Här och nu
Jag har alltid levat i drömmarnas värld. Verkligheten har försvunnit och fantasin har tagit över. Det var ett sätt att fly, ett sätt att överleva men också ett sätt att lura mig själv på upplevelser som fanns alldeles framför mig. En smula drastiskt vill jag påstå att jag sitter en vinterdag med gnistrande snö och längtar efter den grönskande sommaren, och sitter den grönskande sommaren i en ljum bris och längtar efter vintern med sin gnistrande snö. Aldrig här och nu. Alltid någon annan gång någon annanstans.
Orsaken till detta trodde jag länge var att jag är född och har bott länge på en ö. Det var ömänniskor som lärde sig längta bortom horisonten, över havet till fjärran som skymtade som en hägring på andra sidan de stora djupen. När jag mötte andra alkoholister förstod jag att det är en ganska vanlig företeelse hos just alkoholister. Det kan vara svårt att greppa verkligheten, njuta ögonblicket som inte låter sig fångas, uppskatta nuet. Jag är inte ensam om det. Upptäckten gjorde mig först förvirrad, sedan lugn. Det mesta som jag trott mig vara ensam om, fann jag också hos de andra runt bordet i gruppen. Jag var inte unik, jag var som folk är mest, som alkoholister är mest och flykten från här och nu är ingen ovanlig företeelse.
När de andra berättade om sig själva, tyckte jag de beskrev mig. Mina egenskaper som jag trodde var unika, delades av många. Mina idéer och fobier delade jag med andra. Föreställningen om att jag var ensam med mina problem och egenheter försvann så småningom. Jag fattade att mitt smusslande med alkohol och mina undanflykter var "normalt", dvs normalt för en alkoholist. Förnekandet var normalt, besluten som aldrig gick att genomföra var normalt, suget, ångesten, skammen, övermodet, verklighetsflykten - allt var normalt. Normalt och vanligt hos en alkoholist.
Det kändes mindre ensamt att upptäcka detta. Det går att skärskåda sig själv och försöka arbeta med sina brister och egenheter. Ensam hade jag inte förmått någonting. I gruppen blev jag starkare. Det jag berättade förstod de andra. Ingen sa "ryck upp dej", "försök att dricka lite mindre". "det är väl inte så svårt att sluta dricka" osv osv. Ingen ojade sig eller gjorde miner, ingen annan kom med goda råd om hur jag skulle göra. De berättade vad de själva hade gjort för att bli nyktra och jag lyssnade. Jag lärde mig snart att det inte fanns några genvägar. Omutlig ärlighet och total nykterhet är vad som gäller. Ta aldrig det första glaset är ett bud. Lova ett dygns nykterhet i taget, det klarar du! sa de.
Jag lade ner föresatsen att aldrig dricka mer. Det var ett för stort löfte. Jag sa till mig själv och bad min yttre kraft att hjälpa mig ett dygn i taget. Det var en lagom tidsrymd. Jag lekte inte framtid, jag såg inte mig själv som nykter alkoholist om några år - jag såg mig här och nu. Nykter nu. Nykter i dag. Jag försökte orientera mig i nuet, uppfatta och uppskatta nuet och inte frestas av verklighetsflykten. Nykter i dag. Det är ett bra mantra. I morgon blir också en nykter dag, men det räcker med att besluta här och nu.
Orsaken till detta trodde jag länge var att jag är född och har bott länge på en ö. Det var ömänniskor som lärde sig längta bortom horisonten, över havet till fjärran som skymtade som en hägring på andra sidan de stora djupen. När jag mötte andra alkoholister förstod jag att det är en ganska vanlig företeelse hos just alkoholister. Det kan vara svårt att greppa verkligheten, njuta ögonblicket som inte låter sig fångas, uppskatta nuet. Jag är inte ensam om det. Upptäckten gjorde mig först förvirrad, sedan lugn. Det mesta som jag trott mig vara ensam om, fann jag också hos de andra runt bordet i gruppen. Jag var inte unik, jag var som folk är mest, som alkoholister är mest och flykten från här och nu är ingen ovanlig företeelse.
När de andra berättade om sig själva, tyckte jag de beskrev mig. Mina egenskaper som jag trodde var unika, delades av många. Mina idéer och fobier delade jag med andra. Föreställningen om att jag var ensam med mina problem och egenheter försvann så småningom. Jag fattade att mitt smusslande med alkohol och mina undanflykter var "normalt", dvs normalt för en alkoholist. Förnekandet var normalt, besluten som aldrig gick att genomföra var normalt, suget, ångesten, skammen, övermodet, verklighetsflykten - allt var normalt. Normalt och vanligt hos en alkoholist.
Det kändes mindre ensamt att upptäcka detta. Det går att skärskåda sig själv och försöka arbeta med sina brister och egenheter. Ensam hade jag inte förmått någonting. I gruppen blev jag starkare. Det jag berättade förstod de andra. Ingen sa "ryck upp dej", "försök att dricka lite mindre". "det är väl inte så svårt att sluta dricka" osv osv. Ingen ojade sig eller gjorde miner, ingen annan kom med goda råd om hur jag skulle göra. De berättade vad de själva hade gjort för att bli nyktra och jag lyssnade. Jag lärde mig snart att det inte fanns några genvägar. Omutlig ärlighet och total nykterhet är vad som gäller. Ta aldrig det första glaset är ett bud. Lova ett dygns nykterhet i taget, det klarar du! sa de.
Jag lade ner föresatsen att aldrig dricka mer. Det var ett för stort löfte. Jag sa till mig själv och bad min yttre kraft att hjälpa mig ett dygn i taget. Det var en lagom tidsrymd. Jag lekte inte framtid, jag såg inte mig själv som nykter alkoholist om några år - jag såg mig här och nu. Nykter nu. Nykter i dag. Jag försökte orientera mig i nuet, uppfatta och uppskatta nuet och inte frestas av verklighetsflykten. Nykter i dag. Det är ett bra mantra. I morgon blir också en nykter dag, men det räcker med att besluta här och nu.
Kommentarer
Trackback