© Torrdockan

Det var underligt men jag hade fullkomligt klart för mig vilka som var alkoholister eller inte. Jag hade kollegor som var klart stämplade, de dök upp från ingenstans på fester och hade redan druckit. De drog sig sedan undan och försvann. På resor hade jag fullkomligt koll på vem jag kunde gå ut och äta middag med och vem jag skulle undvika. Att jag var med i alkoholistgänget slog mig aldrig. Än hade jag långt kvar. När jag märkte vartåt det lutade drog jag mig undan.

En gång var jag inte vaksam utan hamnade i en pinsam situation med en extern medarbetare som jag fick ledsaga i en främmande stad medan han lallade bredvid mig. Han var klart alkis, jag var det inte - enligt min skala från 0-10. Denne man sa en gång att det finns uträknat hur mycket sprit han har kvar på sin lott i livet. Och han såg till att fick den.

Hans öde var trist. På den resan hjälpte jag honom, att köpa en underbar liten morgonrock till en av sina söta döttrar, kanske det blev ett fint minne av hennes pappa. Han omkom strax efteråt en vinternatt när han gick genom skogen från taxin. Han ramlade och slog ihjäl sig eller frös ihjäl, han låg där han låg och det var 15° kallt. Nu när jag tänker på honom minns jag vilken obehaglig känsla av misstänksamhet jag alltid hade när han var närvarande. För mig var måttlighet en dygd och de som inte hade det skippade jag. Det var innan jag själv hade lämnat måttligheten bakom mig.

Att leva två tillsammans där båda är lika beroende är olidligt. Jag har gjort det. Det var två på gungbrädan, när den ena ville sluta var den andra ganska djupt nere i beroendet och tvärtom. Det blev aldrig balans. För att bli nykter måste jag ta mitt egna beslut, inte vänta in den andre. Var och en ansvarar för sin egen nykterhet. Hänger partnern inte med måste det bli en uppgörelse. Vi kom till en punkt då det var tvärstopp. Återvändsgränden stirrade mot oss.  Grymt nog måste nykterhet gå före i ett förhållande, kärleken hade i vårt fall redan drunknat i allt drickande. Det är ett svårt beslut, ibland har ingen styrka att ta det, men det är nästan omöjligt att arbeta med sin nykterhet medan den andre sitter i soffan och dåsar efter fyra öl och ett par whisky. En paus är det minsta man måste unna sig. Och hjälper inget annat är det uppbrott som gäller. Nykterhet eller uppbrott - ett svårt val och alla har inte styrka att välja utan paret hankar sig fram ett tag till. Och ett tag till...

Att som alkoholist leva med en måttlighetsdrickare är däremot enklare men naturligtvis finns det alltid komplikationer. Det är en person som kan dricka men lika gärna avstå. En lojal partner är villig att ändra sina dryckesvanor - det är bara alkoholister som envist klänger sig fast vid att det måste finnas alkohol hemma och den ska drickas upp. RB var en lojal partner. När det hade gått till vägs ände ändrade han sina vanor och lojalt hjälpte han mig att undvika frestelser. Jag är honom evigt tacksam. Utan hans stöd hade jag varit förlorad, jag hade knappt någon vilja kvar och knappt styrfart innan jag frisknade till i långsamt tempo. Ofta slutar förhållandet med att den som är nykter bryter upp från sin partner och sitt medberoende. Tålamodet har sina gränser...