Ett försök till
Om han inte hör av sig någon dag blir jag orolig. Genast blir jag misstänksam. Så reagerar vi nog allesammans. Det tar tid att återfå ett förtroende. Längre och längre tid efter varje ny vurpa. Jag ställer upp, jag tror på honom en gång till. Jag lyssnar, småpratar, uppmuntrar. Jag vet att alla yttre försök till påverkan är meningslösa. Det måste växa en vilja inuti honom själv. Han måste kapitulera för att kunna segra. Så sorgligt, så sorgligt.
Jag vet mycket väl att det inte hjälper att säga till en alkis att sluta dricka. Ändå vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Jag har hittat en väg till nykterhet. Det är en upptrampad stig där många gått före. Det finns en väg. Jag vet det. Mina vänner i sjukdomen vet det. Felix vet det. Ändå slinter han. Ångesten blir outhärdlig tidvis, Desperata försök att dämpa ångesten med alkohol och andra droger gör bara ångesten värre, den blir som ett odjur som förtär det inre.
Några av hans kompisar har redan stuckit från behandlingen. De klarade inte trycket. De stack därifrån. Suget blev för starkt. Vad som händer med dem vet ingen. Vi kan föreställa oss människospillror som driver omkring, olyckliga och sjuka. Felix tar en dag i taget - härda ut, härda ut. Suget efter alkohol går över, det fladdrar förbi och försvinner. Det kanske aldrig upphör, men det dämpas. Följ självhjälpsprogrammet, gör som de säger, det fungerar.
Jag älskar dina texter om myran som abdikerar och jag tror att svaret ligger där om jag får vara framfusig nog att påpeka det. Det handlar inte om suget utan om skräck. En rädsla som inte har något att fästa i och därför blir oöverstliglig, att inte veta vem man är och inte ha en aning om hur man skall komma ut ur centrifugen av uppdämda känslor. Det är som du själv skriver, du har hittat din väg och den kommer inifrån, ett beslut har du tagit som bottnar i dig själv, i djupet av det som är du. Men om man inte har något som känns som ett jag så kan man heller inte ta det beslutet på djupet, från den plats det måste komma ifrån för att det skall bli någonting av det. Tror att det enda riktiga är att fortsätta finnas för honom utan att det går ut över dig själv. Var och en måste ju nå sin egen botten för att hitta vägen upp, tyvärr eller lyckligtvis, svårt att veta vilket ibland. Kram och styrka /Ä
Ja, du kommer sanningen nära där. Det handlar nog mest om skräck. Osäkerhet om sin egen identitet. Kloka ord. Tack för dem.
Kram
Torrdockan
