Är jag övergiven?
Är jag övergiven? Den frågan dök ofta upp för mig medan jag var aktiv. Jag visste inte då att alkoholism klassas som en sjukdom och jag visste inte heller hur vanlig den är. Jag skämdes och släpade min skam och skuld som en ryggsäck genom tillvaron. Blev ryggan för tung drack jag lite extra för att glömma alltihop. Jag drack då fortfarande behärskat i sällskapslivet och aktade mig noga för att ertappas med att vara alltför påverkad. Jag hade stenhård koll på mig själv. Det var hemma sent om kvällen jag tog ut svängarna och drack, ofta ganska mycket och tills sömnen befriade mig. Jag mådde dåligt. Jag var sjuk.
När man är sjuk söker man läkare. Jag bytte vid den tidpunkten husläkare och fick en kvinnlig som jag kände stort förtroende för. För att ge både henne och mig själv chansen att noga tänka igenom problemet skrev jag ett brev till henne i god tid före mitt besök. Jag berättade om mitt alkoholproblem, min konsumtion och att jag var orolig för hälsan. Det föresvävade mig att jag skulle kunna få någon medicin, att jag skulle få goda råd, bli tröstad eller uppläxad, vad som helst, och jag behövde hjälp att komma ur en svår situation som plågade mig.
Läkaren var påtagligt ointresserad. Hon tyckte inte att min konsumtion var särskilt hög, hon hade inte funnit några dåliga levervärden, hon granskade min eleganta dräkt, mitt dyrbara armband och min framtoning av duktig, effektiv och framgångsrik yrkeskvinna. Det stärkte hennes uppfattning att det här inte var något stort problem. Hon sa lite tvekande att hon förstås kunde ge mig antabus, men hon såg ingen mening med det. Att jag skulle ha skönmålat mitt problem något och i brevet t ex halverat min konsumtion för skams skull, föll henne inte in.När man är sjuk söker man läkare. Jag bytte vid den tidpunkten husläkare och fick en kvinnlig som jag kände stort förtroende för. För att ge både henne och mig själv chansen att noga tänka igenom problemet skrev jag ett brev till henne i god tid före mitt besök. Jag berättade om mitt alkoholproblem, min konsumtion och att jag var orolig för hälsan. Det föresvävade mig att jag skulle kunna få någon medicin, att jag skulle få goda råd, bli tröstad eller uppläxad, vad som helst, och jag behövde hjälp att komma ur en svår situation som plågade mig.
Under vårt samtal dök det aldrig upp någonting om beroendemottagningar, behandlingshem, terapi, AA eller nykterhetsrörelser. Vid den tiden var jag inte så uppmärksam på att det verkligen var en allvarlig åkomma jag hade, och jag kände mig lättad och glad när jag gick hem. Det var alltså ingen fara på taket! Ha, jag kunde gott tänka mig en sväng förbi Systemet. Jag tog läkarens utlåtande som ett löfte att kunna fortsätta att dricka som förut. Det gjorde jag också. Utan att jag då lade märke till det ökade jag min ranson för att uppnå önskad effekt. Alkoholism är nämligen en progressiv sjukdom, den blir värre och värre - aldrig bättre. Slutstadiet av sjukdomen finns till öppet studium på parkbänkarna som i varje svenskt samhälle befolkas av tragiska människospillror som i sanning är övergivna.
Jag var övergiven. Min vädjan om hjälp mötte ingen respons. Det fanns helt enkelt inte någon hjälp att få. Alkoholism är mig veterligen den enda sjukdom som betraktas som den sjukes eget ansvar och framförallt eget fel. En vanlig idé hos omgivningen är att alkoholisten har sig själv att skylla och det är bara att sluta dricka. Går det inte beror det på dålig karaktär, brist på ryggrad och allmän slapphet. Mer sjuk är inte alkoholisten i de nyktras ögon.
För att till slut få hjälp krävdes det ytterligare många år av drickande och tillkämpad nykterhet i varv på varv, en ödets vanliga väv i alkoholisters sjukdomsbild. Situationen blev värre och värre. För att hålla ångesten över mitt drickande i schack måste jag dricka för att lugna ner mig. Jag var fånge i flaskan.
Kommentarer
Trackback