© Torrdockan

Det var omöjligt för mig att ens tänka ett liv utan alkohol. Alkohol, mest vin, var en glädjekälla, jag slappnade av, jag blev gladare, jag skingrade bekymmer och jag kände mig lätt om hjärtat. Attt dricka vin betydde fest i glada människors sällskap, men det var också en sysselsättning för två eller för mig själv ensam. Vin ingick i den dagliga konsumtionen och jag träffade flera som hade samma vanor och det stärkte mig. Jag var inte ensam, det kändes tryggt.

Samtidigt visste jag att det var en aning skumt det jag höll på med. Jag låtsades inte om att jag drack nästan dagligen. Inte med ett ord berörde jag det och jag hade förmågan att behärska mig på officiella fester och klarade mig utan några uppseendeväckande misstag. Jag ansåg att det var ett osklyldigt nöje jag hade och det fanns ingenting som oroade. Att det skulle vara farligt att dricka, var jag lyckligt omedveten om. Och det var heller inte farligt på den nivån jag hade då. Jag sökte mig gärna till vänner som hade samma generösa inställning till alkohol som jag, vi trivdes ihop och drack i samma takt.

Eftersom jag inte blev bakis även om jag druckit mycket kvällen före, inte fick huvudvärk och inte somnade tidigt, kunde jag fortsätta ett bra tag innan det fanns några som helst varningssignaler. Jag mådde bra, punkt slut. Att jag bar mig töntigt åt och flamsade och hade några tvivelaktiga "affärer" med minst lika berusade s k gentlemen lyckades jag förtränga med framgång. Jag ryckte på axlarna och gick vidare och det blev sommar och sol på nytt och silluncher med lilla nubben på ett snöre i halsen.

Jag kunde inte sluta, men jag försökte egentligen aldrig på allvar. Jag ville inte sluta, det är kanske närmare sanningen. Varför skulle jag sluta? Jag mådde bra, hade ett framgångsrikt liv och tjänade bra med pengar, hade en karriär i min speciella bransch och jag skötte mig perfekt, älskade mitt jobb och var respekterad och kunde välja mellan anbuden. Jag visste ingenting om alkoholism annat än vad jag sett av fyllgubbar i parkerna och aspackade människor på finlandsfärjorna. Att det är en sjukdom hade jag inte fattat och att jag skulle kunna drabbas var mig fjärran.

Varför skulle jag sluta? Det kändes inte aktuellt och jag fortsatte mitt liv med alkohol både privat och officiellt på alla mässor, utställningar, konferenser, kick-offer och annat där alkoholen flödade och stämningen var högt i tak. Så där ville jag att livet skulle fortsätta. Det var perfekt. Jag reste över världen, jag var alltid på en armslängds avstånd från en drink eller ett glas champagne. Det fanns skuggor, morgnar då jag inte mådde så bra, men jag tog en dusch, en alvedon och sen var jag fit for fight igen.

Ibland tänker jag tillbaka på den tiden och känner ett sting. Varför kunde det inte fortsätta så där? Varför tog alkoholen till slut över på ett så brutalt sätt? Varför lurade en sjukdom inne i min kropp och slog till så hårt att jag sedan inte mer kan dricka. Det ser fortfarande mysigt ut när folk i filmer skålar med tindrande ögon, klingar med glasen och allt verkar underbart.  Jag kommer inte ostraffad att sitta vid ett bord och skåla med någon och se någon djupt i ögonen. Det är inte för mig början på en romantislk, ljuvlig kväll, det är starten på ett besinningslöst drickande som jag kanske inte mer kan ta mig ur.

Jag vet att det finns massor av människor som skålar över matborden, sitter på barerna och dricker bort sina bekymmer, har roligt och bjuder på fest, njuter av goda viner och tar sig en pilleknarkare i glada komipsars lag. Pyser upp en burk kallt öl eller kranar ett glas vin i köket. Det är inte farligt för de flesta och ingen ska ha dåligt samvete eller ångest för ett måttligt drickande. Det är en social ingrediens, den är både viktig och förlösande. Men jag kan inte dricka mer med lyckligt resultat. Jag har sjukdomen alkoholism och det är möjligt att jag fått den av ett oförsiktigt och måttlöst drickande. Alkoholen måste vara borta ur mitt liv om jag ska leva värdigt och friskt i fortsättningen. Jag vill det.

Ärligt kan jag ibland vara en smula ledsen att "days of wine and roses" är över, men priset jag fick betala var högt. Det är inte nådigt att behöva kapitulera som nergången, utmattad, förvirrad och skadad  alkoholist med skam, nesa och skuld! Min framtid måste vara alkoholfri - det är egentligen inget hårt öde att välja den vägen. Det är enklare än att smussla, fixa, planera, skämmas, gömma sig, göra bort sig och vara nära det totala sammanbrottet. De som kan dricka må göra det, jag kan det inte och jag har valt väg. Jag är lycklig med det och på pluskontot står att jag kan hantera mitt liv bättre, jag är gladare och känner mig lugn, min ångest är borta, jag har fått sinnesro och styrka.