Varför drabbades jag?
Orsaken till mitt missbruk fanns förmodligen att hitta inom mig själv. Jag var rastlös, frånvarande, självfixerad och totalt utan självkännedom. Antagligen betraktade jag mig som norm för mänskligheten (åtminstone den kvinnliga delen) och jag var universums medelpunkt. Ångesten stod som spön i backen, jag pendlade mellan övermod och total uppgivenhet. Jag levde i ett luftslott möblerat med fixa idéer och storslagna planer medan hela källarvåningen var fylld med besvikelse, missmod och känslan av att inte duga, inte få vara med. Självömkan stod i vrårna och gnydde. Hur kan ett sådant tillstånd leda till annat än kaos och förvirring?
Antagligen kunde min besatthet hitta vilket mål som helst. Att det till slut blev alkohol som inledningsvis innehöll lösningen på mina problem berodde kanske på att det var en lätt tillgänglig drog som löste upp min ångest, mitt självförakt, gjorde mig vacker-populär-attraktiv. Det kunde lika gärna ha varit en annan drog, allt beror på omständigheter, tillgång och pengar. Besattheten är densamma vilken drog det än är eller behov om man avser mat, spel, sex, shopping, arbete med mera. Den enda gång jag haft nytta av min besatthet var i arbetet. Det fanns ingen envetnare arbetsmyra än jag, arbetet betydde allt och hade jag en gång satt tänderna i en uppgift höll jag ut tills käken höll på att knäckas. Min viljestyrka var ett slags naturkraft och jag genomdrev mina idéer målmedvetet. När kvällen kom drack jag mig till lugn och sömn.
Vi, de besatta, är lätta offer för alla slags droger och behov, alla trender och strömningar i tiden. Om det finns någon gemensam nämnare för oss alkoholister och andra missbrukare, kanske det delvis är besattheten, den fullkomligt maniska förmågan att helt gå in för en idé, en uppgift, en hobby - eller en drog.
De besatta älskar och slår ihjäl med samma glada själ som gamle Kulneff i Fänrik Ståls sägner. Kärleken är glödande magma, besvikelsen härdsmälta, ilskan okontrollerbar terror, glädjen är halleluja. Det finns inga mellanlägen mellan full fart och tvärstopp. I facit står ett enda ord: Katastrof.
Jag påstår inte att alla alkoholister är på det här sättet, jag rannsakar mig själv och finner besattheten och tänker att den kanske har haft en viktig roll i mitt liv och att den gjorde mig extra benägen att ta till alkohol för att lugna ner mig, trösta mig, få mig till ro, erbjuda mig glömska. Förmodligen kan en del alkoholister känna igen sig, andra förstår inte vad jag pratar om. Ett missbruk startar inte för att en människa har vissa egenskaper - det är mer komplicerat än så, men det kan vara en förklaring till att ett missbruk kan ta över en människa, sluka henne, regera henne.
Besatthet kan vara produktiv som i mitt fall när det gällde arbetet men det var också självförbrännande och förödande. Kanske hade en klok människokännare kunnat förutsäga att mina riskbeteenden i besatthetens tecken var en farlig grund att bygga sitt liv på. Om jag skulle träffa på en drog skulle mitt anlag för besatthet kunna innebära ett livsfarligt tillstånd. Det fanns ingen klok människokännare i min närhet och vad hade väl en sådan varning kunnat förhindra? Ingenting. Mitt race hade startat och jag trampade gasen i botten, fort skulle det gå om det så bar åt helvete!
Antagligen kunde min besatthet hitta vilket mål som helst. Att det till slut blev alkohol som inledningsvis innehöll lösningen på mina problem berodde kanske på att det var en lätt tillgänglig drog som löste upp min ångest, mitt självförakt, gjorde mig vacker-populär-attraktiv. Det kunde lika gärna ha varit en annan drog, allt beror på omständigheter, tillgång och pengar. Besattheten är densamma vilken drog det än är eller behov om man avser mat, spel, sex, shopping, arbete med mera. Den enda gång jag haft nytta av min besatthet var i arbetet. Det fanns ingen envetnare arbetsmyra än jag, arbetet betydde allt och hade jag en gång satt tänderna i en uppgift höll jag ut tills käken höll på att knäckas. Min viljestyrka var ett slags naturkraft och jag genomdrev mina idéer målmedvetet. När kvällen kom drack jag mig till lugn och sömn.
Vi, de besatta, är lätta offer för alla slags droger och behov, alla trender och strömningar i tiden. Om det finns någon gemensam nämnare för oss alkoholister och andra missbrukare, kanske det delvis är besattheten, den fullkomligt maniska förmågan att helt gå in för en idé, en uppgift, en hobby - eller en drog.
De besatta älskar och slår ihjäl med samma glada själ som gamle Kulneff i Fänrik Ståls sägner. Kärleken är glödande magma, besvikelsen härdsmälta, ilskan okontrollerbar terror, glädjen är halleluja. Det finns inga mellanlägen mellan full fart och tvärstopp. I facit står ett enda ord: Katastrof.
Jag påstår inte att alla alkoholister är på det här sättet, jag rannsakar mig själv och finner besattheten och tänker att den kanske har haft en viktig roll i mitt liv och att den gjorde mig extra benägen att ta till alkohol för att lugna ner mig, trösta mig, få mig till ro, erbjuda mig glömska. Förmodligen kan en del alkoholister känna igen sig, andra förstår inte vad jag pratar om. Ett missbruk startar inte för att en människa har vissa egenskaper - det är mer komplicerat än så, men det kan vara en förklaring till att ett missbruk kan ta över en människa, sluka henne, regera henne.
Besatthet kan vara produktiv som i mitt fall när det gällde arbetet men det var också självförbrännande och förödande. Kanske hade en klok människokännare kunnat förutsäga att mina riskbeteenden i besatthetens tecken var en farlig grund att bygga sitt liv på. Om jag skulle träffa på en drog skulle mitt anlag för besatthet kunna innebära ett livsfarligt tillstånd. Det fanns ingen klok människokännare i min närhet och vad hade väl en sådan varning kunnat förhindra? Ingenting. Mitt race hade startat och jag trampade gasen i botten, fort skulle det gå om det så bar åt helvete!
Kommentarer
Postat av: Lasse
Varför drabbas jag? Ja, jag tror att eftersom denna sjukdom drabbar urskillningslöst i alla samhällsklasser så måste man nog bära på ett anlag. Mina kompisar som drack lika mycket under ett antal år blev inte alkoholister, men det blev jag, har jag nu erkänt på riktigt allvar. Det krävdes att man drack mycket och ofta och ville dricka, men det är ju inte konstigt om man nu bar på ett anlag som inte ville hellre än blomma ut.
Lasse
PS Du hade rätt Torrdockan för ett halvår sedan när du föreslog att jag skulle koncentrera mig på nykterheten först och sedan bloggen. Nu ska jag ta det i rätt ordning;-)
Trackback