En semesteralkis
Förra året vid den här tiden träffade jag Karin på väg från jobbet. Hon var skakis och bakis. Berättade att semestern var slut och hon också. Hon hade druckit varje dag, varje kväll slutade med att hon var full och somnade i husvagnen. Varje morgon började med baksmälla och ett löfte att aldrig mer dricka. Lik förbannat var hon full på kvällen. Det startade redan på eftermiddagen efter badet, fortsatte genom grillkvällen och sen var det någon sen öl och vickning, detta påfund som alkisar gärna tar till för att dra ut på drickandet långt in på småtimmarna.
Det var en karusell som inte kunde stoppas, menade Karin. Hennes man drack mycket och höll i gång. Han ville inte sluta. Eller kunde inte sluta. Hon såg skakad ut, solbrännan kunde inte dölja att ansiktet var härjat och en smula plufsigt. Hon var rädd, kände sig maktlös, nu måste hon ta tag i sitt problem. Äntligen hade det gått upp för henne hur beroende hon blivit av alkohol.
-Jag är väl inte direkt alkis, sa hon, men jag dricker på tok för mycket. På semestern var jag inte nykter en enda dag! Fyra veckor och jag var full varenda kväll!
Bara att erkänna det och tala om sitt problem var ett framsteg. Karin visste att jag är alkoholist och vi hade setts på möten. Många tiger och gömmer problemet så länge det går. Omgivningen märker mer än någon anar. Kanske inte de som själva är problemfria, men en annan alkoholist märker och vet. De tydliga tecknen visar sig ganska snabbt, behovet att dricka tar sig likartade uttryck hos missbrukare. Vi är som i en hemlig klubb, vi kan varandras beroende. En nykter alkoholist glömmer aldrig hur det var. Får aldrig glömma hur det var.
Jag vet inte hur det gick. Vi träffades inte mer och jag undrar om den här semestern var likadan för henne. Kanske, kanske inte. Hon såg beslutsam och viljestark ut. Ibland hjälper det en alkoholist i tid. Ibland hjälper ingenting utom ren katastrof och misär. Och knappt det. Mina ord på vägen var meningslösa, jag visste det. Jag sa sånt där som man säger när någon är ledsen. Hon fick mitt telefonnummer, men hördes aldrig av. Jag minns att jag sa: Gå på möten! Det fungerar!
Är du också en semesteralkis? Läs artikeln med den rubriken i Aftonbladet och fundera över frågan. Där finns också ett test som kan vara en tankeställare. För dig. Just det. För dig.
Det var en karusell som inte kunde stoppas, menade Karin. Hennes man drack mycket och höll i gång. Han ville inte sluta. Eller kunde inte sluta. Hon såg skakad ut, solbrännan kunde inte dölja att ansiktet var härjat och en smula plufsigt. Hon var rädd, kände sig maktlös, nu måste hon ta tag i sitt problem. Äntligen hade det gått upp för henne hur beroende hon blivit av alkohol.
-Jag är väl inte direkt alkis, sa hon, men jag dricker på tok för mycket. På semestern var jag inte nykter en enda dag! Fyra veckor och jag var full varenda kväll!
Bara att erkänna det och tala om sitt problem var ett framsteg. Karin visste att jag är alkoholist och vi hade setts på möten. Många tiger och gömmer problemet så länge det går. Omgivningen märker mer än någon anar. Kanske inte de som själva är problemfria, men en annan alkoholist märker och vet. De tydliga tecknen visar sig ganska snabbt, behovet att dricka tar sig likartade uttryck hos missbrukare. Vi är som i en hemlig klubb, vi kan varandras beroende. En nykter alkoholist glömmer aldrig hur det var. Får aldrig glömma hur det var.
Jag vet inte hur det gick. Vi träffades inte mer och jag undrar om den här semestern var likadan för henne. Kanske, kanske inte. Hon såg beslutsam och viljestark ut. Ibland hjälper det en alkoholist i tid. Ibland hjälper ingenting utom ren katastrof och misär. Och knappt det. Mina ord på vägen var meningslösa, jag visste det. Jag sa sånt där som man säger när någon är ledsen. Hon fick mitt telefonnummer, men hördes aldrig av. Jag minns att jag sa: Gå på möten! Det fungerar!
Är du också en semesteralkis? Läs artikeln med den rubriken i Aftonbladet och fundera över frågan. Där finns också ett test som kan vara en tankeställare. För dig. Just det. För dig.
Kommentarer
Trackback
