Rätta proportioner
Hur kan någon tackla och hantera verkligheten? Jag kan det inte. Jag borde det, men det slår slint. För att nämna några exempel: I min fastighet sopsorterar vi. Många sköljer ur sina mjölkkartonger (med varmvatten kanske) innan de slänger dem. Vi sorterar även färgat och ofärgat glas, allt ska sorteras och det är ganska mycket jobb med det. Alla balkonger är små sopstationer i väntan på att matte och husse ska gå ut med grejerna.
I TV går kvinnor med vattenkrukor balanserande på huvudet. De använder hela dagar till att söka och frakta hem vatten. Jag tänker på det när jag låter vattnet stå och rinna medan jag går och hämtar en ren handduk. Jag låter guld rinna i en strid ström ut till avloppet medan jag strosar runt i lägenheten för att hämta en ren nytvättad handduk som jag låtit snurra i torktumlaren en dryg timme för att bli så där torr och fluffig som jag vill ha den. Nej, jag är inte alls på linjen att jag på något sätt kan avhjälpa andras vattenbrist genom att stänga mina egna varmvattenkranar, men jag blir tankfull och får dåligt samvete.
Alldeles nyss blev jag irriterad över att jag inte kunde få fram ett inspelat ljudavsnitt till en vän för hans mobil är o-m-o-d-e-r-n. När jag insåg vad jag retade mig på blev jag helt matt och måste sätta mig ner och fundera ett tag. Jag har fortfarande några brevbuntar med sidenband kring i en byrålåda. Det är mormors brev till min mamma, pappas brev till mamma, min och mammas brevväxling under åren jag pluggade långt hemifrån. Hon och jag pratades ofta vid i telefon, men vi använde också brev för att på ett mer detaljerat sätt redogöra för händelser och tankar. Hon hade sparat mina brev, jag hennes och så småningom kunde jag bunta ihop dem i samma bunt och knyta ett rött sidenband om.
Nu bli jag irriterad över att inte kunna skicka ett inspelat ljud! Foton sänder jag via MMS och mail, det är sekunders verk. Jag tänker knappt på det, det känns självklart. Det var bara några år sedan jag slogs av häpnad över att få en bild från en vän tagen ut genom hans hotellfönster i Washington! När jag var i Peking ringde jag hem på mobilen. Jordklotet är inte större än en golfboll.
Vad är det för verklighet jag ska hantera? Hur ska jag få rätta proportioner på allt? Mitt i all underbar teknik sitter människor ensamma och super. Andra jobbar utan att lyfta blicken mot molnen. Några spelar dataspel i timmar för att slå ihjäl tiden, som om den vore både evig och meningslös på en gång. Jag är inte ens tacksam längre över varmvattnet som jag så länge levde utan i min tids begynnelse, varmvattnet som mamma och mormor hade i en liten tank bredvid vedspisen men som jag låter rinna medan jag hämtar en frottéhandduk som min tvättpelare i badrummet hanterat. Mammas tvättstuga har vi byggt om till gäststuga på landet. Mormors tvättsåar, bykgryta, tvättvagga, rotborstar och klädnypskorg är borta. ska man se dylika ting får man gå till Hallwylska palatset.
Det är underligt, men när jag hastigt går in i mammas tvättstuga som nu är ett kök med inredning från Ikea, känner jag ibland lukten av såpa och lut, förnimmer den fuktiga dimman från kläderna som kokade i bykgrytan. Kanske sitter doften ännu kvar i väggarna eller vill mitt minne få mig att få rätta proportioner på teknik och framsteg. Självklarheterna känns inte längre så självklara då.
I TV går kvinnor med vattenkrukor balanserande på huvudet. De använder hela dagar till att söka och frakta hem vatten. Jag tänker på det när jag låter vattnet stå och rinna medan jag går och hämtar en ren handduk. Jag låter guld rinna i en strid ström ut till avloppet medan jag strosar runt i lägenheten för att hämta en ren nytvättad handduk som jag låtit snurra i torktumlaren en dryg timme för att bli så där torr och fluffig som jag vill ha den. Nej, jag är inte alls på linjen att jag på något sätt kan avhjälpa andras vattenbrist genom att stänga mina egna varmvattenkranar, men jag blir tankfull och får dåligt samvete.
Alldeles nyss blev jag irriterad över att jag inte kunde få fram ett inspelat ljudavsnitt till en vän för hans mobil är o-m-o-d-e-r-n. När jag insåg vad jag retade mig på blev jag helt matt och måste sätta mig ner och fundera ett tag. Jag har fortfarande några brevbuntar med sidenband kring i en byrålåda. Det är mormors brev till min mamma, pappas brev till mamma, min och mammas brevväxling under åren jag pluggade långt hemifrån. Hon och jag pratades ofta vid i telefon, men vi använde också brev för att på ett mer detaljerat sätt redogöra för händelser och tankar. Hon hade sparat mina brev, jag hennes och så småningom kunde jag bunta ihop dem i samma bunt och knyta ett rött sidenband om.
Nu bli jag irriterad över att inte kunna skicka ett inspelat ljud! Foton sänder jag via MMS och mail, det är sekunders verk. Jag tänker knappt på det, det känns självklart. Det var bara några år sedan jag slogs av häpnad över att få en bild från en vän tagen ut genom hans hotellfönster i Washington! När jag var i Peking ringde jag hem på mobilen. Jordklotet är inte större än en golfboll.
Vad är det för verklighet jag ska hantera? Hur ska jag få rätta proportioner på allt? Mitt i all underbar teknik sitter människor ensamma och super. Andra jobbar utan att lyfta blicken mot molnen. Några spelar dataspel i timmar för att slå ihjäl tiden, som om den vore både evig och meningslös på en gång. Jag är inte ens tacksam längre över varmvattnet som jag så länge levde utan i min tids begynnelse, varmvattnet som mamma och mormor hade i en liten tank bredvid vedspisen men som jag låter rinna medan jag hämtar en frottéhandduk som min tvättpelare i badrummet hanterat. Mammas tvättstuga har vi byggt om till gäststuga på landet. Mormors tvättsåar, bykgryta, tvättvagga, rotborstar och klädnypskorg är borta. ska man se dylika ting får man gå till Hallwylska palatset.
Det är underligt, men när jag hastigt går in i mammas tvättstuga som nu är ett kök med inredning från Ikea, känner jag ibland lukten av såpa och lut, förnimmer den fuktiga dimman från kläderna som kokade i bykgrytan. Kanske sitter doften ännu kvar i väggarna eller vill mitt minne få mig att få rätta proportioner på teknik och framsteg. Självklarheterna känns inte längre så självklara då.
Kommentarer
Trackback