med ångest och skräck och mera drickande för att dämpa ångesten. Det är inte bortsupna hjärnceller jag talar om, inte IQ - det är det där sunda förståndet som folk brukar vara utrustade med så att de inte ska hoppa ut genom fönstren, köra bil som dårar, be folk dra åt helvete eller trilla omkull på stan. Förståndet gör att sociala situationer går relativt friktionsfritt, äktenskap överlever, barn uppfostras och gamla vänner förblir vänner. Förståndet hejdar ilska och vansinniga önskningar, dåraktiga planer och orealistiska investeringar. Förståndet håller i plånboken, planerar försiktigt och håller ordning på detaljerna. Alla kan fatta att utan förstånd blir livet ohanterligt.

Den som saknar det sunda förståndet, bondförnuftet kallat, lever ett osäkert liv, spontant så det sprakar om det och instabilt som ett korthus. Det livet kan när som helst rasa samman, ingenting kan hejda raset när ett kort i korthuset börjar glida snett. Förstånd är ingenting som man kan tillföra efteråt, det måste ha sin plats från början. Man behöver inte vara alkoholist för att ha klent med förstånd, det finns många som lever utan planer och stadga. De flesta hamnar dock på fast mark så småningom. Det gör inte alkoholister. De fortsätter glida omkring i sin egen röra, oförmögna att stanna sin karusell och totalt oförmögna att hantera sig själva och sitt liv. Tidvis kan en partner hejda förloppet, men det brukar vara kortvarigt. Ingenting kan egentligen ge en alkoholist tillbaka förståndet eller hjälpa honom att använda det lilla han har kvar. Ingenting så länge drickandet fortsätter.

En alkoholist kan inte hantera sitt liv, men vägrar givetvis att inse det. Personer som tappat förståndet och det praktiska sinnelag som är människans roder, driver omkring som vrakgods och går till slut under. För att få stopp på eländet måste alkoholisten återfå sitt förstånd. Det gör ont. När förståndet återvänder ser man själv hur galet allt var och hur vettlöst livet utformade sig under alkoholens påverkan. De korta stunder då förståndet återvände tidigare gjorde så ont att de genast måste sköljas bort med mer alkohol. Stunden då detta är omöjligt blir vändpunkten. Dit men inte längre når man. Det ögonblicket är avgörande. Den som uthärdar smärtan att återfå sitt förstånd får ett nytt liv och smärtan övergår så småningom till sinnesro.