© Torrdockan

Det satt ett barn inuti mig och ville ha tröst. Jag var en vuxen kvinna, men inuti var jag ett barn med barnsliga reaktioner och med barnets egocentricitet. Barnet var otåligt och missnöjt, krävande och ständigt i behov av uppmärksamhet, tröst och överdriven beundran. Fick det inte det, grät och sparkade det, hade sönder saker, slog i dörrar och gömde sig. Barnet straffade omvärlden för ouppmärksamhet genom att inte vara med, dra sig undan, lämna festen, inte gå på bjudningen, förminska andras glädje genom att inte tacka, ge beröm eller visa uppskattning. Det var inte bara ett barn som behövde tröst, det var ett barn som aldrig skulle kunna tröstas tillräckligt.

Barnet och jag gick ut i världen och uppförde oss precis som vanligt. Omgivningen hade inte samma kärlek och tålamod som mamma och pappa och därför blev konflikterna stora och djupa. Alla var elaka och orättvisa, de förstod ingenting och barnet surade och fnyste. Barnet skulle ha det bra och skämmas bort, tröstas och daltas med och ingenting var viktigare än det inre barnet.

Att vara berusad kan vara ungefär som att bli barn igen. Visserligen ett vulgärt, flamsigt, opålitligt barn, men ändå ett barn som ursäktas för att det bär sig dumt åt. Ursäkten "Hon är ju bara ett barn" kunde bytas ut mot "Hon var ju berusad" och den som mest använde ursäkten var barnet självt. Man kan inte begära raka besked och styrka från ett barn och inte stadga och ansvar från en berusad. Ursäkten brukar godtas.

Det lilla barnet i mig fick aldrig nog av tröst och uppmärksamhet. När trösten och uppmärksamheten tröt blev det lätt att ta till flyktvägen alkohol. Alkohol har den märkliga egenskapen att behövas i högre och högre doser för att effekten ska bestå. Till slut blir det ingen effekt alls, trösten uteblir helt och det är bara ett eländigt utsvultet barn därinne som dessutom är aspackat, otrevligt och frånstötande. Men på barns vis naturligtvis inte förstår någonting utan envist fortsätter sitt medicinerande och kvackar vidare på egen hand med mer och mer alkohol.

Barnets motto är: Det är så synd om mig! Och på barns vis skylls allt på andra och allt är omgivningens fel. Därför kan man höra människor i vuxen ålder prata om sin mamma eller pappa som syndabockar som orsakat sina barns elände. Skitprat, säger jag. Varje individ har eget ansvar för sitt liv efter ett visst datum och det går inte att efter det skylla allt på att ha varit missförstådd under sin taskiga barndom. (Det är synd om många barn, det är förfärliga övergrepp som sker, det finns miljöer som är ohyggliga för barn att vistas i - det är jag helt medveten om, men det är de slentrianmässiga och  slappa anklagelserna riktade mot ganska normala föräldrar som gjorde så gott de kunde, jag vänder mig mot. Vardagsföräldrar som står som levande frågetecken efter att ha fått veta att de varit urusla föräldrar!)

Ett barn skyller ofta ifrån sig. "Det var inte jag!" Den metoden fungerar kanske för barn, men inte för vuxna. Men det är svårt att över den sönderslagna vasen möta en anklagande blick och säga: "Det var jag!" I den stunden får det inre barnet hålla tyst. En alkoholist som jag måste få tyst på sitt inre gnällande barn, ryta åt det och ställa det i skamvrån. Barnet i mig får inte ta över och kräva tröst och uppmärksamhet. Jag måste äntligen bli vuxen, ta ansvar för det jag gör och inte gör, fatta att jag inte är världens centrum och att jag inte har det sämre eller blir sämre behandlad än andra. Dessutom måste den inre ungen lära sig att den inte alltid vet bäst och att den inte ska komma med goda råd till kungar och presidenter, statsministrar, chefer och partners. Det kan fortfarande behöva lite tröst då och då, men det får bli från lösgodishyllan!

Som jag ser det handlar stegarbetet mycket om att uppfostra sitt inre barn (inte ta död på det!), lära sig att ta ansvar för sina gärningar och erkänna fel och brister. Kärleksfullt hantera sina medmänniskor i stället för att försöka prägla dem med sina egna värderingar och att arbeta med inventering av sitt inre för att upptäcka sig själv, sina skavanker men också sina kvaliteter och möjligheter.