Nyttig mörkrädsla
Jag var mörkrädd när jag var liten. Det var otäckt att vara ensam hemma och att gå ensam ute när det började bli skymning var otänkbart. Jag var för rädd. Det var inte särskilt trevligt. Jag hade hellre varit modig och kunnat gå ute i mörkret utan att hjärtat höll på att dunka sig fritt. Så småningom gick rädslan över och jag kunde gå hem själv när det blivit mörkt. Jag var aldrig lugn, men den vettlösa skräcken hade försvunnit. Det hände aldrig något obehagligt. Jag lärde mig att det inte är farligt att gå i mörker.
Men det är farligt att gå i mörker! Det är farligt att sent på natten eller i tidig morgontimme gå ensam utomhus och snedda över en park eller gå genom en gångtunnel. Det är farligt för kvinnor att röra sig utomhus när det blivit skymning, mörkt och ganska folktomt.
Vad för ärende en sjuttonåring kan ha klockan tre på morgonen ute på stan, gå ensam hem och snedda genom en park det fattar inte jag. Ofta är det efter en festkväll och då förmodar jag att det är alkohol med i bilden. Vad är det för kompisar och pojkvänner som säger hej då och går åt andra hållet? Vad har en ung flicka ute i vargtimmen att göra? Varför är hon ensam vid den tidpunkten? Varför kommer ingen och möter henne? Här vore det nyttigt med mörkrädsla! Den är befogad.
Det här är ingen jämställdhetsfråga, det är en fråga om sunt förnuft, logiskt tänkande och acceptans. Det hjälper inte att upprört säga in i en framsträckt mikrofon att alla ska ha rätt att vara ute på nätterna överallt. Det är en rättighet man inte kan åberopa. Det är åtminstone för sent när flickan är blodig och sönderslagen, chockad och märkt för lång framtid. Vad spelar det då för roll att flickan har rätt att vistas ensam ute var som helst?
Sorgligt nog har vi lämnat Sörgården. Det är inte så ofarligt längre att springa ensam hem genom mörka skogen, snedda över åkrarna och då inte vara rädd eller utsätta sig för fara. Men det fanns ännu värre tider. Då kunde ingen vara säker ute på vägarna eller i skogen. Kanske det är därför troll och huldror finns, kanske det är därför gamla farmödrar berättade sagor om bergtagna människor och om pepparkakshus långt inne i skogen. Kanske sagan om Rödluvan var en enda stor varning till alla små flickor, ett sätt att skrämma barn från att gå för långt in i skogen och i stället hålla sig hemma på lagårdsbackan. Och vad hade näcken för uppgift annat än att hålla barn borta från sjöar och bäckar?
Inga sagor skrämmer någon längre. Verkligheten borde göra det i stället.
Men det är farligt att gå i mörker! Det är farligt att sent på natten eller i tidig morgontimme gå ensam utomhus och snedda över en park eller gå genom en gångtunnel. Det är farligt för kvinnor att röra sig utomhus när det blivit skymning, mörkt och ganska folktomt.
Vad för ärende en sjuttonåring kan ha klockan tre på morgonen ute på stan, gå ensam hem och snedda genom en park det fattar inte jag. Ofta är det efter en festkväll och då förmodar jag att det är alkohol med i bilden. Vad är det för kompisar och pojkvänner som säger hej då och går åt andra hållet? Vad har en ung flicka ute i vargtimmen att göra? Varför är hon ensam vid den tidpunkten? Varför kommer ingen och möter henne? Här vore det nyttigt med mörkrädsla! Den är befogad.
Det här är ingen jämställdhetsfråga, det är en fråga om sunt förnuft, logiskt tänkande och acceptans. Det hjälper inte att upprört säga in i en framsträckt mikrofon att alla ska ha rätt att vara ute på nätterna överallt. Det är en rättighet man inte kan åberopa. Det är åtminstone för sent när flickan är blodig och sönderslagen, chockad och märkt för lång framtid. Vad spelar det då för roll att flickan har rätt att vistas ensam ute var som helst?
Sorgligt nog har vi lämnat Sörgården. Det är inte så ofarligt längre att springa ensam hem genom mörka skogen, snedda över åkrarna och då inte vara rädd eller utsätta sig för fara. Men det fanns ännu värre tider. Då kunde ingen vara säker ute på vägarna eller i skogen. Kanske det är därför troll och huldror finns, kanske det är därför gamla farmödrar berättade sagor om bergtagna människor och om pepparkakshus långt inne i skogen. Kanske sagan om Rödluvan var en enda stor varning till alla små flickor, ett sätt att skrämma barn från att gå för långt in i skogen och i stället hålla sig hemma på lagårdsbackan. Och vad hade näcken för uppgift annat än att hålla barn borta från sjöar och bäckar?
Inga sagor skrämmer någon längre. Verkligheten borde göra det i stället.
Kommentarer
Trackback