© Torrdockan

När man skriver en sådan här avslöjande blogg i ett känsligt ämne är anonymiteten viktig. Jag skulle inte kunna skriva annars, åtminstone skulle jag inte skriva på samma sätt. För ärlighetens skull är min anonymitet viktig. Det finns några som vet att jag skriver en blogg, någon vet att det är jag - men det är personer som jag litar hundraprocentigt på. De skulle inte röja mig eller pladdra vidare. Kanske någon spekulerar i vem jag är, men jag har behållit tillräckligt många pusselbitar så att ingen kan vara övertygat säker på vem jag är. Jag undviker att skriva så att det går att identifiera min person.

Anonymitet är aldrig riktigt total. Man röjer sig på många sätt. Det är en sak, men att tala om att det är jag som skriver skulle jag aldrig kunna göra utanför min egen krets. Och jag talar aldrig om min blogg ens med dem som vet om den. Däremot har jag ingenting emot att så många som möjligt läser den och kanske får en smula förståelse och kunskap om vad alkoholism är och hur en människa kan fungera som har att kämpa med den. RB fick läsa min blogg och som  alltid stödde han mig. Han sa ofta: Nu först förstår jag mina kompisar som hade alkoholproblem!

I självhjälpsgrupperna är alla anonyma. Det är inte så viktigt att veta vad folk heter i efternamn, var de bor och jobbar med mera. Vi lär känna varandra mycket väl så småningom och känner stark gemenskap. Många hittar vänner för livet i sådana grupper, andra erkänner att det är där de har alla sina vänner. Utanför finns kanske inte några vänner kvar efter allt supande. Anonymiteten är icke förhandlingsbar. Om någon skulle känna igen någon, ana vem det är som sitter mitt bredvid i gruppen, känna igen en granne eller kändis är det tystnadsplikt som gäller. Alla har rätt att känna trygghet i anonymiteten i gruppen.

När jag skriver min blogg känner jag förtröstan och tillit. Jag kan vara helt öppen och ärlig. Jag behöver inte sätta upp någon sköld och dra ner visiret - jag är en okänd kvinna som många som läser här lär känna ingående ju mer jag skriver. Självklart har jag valt ett annat förnamn än mitt eget - jag varnar för att någon tror sig kunna hitta mig den vägen och misstänker kvinnor som heter Rakel. Det är inte så många i Sverige och ingen av dem är jag! Så den gissningsleken är förgäves, förlåt alla Rakel. jag vet inte ens varför jag valde det namnet.

Personer jag berättar om är alla framställda så anonymt som  möjligt, ibland finns de inte ens, de är bara ett slags prototyp för en viss sorts människor som jag träffat. Jag skriver inte en detaljerad dagbok, jag får inte lämna ut andra och därför måste jag blanda om korten noga. Ingen dyker någonsin upp under eget namn eller med detaljer som skulle kunna avslöja dem. Det är meningslöst att försöka lista ut vem det är jag avser. Jag använder ungefär samma teknik som författare, i en del böcker har de modeller men de beskriver inte verkligheten i detalj. Däremot ljuger jag inte om mig själv och överdriver heller inte. Jag tar varken ifrån eller lägger till. Anonymiteten ger fritt spelrum för ärligheten - det behövs inga dimridåer. Alkoholism ser ut som jag beskriver den, sjukdomen har samma förlopp rent fysiskt. Det är egenligen bara ekonomi och yttre fasad som skiljer alkoholister åt. Alkohol slår lika hårt mot alla som missbrukar eller kallar sig för storkonsumenter.