© Torrdockan

Om det hade med förnuft att göra skulle naturligtvis inte en medelålders framgångsrik musiker riskera sitt rykte, sin hälsa, sitt liv genom att sätta sig kanonfull bakom ratten och köra bil. Den folkkära sångerskan skulle inte gång på gång överraskas i tvättstugan med att stå och pimpla vin. Den populäre skådespelaren skulle inte sitta aspackad på krogen och sen vingla iväg till sin bil med en lika aspackad dambekantskap. Partiledaren skulle inte göra skandal på biografen och företagsledaren skulle inte göra bort sig på alphotellet. Om det hade med förnuft att göra skulle folk inte slåss på krogen, hamna i säng med okända, ramla utför trappor, tappa omdömet,  förnedra sig, göra bort sig, stå och le fånigt  och säga pinsamma saker eller kissa på gatan. Men det har inte med förnuft att göra.

De som stämmer in i exemplen ovan är inte nödvändigtvis alkoholister. De kan vara helt oförvitliga medborgare som druckit alkohol och tillfälligt tappat omdömet. Alkohol har denna effekt. En moralens förebild kan bete sig som ett svin efter några glas för mycket. Förnuftet tycks försvinna med alkoholen.

Där vin går in, går vettet ut skriver Eddan. Redan på den tiden visste man hur alkohol fungerar. De flesta människor tar varning av en fylla som slutat pinsamt eller i katastrof. De aktar sig i fortsättningen. En alkoholist tänker också akta sig, men kan inte sluta dricka i tid. Efter ett antal glas är alla varningar som bortblåsta och det finns inga skyddsanordningar i behåll. Gång efter gång dricker alkoholisten och resultatet blir detsamma. Uppvaknandet är pinsamt och förnedrande. Nya löften. Nya nederlag.

Det har inte med förnuft att göra.

Läkaren var påtagligt ointresserad. Hon tyckte inte att min konsumtion var särskilt hög, hon hade inte funnit några dåliga levervärden, hon granskade min eleganta dräkt, mitt dyrbara armband och min framtoning av duktig, effektiv och framgångsrik yrkeskvinna. Det stärkte hennes uppfattning att det här inte var något stort problem. Hon sa lite tvekande att hon förstås kunde ge mig antabus, men hon såg ingen mening med det. Att jag skulle ha skönmålat mitt problem något och i brevet t ex halverat min konsumtion för skams skull, föll henne inte in.

Jag kan se det så här: Min nuvarande nykterhet har jag inte brutit med ett återfall. Det har jag gjort de tidigare nyktra perioderna. Ett återfall gjorde alltid min sjukdom värre och min motståndskraft minskade. Det blev svårare att nyktra till, det tog längre tid att ”komma tillbaka”. För att inte ta ett återfall behöver jag hjälp av en yttre kraft, av gemenskapen med andra alkoholister och jag arbetar med att städa i mitt inre, göra mig av med gammal bråte. Fortsätter jag vara samma person som när jag drack, blir det enklare för alkoholen att ta över mitt liv igen. Det är någonstans i mitt inre som förändringen behövs. Det arbetet är intressant och krävande, så krävande att faktiskt suget ibland minskar av sig självt.

Knackigt? Jag vet inte om jag någonsin använt det ordet. Det bara dök upp när jag försökte med ett enda ord beskriva hur jag har det, hur jag känner det, hur jag mår. Jag tror det är gammal slang och det kanske inte används längre. Men jag känner mig knackig och ingenting annat! Jag har det knackigt, rätt och slätt. Hälsan är det lite si och så med i efterslängarna av en långvarig förkylning, ekonomin är mer än knackig och humöret är på lågtryck. Så jag står för ordet.

Det är lustigt med ord, hur de växlar i ett slags mode som ingen styr men som ändå bestämmer ord som inne eller ute. Det är till exempel väldigt känsligt att använda slang eftersom den ofta är datummärkt. Det finns ett bäst-före-datum på alla slangord och det låter rent patetiskt när någon använder ett gammalt slangord som alla andra övergett för femton år sen. Också andra ord är datummärkta. En del ord får helt orättvist stå i skamvrån och riskerar att glömmas bort om ingen förbarmar sig över dem och drar fram dem i dagsljuset. Andra ord används så frekvent att det blir som ett slags farsot. Plötsligt är ett ord på allas läppar. Efter ett kort tag är ordet borta och bara några eftersläntare använder det.

Hur det är med ordet knackigt vet jag inte. Men det var det första som dök upp och det får duga. Jag mår helt enkelt knackigt och jag har det likadant. Jag inväntar bättre tider!

Äntligen med dator igen! Vilken datorslav jag blivit, jag tycker inte någonting fungerar när jag inte kan använda webben. Jag känner mig instängd och frustrerad, jag går som en osalig ande och undrar över vad som händer därute på webben. Det verkar inte klokt! Hur klarade jag mig förut?

Nu ska jag samla mina tankar, rätta till en massa som jag desperat har totat till, försöka hålla mig till reglerna och inte trycka på varje tänkbar knapp. Allt är intakt, jag har inte som en gång förut sett fyra timmars koncentrerat jobb sugas in i datorns mörka hål - då blev det panik. Nu ska jag städa lite snyggt, jag är en stor lumpsamlare och min bokmärkesrad är flera kilometer. Skönt - jag fungerar!

Datorn? Den brummar och låter som en hackig gammal bil. Eller som en tandläkarborr. Det kan inte vara så nyttigt att fortsätta utan åtgärd. Min mardröm är att krascha hårddisken. En bekant råkade ut för det och hela hans bildarkiv försvann. Jag har visserligen säkerhetskopior men jag tror ändå det försvinner en massa som aldrig går att återfå. Jag pausar och väntar på hjälp. Vi ses snart hoppas jag.

Det är för mycket tjat i tv och tidningar nu tycker jag. Tröttsamt tugg om samma sak dag ut och dag in. Kanske blir det svårt att rekrytera politiker efter denna mediastorm i vattenglas, men de verkar ha för goda villkor för att yrket ska avfolkas. Det kanske finns en änglahär där det går att rekrytera ministerkandidater. Bland vanligt folk blir det svårt att hitta någon som är helt fläckfri. En del nyputsade glorior lyser skadeglatt, men det finns väl alltid en gammal parkeringsbot eller en försenad dagisavgift eller något att gräva upp. Preskriptionstiden för anlitat svartjobb tycks överstiga den för grova brott.

Jag har aldrig ens fattat att man kan fuska med tv-licensen. Det var den största nyheten, må jag säga! Jag blev häpen, för jag har alltid betalat alla krav som har kommit. Har jag glömt något kommer det genast en påminnelse med hot om inkasso direkt och skrämmer mig ordentligt. Och tv-folk smyger omkring med apparater utanför husen och kollar om man har tv eller ej. Sopspioner fotograferar en om man skulle slänga något i fel container och kameran registerar alla som rör sig vid bankomater, på banken, bensinstationen, i tunnelbanan, på Ica. Man kan inte diskret peta sig i näsan ens utan att det noteras av någon, särskilt den i bilen bredvid. Än mindre komma undan något på skatten. Allt är förtryckt redan, det är bara att underteckna. Hur kan någon komma på något sätt att smyga åt sig en favör? Det måste vara begåvat.

Sluttjatat!

Det är snart två år som jag har varit nykter. Det är 100% den här gången, inte den minsta likörpralin eller rödvinssås har slunkit ner. Helt alkoholfritt och i stället för att välja alkoholfritt vin (som är det löjligaste påfund jag vet) väljer jag porlande vatten med olika fruktsmaker och jag tycker det är uppfriskande gott. Jag dricker ur vackra glas för det känns festligt och jag njuter av klunkarna.

Jag skulle städa några skåp i mitt arbetsrum i dag. Jag är inne i en period av städmani, jag vill göra rent, städa bland gamla papper och bråte, slänga, ge bort, skänka till Myrorna det som fortfarande går att använda. När jag jobbat med det har jag tänkt många gånger att jag sparat på fullkomligt idiotiska saker. Jag har lagt in i skåp för att inte sakerna skulle synas och det har blivit proppfullt med pappershögar som jag inte ens vet vad de innehåller. Nu ska det bli annan ordning.

När jag låg på knä på golvet och rotade i ett underskåp i bokhyllan, såg jag att där låg en flaska. Ett ögonblick blev jag livrädd att det var en flaska med innehåll, men det brukar inte finnas några droppar kvar i tomglasen hos en alkoholist! Det var en snustorr tombutelj och det fanns en till. Jag stod med de två flaskorna i händerna och kände mig chockad. Så där var det. Jag drack i smyg och jag gömde flaskor och tomglas. Det hade jag nästan glömt och det var en nyttig men skräckfylld påminnelse. Mitt sista aktiva år var fruktansvärt, jag var som galen och kunde inte hantera min tillvaro eller mina känslor. Jag kunde inte leva utan alkohol och jag kunde inte leva med alkohol. Jag såg ingen utväg, jag förstod inte hur jag skulle få stopp på mitt eget drickande.

Allt det där föll över mig och jag blev förskräckt. Också glad att jag lyckats hålla mig nykter i 23 månader. I november blir det två år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Varje dag bestämmer jag mig för att vara nykter, jag aktar mig för att lova evig nykterhet. En dag i taget, det räcker. Räckan av dagar blir till månader och till år och jag blir friskare och lugnare för varje dag. I morgon bär jag ut tomglasen till soprummet. Jag hoppas att de är de sista i mitt hem...

Tror inte att bären går att äta. Synd.

Foto: Torrdockan 2006

Ibland undrar jag om det finns någon skam i kroppen hos en del? En aktiv alkoholist har dränkt sin, men andra, hur gör de? Hur har en människa som inte betalat sin licensavgift på 16 år gjort för att bli av med sin skam? Hur har en som varit ute och supit och börjat bråka och fått sova i fyllecell blivit av med sin skam? En människa med skam i kroppen skulle göra avbön och säga upp sig själv. Försöka att hitta ett annat jobb och inte genera sina arbetskamrater, sin förening, sitt ministerium, sitt parti? Sin familj, sitt rykte.

Tobleronen åkte åtminstone till Mauritius på time-out, men nu stannar man kvar i strålkastarljuset så länge att skam börjar gå på torra land. Där lunkar den på stranden med händerna på ryggen och väntar på att vågorna ska stillna. Skam tror att människor glömmer. Skam har fel.

Visst får man göra fel. Det är helt tillåtet. Det är nästan rörande och gulligt ibland. Men att halsstarrigt hävda att man har rätt, svära sig fri, göra en massa undanflykter och gå vidare som om ingenting hänt, det är varken rörande eller juste. Det är dumt, bara dumt. Den som nu är mest i blåsväder kommer för alltid att vara "hon med tv-licensen" - fläckarna går aldrig ur. Det är inte vad hon kommer att uträtta som minister som går till historien, det är fusket.

Nej, en del har ingen skam i kroppen. De har släppt ut den på torra land. Som om det skulle hjälpa.

Jag var mörkrädd när jag var liten. Det var otäckt att vara ensam hemma och att gå ensam ute när det började bli skymning var otänkbart. Jag var för rädd. Det var inte särskilt trevligt. Jag hade hellre varit modig och kunnat gå ute i mörkret utan att hjärtat höll på att dunka sig fritt. Så småningom gick rädslan över och jag kunde gå hem själv när det blivit mörkt. Jag var aldrig lugn, men den vettlösa skräcken hade försvunnit. Det hände aldrig något obehagligt. Jag lärde mig att det inte är farligt att gå i mörker.

Men det är farligt att gå i mörker! Det är farligt att sent på natten eller i tidig morgontimme gå ensam utomhus och snedda över en park eller gå genom en gångtunnel. Det är farligt för kvinnor att röra sig utomhus när det blivit skymning, mörkt och ganska folktomt.

Vad för ärende en sjuttonåring kan ha klockan tre på morgonen ute på stan, gå ensam hem och snedda genom en park det fattar inte jag. Ofta är det efter en festkväll och då förmodar jag att det är alkohol med i bilden. Vad är det för kompisar och pojkvänner som säger hej då och går åt andra hållet? Vad har en ung flicka ute i vargtimmen att göra? Varför är hon ensam vid den tidpunkten? Varför kommer ingen och möter henne? Här vore det nyttigt med mörkrädsla! Den är befogad.

Det här är ingen jämställdhetsfråga, det är en fråga om sunt förnuft, logiskt tänkande och acceptans. Det hjälper inte att upprört säga in i en framsträckt mikrofon att alla ska ha rätt att vara ute på nätterna överallt. Det är en rättighet man inte kan åberopa. Det är åtminstone för sent när flickan är blodig och sönderslagen, chockad och märkt för lång framtid. Vad spelar det då för roll att flickan har rätt att vistas ensam ute var som helst?

Sorgligt nog har vi lämnat Sörgården. Det är inte så ofarligt längre att springa ensam hem genom mörka skogen, snedda över åkrarna och då inte vara rädd eller utsätta sig för fara. Men det fanns ännu värre tider. Då kunde ingen vara säker ute på vägarna eller i skogen. Kanske det är därför troll och huldror finns, kanske det är därför gamla farmödrar berättade sagor om bergtagna människor och om pepparkakshus långt inne i skogen. Kanske sagan om Rödluvan var en enda stor varning till alla små flickor, ett sätt att skrämma barn från att gå för långt in i skogen och i stället hålla sig hemma på lagårdsbackan. Och vad hade näcken för uppgift annat än att hålla barn borta från sjöar och bäckar?

Inga sagor skrämmer någon längre. Verkligheten borde göra det i stället.

Nu har åsiktsmaskineriet satt igång igen. Två ministrar har tabbat sig. Alla måste ha en åsikt, jag också. Ibland blir jag visserligen så trött på att starta åsiktsmaskinen att jag avstår, men det är klart att jag inte kan vara oberörd. Att inte betala tv-licensen tycker jag är ett jäkla svek, skumrask, snålt och nonchalant. Det upprör mig mycket mer än barnflickorna eftersom jag vet att det är svårt att få en ung flicka att arbeta vitt. Det blir för stora avdrag för skatt i hennes ögon och hon tar hellre pengarna än tänker på framtiden. Pengar nu! I den där branschen betyder varje tjuga en hel del.

I princip är det fel med svartjobb, men hur skulle hjulen rulla runt i samhället om det inte fanns? I ett hantverksjobb är det hantverkaren som tjänar grova pengar på svartjobb, man delar inte fifty-fifty på de från staten undanhållna pengarna om nån skulle tro det. Räknenissarna kan själva fundera på hur grov förtjänst det blir för den som stoppar pengarna direkt i fickan i st f att ta ut samma summa i lön från det egna företaget som på beloppet ska betala sociala avvgifter och skatt!

Nej, jag stänger igen åsiktsmaskinen nu. Den stannar med ett gnisslande ljud. Snart sätter den fart igen. Jag väntar bara på att att få veta vad en del andra ministrar gjort i det fördolda. Var det inte någon som..... Grävande journalistik heter det, ta ett djupt spadtag så blir det fler skandaler upp i dagsljuset. Jag bryr mig inte om det på allvar. Den som är utan skuld kastar första stenen!

I en gammal lag för skolan stod det att spel och dobbel var strängeligen förbjudet. Hur den lagen sen har ändrats vet jag inte, men för mig är kortspel något som inte känns bekvämt i skolans lokaler. Som vanligt kan en gammal mänscha ha fel! Nu läser jag att m föreslår att pokerspel ska stoppas i skolan. Va? Har det alls varit tillåtet? Gamla mänschan höjer ögonbrynen och suckar.

Om kortspel alls ska vara tillåtet i skolan tycker jag att det ska vara obligatorisk bridgeundervisning. Det är ett underbart civiliserat spel och kan man det är man välkommen överallt i jordens alla hörn. Man behöver aldrig mer sitta fyra stycken och kallprata om man kan spela bridge. Ett underbart sätt att slippa snacka med folk man känt i evigheter och egentligen inte har så mycket nytt att förtälja. Medan man spelar håller man tankarna samlade och skärper sig. Man kan spela bridge hela sitt liv och man blir aldrig för gammal för att spela. Det är bara att ställa kryckorna ifrån sig och slå sig ner vid spelbordet.


Schack är ett annat spel som borde vara obligatoriskt i skolan, stå inskrivet på schemat. Kan man spela schack kan man sysselsätta sig överallt. Ur ryggsäcken tar man upp sitt hopfällbara schackbräde och de små nätta pjäserna och spelar med kirgisen, somaliern, yankeen, norrmannen eller vietnamesen som man råkar ha som sällskap på resan. Schack trimmar hjärnan och har internationella regler. Det går inte att bluffa i schack. Allt ligger öppet på ett bräde. Ställningen på brädet har en spegelbild i motspelarens hjärna, det är den som måste tolkas.

Bridge och schack på skolschemat - då blir det någon mening med spel och dobbel. Tycker en gammal mänscha.

Nej. Du kan inte det. En alkoholist kan inte lova nykterhet, det vore att bluffa och ljuga. En alkoholist kan lova att försöka vara nykter en dag i taget, det är stort nog. En nykter alkoholist som skrävlar om att a-l-d-r-i-g mer dricka ska man till och med vara extra vaksam på, för det är ett löfte ingen kan ge. Det är som att lova evig trohet, evig lycka, evig kärlek, evig rikedom, evig hälsa. Sådant kan ingen lova, vare sig den är nykter eller berusad. Vi vet ingenting om framtiden och framtiden är nära, den är i morgon. I dag kan jag lova att vara nykter. I morgon ger jag ett nytt löfte om ett dygns nykterhet.

För att slippa undan tjat och gnat och obehag lovar en alkoholist ganska mycket.  Då blir det lugnt för stunden och man kan få lägga sig och sova. Nej, jag ska inte dricka så mycket, jag ska inte dricka i morgon, jag  ska aldrig mer dricka!

Det löftet kan vara starten på en nykter period, men är det bara framslängt som ett försvar är det ingenting värt. Det är många alkoholister som för att inte ertappas med att ljuga och bryta löften, börjar dricka i smyg. Det finns en flod av alkohol som går bredvid husets officiella konsumtion. Det är en extra flaska whisky gömd på ett fiffigt ställe, det är  någon rödvinsflaska som ligger invirad i linneskåpet, det är några öl hastigt nerslängda i tvättkorgen med en massa frottehanddukar över sig. Gömställena är många och skrattretande påhittiga. Stövelskaft, tomglasskåpet, balkonglådor, bakom kuddar i finsoffan... Det finns ingen gräns för vad den smusslande smygsuparen kan hitta på.

Kan någon begära evighet från någon annan? Nej, det vore orimliga krav. En nynykter person är spröd som nattgammal is. Den kan inte sättas på prov, den måste ha lite bomull runt själen, en annan sorts bomull än den alkoholen kunde vara. Den nynyktre ska behandlas som en hyperkänslig landslagsspelare. Minsta lilla grus i maskineriet måste behandlas som en hälskada eller en muskelskada. Det är spelförbud direkt! Allt sådant har förmodligen alkoholisten botat på egen hand med åtta öl till exempel. Och självklart spelat en vansinnig match och gjort självmål flera gånger.

Det finns inga råd. Det går inte att få en alkoholist att sluta dricka genom att säga: "Sluta drick!" Det går inte att säga till en anhörig att sluta oroa sig, sluta bli förbannad och besviken, sluta älska, sluta tro! Det är det som är helvetet. Det är detta som är det olösliga problemet. Var och en har att tackla det på egen hand i sitt eget liv. Du kan heller inte säga till en cancersjuk släkting: Sluta att ha cancer! Lova det!

Självhjälpsgrupperna är befolkade med människor som vet vad det handlar om. Där är man bland gelikar, ingen ställer orimliga krav eller kräver löften. Ingen blir chockerad, nyfiken eller förebrående. Alla sitter i samma båt. En del har lång nykterhet bakom sig, lita på dem. Självhjälpsgrupper för anhöriga kan vara ett bra stöd. Där kan anhöriga säga rakt ut vad de känner, berätta om sin ångest och fasa och sitt ursinne över man eller hustru, pappa eller mamma eller annan som super. Det kan lätta och det är alltid tryggt att ha en grupp runt omkring sig.

För att minska besvikelsen borde man härda sig och veta att de där hastiga löftena är ingenting värda, de är som vindpustar. Det går inte att lita på en aktiv alkoholist. Det tar en lång tids nykterhet för att få tillbaka förtroende och tillit. Ingenting i de här processerna är snabbt överstökat. Nykterhet är ett evighetsjobb, ett uppdrag, en ömtålig glädje. Det är inget enkelt val: härda ut eller dra bort! Sådana beslut måste växa fram. För en del anhöriga går det inte att vänta längre, finns det ingen förtröstan. Mammor brukar hålla ut längst. Döttrar och söner också. En aktiv alkoholist märker knappt när du går. Bara du lämnar en  flaska kvar.

Cyniskt? Kanske, men realistiskt. Klarspråk.

Det var underligt men jag hade fullkomligt klart för mig vilka som var alkoholister eller inte. Jag hade kollegor som var klart stämplade, de dök upp från ingenstans på fester och hade redan druckit. De drog sig sedan undan och försvann. På resor hade jag fullkomligt koll på vem jag kunde gå ut och äta middag med och vem jag skulle undvika. Att jag var med i alkoholistgänget slog mig aldrig. Än hade jag långt kvar. När jag märkte vartåt det lutade drog jag mig undan.

En gång var jag inte vaksam utan hamnade i en pinsam situation med en extern medarbetare som jag fick ledsaga i en främmande stad medan han lallade bredvid mig. Han var klart alkis, jag var det inte - enligt min skala från 0-10. Denne man sa en gång att det finns uträknat hur mycket sprit han har kvar på sin lott i livet. Och han såg till att fick den.

Hans öde var trist. På den resan hjälpte jag honom, att köpa en underbar liten morgonrock till en av sina söta döttrar, kanske det blev ett fint minne av hennes pappa. Han omkom strax efteråt en vinternatt när han gick genom skogen från taxin. Han ramlade och slog ihjäl sig eller frös ihjäl, han låg där han låg och det var 15° kallt. Nu när jag tänker på honom minns jag vilken obehaglig känsla av misstänksamhet jag alltid hade när han var närvarande. För mig var måttlighet en dygd och de som inte hade det skippade jag. Det var innan jag själv hade lämnat måttligheten bakom mig.

Att leva två tillsammans där båda är lika beroende är olidligt. Jag har gjort det. Det var två på gungbrädan, när den ena ville sluta var den andra ganska djupt nere i beroendet och tvärtom. Det blev aldrig balans. För att bli nykter måste jag ta mitt egna beslut, inte vänta in den andre. Var och en ansvarar för sin egen nykterhet. Hänger partnern inte med måste det bli en uppgörelse. Vi kom till en punkt då det var tvärstopp. Återvändsgränden stirrade mot oss.  Grymt nog måste nykterhet gå före i ett förhållande, kärleken hade i vårt fall redan drunknat i allt drickande. Det är ett svårt beslut, ibland har ingen styrka att ta det, men det är nästan omöjligt att arbeta med sin nykterhet medan den andre sitter i soffan och dåsar efter fyra öl och ett par whisky. En paus är det minsta man måste unna sig. Och hjälper inget annat är det uppbrott som gäller. Nykterhet eller uppbrott - ett svårt val och alla har inte styrka att välja utan paret hankar sig fram ett tag till. Och ett tag till...

Att som alkoholist leva med en måttlighetsdrickare är däremot enklare men naturligtvis finns det alltid komplikationer. Det är en person som kan dricka men lika gärna avstå. En lojal partner är villig att ändra sina dryckesvanor - det är bara alkoholister som envist klänger sig fast vid att det måste finnas alkohol hemma och den ska drickas upp. RB var en lojal partner. När det hade gått till vägs ände ändrade han sina vanor och lojalt hjälpte han mig att undvika frestelser. Jag är honom evigt tacksam. Utan hans stöd hade jag varit förlorad, jag hade knappt någon vilja kvar och knappt styrfart innan jag frisknade till i långsamt tempo. Ofta slutar förhållandet med att den som är nykter bryter upp från sin partner och sitt medberoende. Tålamodet har sina gränser...

När man skriver en sådan här avslöjande blogg i ett känsligt ämne är anonymiteten viktig. Jag skulle inte kunna skriva annars, åtminstone skulle jag inte skriva på samma sätt. För ärlighetens skull är min anonymitet viktig. Det finns några som vet att jag skriver en blogg, någon vet att det är jag - men det är personer som jag litar hundraprocentigt på. De skulle inte röja mig eller pladdra vidare. Kanske någon spekulerar i vem jag är, men jag har behållit tillräckligt många pusselbitar så att ingen kan vara övertygat säker på vem jag är. Jag undviker att skriva så att det går att identifiera min person.

Anonymitet är aldrig riktigt total. Man röjer sig på många sätt. Det är en sak, men att tala om att det är jag som skriver skulle jag aldrig kunna göra utanför min egen krets. Och jag talar aldrig om min blogg ens med dem som vet om den. Däremot har jag ingenting emot att så många som möjligt läser den och kanske får en smula förståelse och kunskap om vad alkoholism är och hur en människa kan fungera som har att kämpa med den. RB fick läsa min blogg och som  alltid stödde han mig. Han sa ofta: Nu först förstår jag mina kompisar som hade alkoholproblem!

I självhjälpsgrupperna är alla anonyma. Det är inte så viktigt att veta vad folk heter i efternamn, var de bor och jobbar med mera. Vi lär känna varandra mycket väl så småningom och känner stark gemenskap. Många hittar vänner för livet i sådana grupper, andra erkänner att det är där de har alla sina vänner. Utanför finns kanske inte några vänner kvar efter allt supande. Anonymiteten är icke förhandlingsbar. Om någon skulle känna igen någon, ana vem det är som sitter mitt bredvid i gruppen, känna igen en granne eller kändis är det tystnadsplikt som gäller. Alla har rätt att känna trygghet i anonymiteten i gruppen.

När jag skriver min blogg känner jag förtröstan och tillit. Jag kan vara helt öppen och ärlig. Jag behöver inte sätta upp någon sköld och dra ner visiret - jag är en okänd kvinna som många som läser här lär känna ingående ju mer jag skriver. Självklart har jag valt ett annat förnamn än mitt eget - jag varnar för att någon tror sig kunna hitta mig den vägen och misstänker kvinnor som heter Rakel. Det är inte så många i Sverige och ingen av dem är jag! Så den gissningsleken är förgäves, förlåt alla Rakel. jag vet inte ens varför jag valde det namnet.

Personer jag berättar om är alla framställda så anonymt som  möjligt, ibland finns de inte ens, de är bara ett slags prototyp för en viss sorts människor som jag träffat. Jag skriver inte en detaljerad dagbok, jag får inte lämna ut andra och därför måste jag blanda om korten noga. Ingen dyker någonsin upp under eget namn eller med detaljer som skulle kunna avslöja dem. Det är meningslöst att försöka lista ut vem det är jag avser. Jag använder ungefär samma teknik som författare, i en del böcker har de modeller men de beskriver inte verkligheten i detalj. Däremot ljuger jag inte om mig själv och överdriver heller inte. Jag tar varken ifrån eller lägger till. Anonymiteten ger fritt spelrum för ärligheten - det behövs inga dimridåer. Alkoholism ser ut som jag beskriver den, sjukdomen har samma förlopp rent fysiskt. Det är egenligen bara ekonomi och yttre fasad som skiljer alkoholister åt. Alkohol slår lika hårt mot alla som missbrukar eller kallar sig för storkonsumenter.

Under den senaste tiden när jag lyssnar på radio eller ser på TV slås jag ofta av hur näsvist en del journalister behandlar sina "offer" - i det här faller är ordet offer verkligen adekvat. De avslutar inte en intervju på ett vettigt sätt utan ställer ytterligare en fråga som om det fanns något svar. Som småbarn upprepar de: Varför då? Vad menar du med det?

Vad menar de med det? Vad är det för ny trend som har svept igenom journalistutbildningen för det är mest de yngsta som gör de här meningslösa följdfrågorna. De arbetar som om de kunde vrida skruven ett varv till trots att ämnet är uttömt, det finns ingenting mer att fiska. Sen har massor av duktiga andra yrkesmänniskor alltid sin överman i en journalist. Det märks inte minst nu när de nya regeringsmedlemmarna utan att ens vara närvarande ska stötas och blötas i varje tv-soffa av ett gäng "specialister". Hur märkligt är det inte att de allra främsta experterna på allting sitter i en sån soffa när de för mänsklighetens väl och ve borde ersätta den stackare de ivrigt kritiserar eller läxar upp offentligt. Hur kan världen klara sig utan en journalist som ledare, när de utnämnt sig själva till experter som vet allt och kan allt.

Varje minister i den nya regeringen har utfrågats och det var inte måtta på överlägsenheten och näsvisheten i en del intervjuer. Journalisterna yttrade sina tvivel på ministrarnas kompetens helt öppet, de ställde frågor som om politikerna var en skock studeranden i en avgångsklass, de ifrågasatte utnämningar och kom med häpnadsväckande råd. Va? Om man får tro all världens rapportering i media så är t ex den enda som ingenting begriper George Double-W. själv. Vilken journaliststuderande som helst vet exakt vad han ska göra och inte göra i svåra situationer. De kallar det för analys.

I dag och en tid framöver ska det analyseras till förbannelse i alla soffor. Alla vet och är experter på att bedöma varje politisk person, de yngsta vill väl bli en Janne Josefsson eller Malou von Sivers och ställer sin karriär framför substansen i en intervju.  Alla journalister vet hur landet ska styras, hur världen ska styras. Det är nästan rörande när en liten gubbe (inga namn) i tv rynkar sin panna och med sin karakteristiska röst talar om hur George Double-W (oj, rimmar på kabeljo!) t-ä-n-k-e-r. Det är till att vara allsmäktig!

Näsvisa besserwissrar är tröttsamma. Vilket jobb de än har. Kanske lite självanalys vore bra innan de slår sig ner i soffan!

Orsaken till mitt missbruk fanns förmodligen att hitta inom mig själv. Jag var rastlös, frånvarande, självfixerad och totalt utan självkännedom. Antagligen betraktade jag mig som norm för mänskligheten (åtminstone den kvinnliga delen) och jag var universums medelpunkt. Ångesten stod som spön i backen, jag pendlade mellan övermod och total uppgivenhet. Jag levde i ett luftslott möblerat med fixa idéer och storslagna planer medan hela källarvåningen var fylld med besvikelse, missmod och känslan av att inte duga, inte få vara med. Självömkan stod i vrårna och gnydde. Hur kan ett sådant tillstånd leda till annat än kaos och förvirring?

Antagligen kunde min besatthet hitta vilket mål som helst. Att det till slut blev alkohol som inledningsvis innehöll lösningen på mina problem berodde kanske på att det var en lätt tillgänglig drog som löste upp min ångest, mitt självförakt, gjorde mig vacker-populär-attraktiv. Det kunde lika gärna ha varit en annan drog, allt beror på omständigheter, tillgång och pengar. Besattheten är densamma vilken drog det än är eller behov om man avser mat, spel, sex, shopping, arbete med mera. Den enda gång jag haft nytta av min besatthet var i arbetet. Det fanns ingen envetnare arbetsmyra än jag, arbetet betydde allt och hade jag en gång satt tänderna i en uppgift höll jag ut tills käken höll på att knäckas. Min viljestyrka var ett slags naturkraft och jag genomdrev mina idéer målmedvetet. När kvällen kom drack jag mig till lugn och sömn.

Vi, de besatta, är lätta offer för alla slags droger och behov, alla trender och strömningar i tiden. Om det finns någon gemensam nämnare för oss alkoholister och andra missbrukare, kanske det delvis är besattheten, den fullkomligt maniska förmågan att helt gå in för en idé, en uppgift, en hobby - eller en drog.

De besatta älskar och slår ihjäl med samma glada själ som gamle Kulneff  i Fänrik Ståls sägner. Kärleken är glödande magma, besvikelsen härdsmälta, ilskan okontrollerbar terror, glädjen är halleluja. Det finns inga mellanlägen mellan full fart och tvärstopp. I facit står ett enda ord: Katastrof.

Jag påstår inte att alla alkoholister är på det här sättet, jag rannsakar mig själv och finner besattheten och tänker att den kanske har haft en viktig roll i mitt liv och att den gjorde mig extra benägen att ta till alkohol för att lugna ner mig, trösta mig, få mig till ro, erbjuda mig glömska. Förmodligen kan en del alkoholister känna igen sig, andra förstår inte vad jag pratar om. Ett missbruk startar inte för att en människa har vissa egenskaper - det är mer komplicerat än så, men det kan vara en förklaring till att ett missbruk kan ta över en människa, sluka henne, regera henne.

Besatthet kan vara produktiv som i mitt fall när det gällde arbetet men det var också självförbrännande och förödande. Kanske hade en klok människokännare kunnat förutsäga att mina riskbeteenden i besatthetens tecken var en farlig grund att bygga sitt liv på. Om jag skulle träffa på en drog skulle mitt anlag för besatthet kunna innebära ett livsfarligt tillstånd. Det fanns ingen klok människokännare i min närhet och vad hade väl en sådan varning kunnat förhindra? Ingenting. Mitt race hade startat och jag trampade gasen i botten, fort skulle det gå om det så bar åt helvete!

När Ramlösagänget började dra sig hemåt från firmafesten var det dags att koppla loss. Skönt, tyckte vi som var kvar. Det var aldrig trevligt med kamrern som satt helnykter och stirrade, hon i kassan som smuttade två milliliter av en sherry och och det där sippa gänget halvgamla nuckor som var avundsjuka på oss som tillhörde det salta gänget och förstod hur man roar sig. Nykterister och folk som kunde hantera sitt drickande var inte särskilt populära. Vi betraktade dem som spioner och alla drog en lättnadens suck då vi kunde ta fram några flaskor till och gagga loss.

Att det kunde vara klokt att hålla sig någotsånär nykter på firmafesten fattade vi, men med fritt vin och tilltugg var det synd att inte ta för sig. Och det gjorde vi verkligen. Skaran minskade successivt för även vindrinkare har en gräns - utom  en del som inte ger sig förrän det blivit småtimmar och all färg och must för längesen gått ur festen. Där satt vi sen en handfull suputar med tomma blickar och snackade om chefer och livet. När jag tänker på att sådana fester kanske går av stapeln på jobben nu också, blir jag betänksam. Jag sa alltid då att det är festerna man kommer att minnas, men det är precis tvärtom. Festerna var lätt gods utan substans, det var vardagsjobbet som var intressant och viktigt. Vad Leffe sa när han var packad var ingenting att lägga på minnet, det som Leffe sa nykter en vardag på jobbet när han förklarade branschens regler var värdefullt och minnesvärt.

Jag blev inbjuden på en tillställning till det gamla jobbet vid ett tillfälle. Jag hade då en relativt lång nykterhet bakom mig och drack porlande vatten hela kvällen. Det serverades vid bardisken där folk stod i kö för att fylla på sina vinglas. En tjej vände sig om och skrattade fånigt. Hon var svettblank i ansiktet, håret var rufsigt, mascaran hade flutit ut och hon luktade vinfylla. Jag minns inte vad hon sa, jag minns bara att jag förskräckt tänkte: Det där var jag!

Jag var i samma situation några år tidigare, andra måste ha sett mig med sina nyktra ögon, hört mig med sina nyktra öron och tänkt något, vad vill jag inte veta, men jag kan ana. Jag tillhörde Ramlösa-gänget nu, jag gick hem i anständig tid för jag blev trött särskilt när surret blev onjutbart och ingen sa ett vettigt ord längre. Det var en minnesrik afton.

Alla kan se alkoholismens konsekvenser där den öppet visas på parkbänkar och i trappuppgångar. Trasiga, skitiga kläder, ovårdat utseende, raglande gång, total brist på kontroll. Med en bunt femhundralappar skulle de synliga konsekvenserna utplånas på nolltid. En dusch, en hårklippning, nya kläder och vips var de värsta spåren borta. De synliga konsekvenserna hos starkt alkoholiserade människor går att utplåna ganska effektivt, men det är inte där det börjar.

Konsekvenserna av drickande börjar redan när berusningen pågår. Det är inte lätt att dölja alkoholintag, redan efter några glas ändras personens beteende kontrollen börjar slappna. Talet blir annorlunda, tankarna är inte så skärpta, skrattet blir högre, gesterna yviga. För det mesta är det en trevlig person man ser på andra sidan bordet eller bardisken. Ju fler drinkar desto mer avviker personen från sitt normala beteende. Till slut sviktar omdömet, balansen är inte perfekt, det blir ett osammanhängande gaggande utan innehåll och - det är dags att gå hem. Utom för en alkoholist, för denne måste svepa ett par glas till och inte lämna en flaska med en skvätt kvar.

Allt det här är välkänt, som engångsföreteelse är inte en kraftig berusning något alarmerande. Allt brukar sluta med en tung sömn och med bakfylla dagen efter. Sen går man vidare i livet som om ingenting hänt. Den som dricker varje dag under en tid råkar ut för konsekvenser som inte alltid är så tydliga och som inte märks till en början. Sinnet förändras, humöret blir instabilt, det är en ilsken och stingslig person som sitter vid morgonmålet eller tar första kaffemuggen på jobbet. Minsta småsak kan utmålas som katastrof, ilskan rinner över och det är en vrång faan som är ens jobbarkompis. Hemma är det gruff och gräl, sura förebråelser och retligt humör. Grälet står och darrar i köket och i bilen är det tryckt stämning.

Den som dricker ofta och mycket får en förändrad hjärna. Sinnet förändras och man märker det inte själv. Familjen förstår inte riktigt vad det är som sker men det mesta förklaras och ursäktas med stress, utbrändhet, misslyckande, den förbaskade regeringens fel, chefens, samhällets, politikens fel, otur, olycklig barndom, orättvisa med mera. De här tecknen observeras knappt, de blir en vardaglig företeelse. Att berusade människor sluddrar, vinglar, lallar och är allmänt töntiga är en väntad effekt i festsituationen, att en person som dricker mycket kan bli aggressiv, elak, ilsken, sur, småförbannad, bitter och allmänt  otrevlig uppfattas inte som konsekvenser av alkohol  -  de  dyker upp även när personen är  nykter och  är därför inte direkt kopplade till alkoholintaget. Konsekvenserna kanske mer är ett tecken på frånvaron av alkohol, abstinens kan vi kalla det.

En person som kommer hem från jobbet i det tillståndet behöver en drink - och brukar oftast ta en. För att lugna ner sig, som man säger och det är den eftersträvade effekten. Alkohol har en lugnande effekt - likaväl som den kan fungera hetsande. Det är en märklig drog. Den här personen är i farozonen, men kanske ingen anar det ännu, allra minst han/hon själv. Ilskan kan gå över i våldsamma vredesutbrott, bitterhet, grämelse, misstänksamhet, obehärskad sorg eller glädje, som det faller sig. Nu är känslogungan i full sving. Det är inte trevligt att vara i närheten. Vänner och arbetskamrater drar sig undan, familjen försöker härda ut. Hemmaklimatet är ömsom överhettat, ömsom iskallt. Ingen trivs.

Förnekelsen brukar vara total. O nej, han/hon dricker inte alls för mycket, nej det är jobbigt på jobbet, omorganisation, för lite personal, galen chef, dålig lön, övertid, avundsjuka arbetskompisar, otur, omöjlig situation, trista lokaler, massor av bråkiga kunder med mera. I stället är det för mycket alkohol, ångest, rädsla, bekymmer, för lite sömn, sorg, besvikelse, sårad stolthet, dålig självkänsla och maktlöshet.

Ingen drömmer i ett tidigt skede om att detta skulle kunna vara konsekvenser av alkohol, känslor frigjorda genom sprit och förstärkta av sprit. Men det kan det mycket väl vara. För min egen del såg mönstret ut ungefär så där. Det hade gått ganska många år med nästan dagligt drickande, det som i början bara var lustbetonat och befriande blev successivt tvångsmässigt och bottnen på min flaska blev ett förstoringsglas för att granska verkligheten med ett totalt snett perspektiv. Jag vågade inte leva utan alkohol och jag kunde inte hantera den.

Det var omöjligt för mig att ens tänka ett liv utan alkohol. Alkohol, mest vin, var en glädjekälla, jag slappnade av, jag blev gladare, jag skingrade bekymmer och jag kände mig lätt om hjärtat. Attt dricka vin betydde fest i glada människors sällskap, men det var också en sysselsättning för två eller för mig själv ensam. Vin ingick i den dagliga konsumtionen och jag träffade flera som hade samma vanor och det stärkte mig. Jag var inte ensam, det kändes tryggt.

Samtidigt visste jag att det var en aning skumt det jag höll på med. Jag låtsades inte om att jag drack nästan dagligen. Inte med ett ord berörde jag det och jag hade förmågan att behärska mig på officiella fester och klarade mig utan några uppseendeväckande misstag. Jag ansåg att det var ett osklyldigt nöje jag hade och det fanns ingenting som oroade. Att det skulle vara farligt att dricka, var jag lyckligt omedveten om. Och det var heller inte farligt på den nivån jag hade då. Jag sökte mig gärna till vänner som hade samma generösa inställning till alkohol som jag, vi trivdes ihop och drack i samma takt.

Eftersom jag inte blev bakis även om jag druckit mycket kvällen före, inte fick huvudvärk och inte somnade tidigt, kunde jag fortsätta ett bra tag innan det fanns några som helst varningssignaler. Jag mådde bra, punkt slut. Att jag bar mig töntigt åt och flamsade och hade några tvivelaktiga "affärer" med minst lika berusade s k gentlemen lyckades jag förtränga med framgång. Jag ryckte på axlarna och gick vidare och det blev sommar och sol på nytt och silluncher med lilla nubben på ett snöre i halsen.

Jag kunde inte sluta, men jag försökte egentligen aldrig på allvar. Jag ville inte sluta, det är kanske närmare sanningen. Varför skulle jag sluta? Jag mådde bra, hade ett framgångsrikt liv och tjänade bra med pengar, hade en karriär i min speciella bransch och jag skötte mig perfekt, älskade mitt jobb och var respekterad och kunde välja mellan anbuden. Jag visste ingenting om alkoholism annat än vad jag sett av fyllgubbar i parkerna och aspackade människor på finlandsfärjorna. Att det är en sjukdom hade jag inte fattat och att jag skulle kunna drabbas var mig fjärran.

Varför skulle jag sluta? Det kändes inte aktuellt och jag fortsatte mitt liv med alkohol både privat och officiellt på alla mässor, utställningar, konferenser, kick-offer och annat där alkoholen flödade och stämningen var högt i tak. Så där ville jag att livet skulle fortsätta. Det var perfekt. Jag reste över världen, jag var alltid på en armslängds avstånd från en drink eller ett glas champagne. Det fanns skuggor, morgnar då jag inte mådde så bra, men jag tog en dusch, en alvedon och sen var jag fit for fight igen.

Ibland tänker jag tillbaka på den tiden och känner ett sting. Varför kunde det inte fortsätta så där? Varför tog alkoholen till slut över på ett så brutalt sätt? Varför lurade en sjukdom inne i min kropp och slog till så hårt att jag sedan inte mer kan dricka. Det ser fortfarande mysigt ut när folk i filmer skålar med tindrande ögon, klingar med glasen och allt verkar underbart.  Jag kommer inte ostraffad att sitta vid ett bord och skåla med någon och se någon djupt i ögonen. Det är inte för mig början på en romantislk, ljuvlig kväll, det är starten på ett besinningslöst drickande som jag kanske inte mer kan ta mig ur.

Jag vet att det finns massor av människor som skålar över matborden, sitter på barerna och dricker bort sina bekymmer, har roligt och bjuder på fest, njuter av goda viner och tar sig en pilleknarkare i glada komipsars lag. Pyser upp en burk kallt öl eller kranar ett glas vin i köket. Det är inte farligt för de flesta och ingen ska ha dåligt samvete eller ångest för ett måttligt drickande. Det är en social ingrediens, den är både viktig och förlösande. Men jag kan inte dricka mer med lyckligt resultat. Jag har sjukdomen alkoholism och det är möjligt att jag fått den av ett oförsiktigt och måttlöst drickande. Alkoholen måste vara borta ur mitt liv om jag ska leva värdigt och friskt i fortsättningen. Jag vill det.

Ärligt kan jag ibland vara en smula ledsen att "days of wine and roses" är över, men priset jag fick betala var högt. Det är inte nådigt att behöva kapitulera som nergången, utmattad, förvirrad och skadad  alkoholist med skam, nesa och skuld! Min framtid måste vara alkoholfri - det är egentligen inget hårt öde att välja den vägen. Det är enklare än att smussla, fixa, planera, skämmas, gömma sig, göra bort sig och vara nära det totala sammanbrottet. De som kan dricka må göra det, jag kan det inte och jag har valt väg. Jag är lycklig med det och på pluskontot står att jag kan hantera mitt liv bättre, jag är gladare och känner mig lugn, min ångest är borta, jag har fått sinnesro och styrka.

I en självhjälpsgrupp är det lösningen, inte problemet som är det viktigaste. Att de som går dit har supit och skulle kunna dra hur långa och många fyllehistorier som helst står klart, men det är lösningen på problemet som är kärnan.  Människorna där har viljan att inte mer dricka. De kanske inte lyckas omedelbart för det är ingen enkel match, men de har viljan och utan den finns ingen lösning alls på problemet. Sen kan vägen till nykterhet slingra sig olika från person till person men målet är gemensamt: obruten nykterhet, nykterhet till 100%.

Prata och lova och planera kan alla, men om inte viljan och allvaret finns så blir det pannkaka av alltihop. Då blir det som svängdörrar på lokalen, ena veckan nykter, nästa inte. Filosofin går ut på att det är den egna viljan och motivationen med hjälp utifrån av gruppen och en högre kraft som kan ge styrka till nykterhet. Nöjer man sig med att bara prata om problemet står allt stilla. Det är konstaterat att du dricker för mycket, du har själv insett det. Det behövs inga fler bevis än de sista fyllorna då pinsamheterna haglade, minnesluckorna vidgade sig och du låg i fosterställning och gnydde hela veckan efteråt. Behöver du fler bevis? Vem kan hjälpa dig? Någon annan? Mamma? Kompisen? Du själv?

Om du tror att du inte behöver hjälp kan du sluta läsa nu. Då är det bara att fortsätta en bit till. Om du tror att du behöver hjälp och önskar att du kunde sluta dricka alkohol, finns det en lösning. Den är inte längre bort än ett telefonsamtal ifrån dig. Den signalen kan förändra och rädda ditt liv. Det är frivilligt att sluta dricka. Det finns inget tvång någonstans i samhället att människor ska sluta dricka. Det är ett eget val, ett självständigt beslut som varje person, som dricker för mycket och har obehagliga konsekvenser av det, kan ta.

Hur gör man efter en sådan där kväll då man bestämmer sig för att sluta dricka? Hur slutar man? Måste man verkligen nå sin botten för att kunna sluta? Du vet ju, jag vet ju, alla som försökt vet ju att morgonen därpå ser allt annorlunda ut, det är lätt att skjuta upp beslutet, livet är långt, det är nog inte så farligt, det finns tusen och ett skäl att skylla på. En tillkämpat nykter dag kan väl gå eller två, men sen är det lätt att slinka in någonstans och ta en (bara en) öl som sen ganska fort blir två eller fler och sen slinks det in på systemet. Karusellen är igång igen. Så var det med det beslutet.

För mig gick det rakt åt helvetet det sista året med alkohol. vågar knappt tänka på för det var ett fasans år nära vansinnets gräns som det kändes. Jag tvångsdrack, kräktes och drack, mådde pyton och ville bara dö. Så långt behöver det inte gå, jag önskar ingen dit. Det allra bästa är att hitta en nykter alkoholist i sin närhet som  man försiktigt kan närma sig och få lite tips av. Om det känns väldigt genant och pinsamt kan man skylla på en kompis som dricker för mycket. Väldigt många - fler än du tror - anar att det inte står rätt till med dig.

Det finns telefonjour på t ex AA. Där svarar någon som exakt vet vad det handlar om, ingen kräver några förklaringar eller löften. Den som ringer behöver inte ens vara nykter fast det underlättar givetvis kommunikationen. Du kan söka proffshjälp på en beroendemottagning, du kan få hjälp via jobbet att komma till behandling fast det tar emot att lägga korten på bordet. Ibland är det dock bättre att själv ha hand om kortleken än att någon annan kommer med den.

Leta efter självhjälpsgrupper i ditt område. Ta ett djupt andetag och gå dit för att lyssna. Ingen kräver något, det kostar ingenting, du behöver inte säga vem du är mer än ett förnamn, du behöver inte säga någonting, du behöver inte tala om att du är alkoholist om du inte har erkänt det för dig själv. Börja så smått att lyssna på vad de andra berättar och förstå att du sitter bland likar. Ni har ett gemensamt problem, vi alkoholister har det.

Min egen stolthet och dumhet hindrade mig från att söka upp en sådan grupp under en nykter period som varade i två år. Jag skulle klara det där själv. Jag skulle minsann inte gå till något möte och sitta där och säga att jag var alkoholist. Min stolthet och envishet gjorde att jag missade flera års nykterhet för jag kunde inte klara nykterheten på egen hand. Kanske du kan det, men jag kunde inte. Jag satt snart med vinboxen igen, ensam och förbannad, panikslagen och paranoid. Gör inte samma misstag!

I morgon ska jag sluta dricka. Jag ska dricka upp allt jag har hemma nu och sen ska jag inte mer gå till Systemet. Nu är det slut! Fy fan, så skönt det ska bli. Jag ska ta tag i mitt liv. Jag ska aldrig mer vara onykter när barna kommer hem efter träningen. Jag ska gå upp tidigt på söndagsmorron och gå ut i skogen och leta efter svamp. Tänk, så trevligt det var när vi gjorde svamputflykter! Det ska bli ordning här hemma.

I morgon ska jag städa i tamburen och få undan alla skor som ligger slängda där. Jag ska städa i garderoberna. Kanske jag ska sätta upp nya gardiner i köket. Det blir fint. Sen ska jag ringa till Kerstin och fråga om hon vill gå på bio i veckan. Den här veckan ska bli en vit vecka. Inte en droppe! Nu är det slutdrucket. Jag mår så jäkla illa. Hur ska jag orka börja jobba på måndag? Ä, jag kanske kan vara hemma ett par dagar så jag kommer i form.

Nu dricker jag upp resten i den här boxen. Sen ska det vara slut. De där flaskorna jag har i skafferiet bakom en massa annat ska jag hälla ut. Annars dricker jag upp det i morgon. Å, vad det ska bli skönt att hålla sig nykter! Jag kommer att bli fräsch. Jag går nog ner i vikt också. Sen ska jag sluta röka. Det känns förnedrande att stå med rumpan ut och blåsa rök i köksfläkten! Det blir pengar kvar i plånboken. Tänk vad cigarretterna kostar och vinet! Jag har en limpa kvar ovanför kylskåpet. Jag röker upp dom ciggissarna, sen slutar jag. Jag ska nog banta lite också och gå och simma! Då kan jag komma i form.

Tänk vilken skillnad det kommer att bli! Dom kommer att märka det på jobbet. Den där jäkla Sivan brukar se misstänksam ut. Fan, jag får hålla andan i hissen och sen stoppar jag i mig en massa läkerol. Men nu kan jag snart se folk i ögonen. Jag har ingenting att skämmas för! Alla dricker ju vin. Jag tror både Biggan och Terttu dricker som jag. Jag brukar se dom på bolaget. Nä, nu ska i alla fall jag sluta. Jag ska bara dricka upp det jag har hemma, sen är det slut.

Jag behöver inte hälla ut det där vinet jag har gömt. Det vore synd, det var ganska dyrt. Jag dricker upp det också, så slutar jag sen. Absolut. Nu blir det av! På måndag blir det aldrig mer en droppe. Jag ska bli en ny människa. Fast jag ska ju ut med tjejerna på tisdag och fira Terttus födelsedag! Då kan jag inte sitta där med ramlösa. OK, jag slutar på onsdag. Ett par dagar till gör inget. På onsdag är det slut! Jag lovar! Tänk så förvånade alla ska bli! Du är jätteduktig, Anki, kommer dom att säga. Fast jag vet inte hur jag ska kunna gå ut med tjejerna utan att dricka. Och på helgerna blir det nog trist. Jag kanske kan dricka lite på lördagskvällarna. Det tror jag vore lagom. Ingenting i veckorna, det är det som är felet att jag druckit varje dag. Nä, nu dricker vi opp det här sista, Anki! Skål mej själv! Jag tar fram en av de gömda flaskorna också, det är ju i alla fall lördag!

Hur kan någon tackla och hantera verkligheten? Jag kan det inte. Jag borde det, men det slår slint. För att nämna några exempel: I min fastighet sopsorterar vi. Många sköljer ur sina mjölkkartonger (med varmvatten kanske) innan de slänger dem. Vi sorterar även färgat och ofärgat glas, allt ska sorteras och det är ganska mycket jobb med det. Alla balkonger är små sopstationer i väntan på att matte och husse ska gå ut med grejerna.

I TV går kvinnor med vattenkrukor balanserande på huvudet. De använder hela dagar till att söka och frakta hem vatten. Jag tänker på det när jag låter vattnet stå och rinna medan jag går och hämtar en ren handduk. Jag låter guld rinna i en strid ström ut till avloppet medan jag strosar runt i lägenheten för att hämta en ren nytvättad handduk som jag låtit snurra i torktumlaren en dryg timme för att bli så där torr och fluffig som jag vill ha den. Nej, jag är inte alls på linjen att jag på något sätt kan avhjälpa andras vattenbrist genom att stänga mina egna varmvattenkranar, men jag blir tankfull och får dåligt samvete.

Alldeles nyss blev jag irriterad över att jag inte kunde få fram ett inspelat ljudavsnitt till en vän för hans mobil är o-m-o-d-e-r-n. När jag insåg vad jag retade mig på blev jag helt matt och måste sätta mig ner och fundera ett tag. Jag har fortfarande några brevbuntar med sidenband kring i en byrålåda. Det är mormors brev till min mamma, pappas brev till mamma, min och mammas brevväxling under åren jag pluggade långt hemifrån. Hon och jag pratades ofta vid i telefon, men vi använde också brev för att på ett mer detaljerat sätt redogöra för händelser och tankar. Hon hade sparat mina brev, jag hennes och så småningom kunde jag bunta ihop dem i samma bunt och knyta ett rött sidenband om.

Nu bli jag irriterad över att inte kunna skicka ett inspelat ljud! Foton sänder jag via MMS och mail, det är sekunders verk. Jag tänker knappt på det, det känns självklart. Det var bara några år sedan jag slogs av häpnad över att få en bild från en vän tagen ut genom hans hotellfönster i Washington! När jag var i Peking ringde jag hem på mobilen. Jordklotet är inte större än en golfboll.

Vad är det för verklighet jag ska hantera? Hur ska jag få rätta proportioner på allt? Mitt i all underbar teknik sitter människor ensamma och super. Andra jobbar utan att lyfta blicken mot molnen. Några spelar dataspel i timmar för att slå ihjäl tiden, som om den vore både evig och meningslös på en gång. Jag är inte ens tacksam längre över varmvattnet som jag så länge levde utan i min tids begynnelse, varmvattnet som mamma och mormor hade i en liten tank bredvid vedspisen men som jag låter rinna medan jag hämtar en frottéhandduk som min tvättpelare i badrummet hanterat. Mammas tvättstuga har vi byggt om till gäststuga på landet. Mormors tvättsåar, bykgryta, tvättvagga, rotborstar och klädnypskorg är borta. ska man se dylika ting får man gå till Hallwylska palatset.

Det är underligt, men när jag hastigt går in i mammas tvättstuga som nu är ett kök med inredning från Ikea, känner jag ibland lukten av såpa och lut, förnimmer den fuktiga dimman från kläderna som kokade i bykgrytan. Kanske sitter doften ännu kvar i väggarna eller vill mitt minne få mig att få rätta proportioner på teknik och framsteg. Självklarheterna känns inte längre så självklara då.