Ramlösa-gänget
När Ramlösagänget började dra sig hemåt från firmafesten var det dags att koppla loss. Skönt, tyckte vi som var kvar. Det var aldrig trevligt med kamrern som satt helnykter och stirrade, hon i kassan som smuttade två milliliter av en sherry och och det där sippa gänget halvgamla nuckor som var avundsjuka på oss som tillhörde det salta gänget och förstod hur man roar sig. Nykterister och folk som kunde hantera sitt drickande var inte särskilt populära. Vi betraktade dem som spioner och alla drog en lättnadens suck då vi kunde ta fram några flaskor till och gagga loss.
Att det kunde vara klokt att hålla sig någotsånär nykter på firmafesten fattade vi, men med fritt vin och tilltugg var det synd att inte ta för sig. Och det gjorde vi verkligen. Skaran minskade successivt för även vindrinkare har en gräns - utom en del som inte ger sig förrän det blivit småtimmar och all färg och must för längesen gått ur festen. Där satt vi sen en handfull suputar med tomma blickar och snackade om chefer och livet. När jag tänker på att sådana fester kanske går av stapeln på jobben nu också, blir jag betänksam. Jag sa alltid då att det är festerna man kommer att minnas, men det är precis tvärtom. Festerna var lätt gods utan substans, det var vardagsjobbet som var intressant och viktigt. Vad Leffe sa när han var packad var ingenting att lägga på minnet, det som Leffe sa nykter en vardag på jobbet när han förklarade branschens regler var värdefullt och minnesvärt.
Jag blev inbjuden på en tillställning till det gamla jobbet vid ett tillfälle. Jag hade då en relativt lång nykterhet bakom mig och drack porlande vatten hela kvällen. Det serverades vid bardisken där folk stod i kö för att fylla på sina vinglas. En tjej vände sig om och skrattade fånigt. Hon var svettblank i ansiktet, håret var rufsigt, mascaran hade flutit ut och hon luktade vinfylla. Jag minns inte vad hon sa, jag minns bara att jag förskräckt tänkte: Det där var jag!
Jag var i samma situation några år tidigare, andra måste ha sett mig med sina nyktra ögon, hört mig med sina nyktra öron och tänkt något, vad vill jag inte veta, men jag kan ana. Jag tillhörde Ramlösa-gänget nu, jag gick hem i anständig tid för jag blev trött särskilt när surret blev onjutbart och ingen sa ett vettigt ord längre. Det var en minnesrik afton.
Att det kunde vara klokt att hålla sig någotsånär nykter på firmafesten fattade vi, men med fritt vin och tilltugg var det synd att inte ta för sig. Och det gjorde vi verkligen. Skaran minskade successivt för även vindrinkare har en gräns - utom en del som inte ger sig förrän det blivit småtimmar och all färg och must för längesen gått ur festen. Där satt vi sen en handfull suputar med tomma blickar och snackade om chefer och livet. När jag tänker på att sådana fester kanske går av stapeln på jobben nu också, blir jag betänksam. Jag sa alltid då att det är festerna man kommer att minnas, men det är precis tvärtom. Festerna var lätt gods utan substans, det var vardagsjobbet som var intressant och viktigt. Vad Leffe sa när han var packad var ingenting att lägga på minnet, det som Leffe sa nykter en vardag på jobbet när han förklarade branschens regler var värdefullt och minnesvärt.
Jag blev inbjuden på en tillställning till det gamla jobbet vid ett tillfälle. Jag hade då en relativt lång nykterhet bakom mig och drack porlande vatten hela kvällen. Det serverades vid bardisken där folk stod i kö för att fylla på sina vinglas. En tjej vände sig om och skrattade fånigt. Hon var svettblank i ansiktet, håret var rufsigt, mascaran hade flutit ut och hon luktade vinfylla. Jag minns inte vad hon sa, jag minns bara att jag förskräckt tänkte: Det där var jag!
Jag var i samma situation några år tidigare, andra måste ha sett mig med sina nyktra ögon, hört mig med sina nyktra öron och tänkt något, vad vill jag inte veta, men jag kan ana. Jag tillhörde Ramlösa-gänget nu, jag gick hem i anständig tid för jag blev trött särskilt när surret blev onjutbart och ingen sa ett vettigt ord längre. Det var en minnesrik afton.
Kommentarer
Trackback