© Torrdockan

Regnet har trummat på mitt balkongräcke hela natten. Av någon anledning tror jag att det är den 28:e januari men finner att det bara är den 21:a! Den här månaden verkar seg och oändlig. Det känns bättre i dag. Min tidigare idé om att så fort något inte var kul (eller om något var kul eller av ingen anledning alls) svepte jag glas efter glas av billigt boxvin tills jag blev pruttfull och somnade, känns bara fånig i dagsljus. Gjorde jag verkligen så? Ja, så gjorde jag. Jag svepte in verkligheten i en dimmig slöja så att jag inte skulle se den.

När jag är en missbelåten övermätt stolla, borde jag få mig en läxa. Det var kanske det jag fick i går när allt kändes så hopplöst. I stället för att vara glad och tacksam för att jag har laddat upp med en extra TV vid sängen, en hylla med DVD-film, en trave böcker, en massa tidningar med korsord, allt inom räckhåll och jag till och med hade köpt en påse med favoritgodiset, satte jag igång mitt gamla gnälliga positiv: Så synd det är om mig! (Melodi: Sorgeliga saker hända!) I dag skäms jag en smula. Faran är över för den här gången. Alkoholen är en listig, falsk och stark fiende, uthållig som synden, men i dag är jag starkare.

Det blev några tunga dagar kring jul och mellandagar. Före jul fick jag ett dödsbud som gjorde mig mycket illa. En jämnårig släkting som jag varit nära sen barndomen då vi levde på samma lilla plats, dog plötsligt. När jag fick budet blev jag bokstavligen sjuk. Jag fick hela min barndom upp till ytan, allt virvlade runt och jag orkade inte gå vidare med julstök och förberedelser direkt utan blev liggande sjuk ett par dagar. Minnet fylldes av våra föräldrar som var släkt och bodde nära grannar, alla andra som levt och bott i byn och barndomsminnen poppade upp och fyllde rummet med skratt och skoj, men också med gråt och sorg. Det var tungt. I mellandagarna var det begravning och ett stort möte med släktingar och vänner - en del träffar jag bara på begravningar. Allt var oerhört gripande, ofattbart och fyllt av sorg och saknad.

Varje människa som stått en nära förvarar ens gemensamma minnen och det viktiga som jag ser det, är att då och då ta upp sina minnen i ljuset och jämföra. Vänskapligt fråga: "Minns du? Hur var det? När gjorde vi det? Vad hette han?" För mig är sådant viktigt, det kanske är en rest av min barndom då jag bodde på en liten plats där alla kände alla. När någon försvinner med våra gemensamma minnen blir det tomt och ödsligt. Värst var det när RB dog. Jag var handfallen, frostbiten, vindpinad, jag stod ensam utan nyckel framför ett stängt kassaskåp fyllt med minnen. Det gör fortfarande ont.

Sorgearbete tar tid vare sig man vill eller inte. Det har sina egna regler. Kanske är jag nu i nyorienteringsfasen - det finns en sådan. Jag måste se mig om, ta beslut om hur jag ska ordna mitt liv, försöka hitta nya grepp på tillvaron. Jag är en fegis och har aldrig vågat ta djärva steg. Varje tanke om att resa, flytta, försöka ta nya kontakter verkar väldigt spännande när de först dyker upp, men sen kommer fegisen Jag fram och vågar inte göra någonting. När jag var aktiv tröstade jag mig med alkohol och då blev jag plötsligt modig. Nu är jag rädd hare som sitter under en buske och skakar av nervositet. Fast utåt är jag förstås stark och glad, min jäkla hycklare!

Ibland får jag idén om att resa ensam långt bort. Det faller av sig självt bara efter en kvart, tjugo minuter. Då har jag insett att jag kommer att sitta och svälta på ett hotellrum för att jag inte vågar gå ut i en främmande stad. Sen får jag idén att flytta. I tankarna börjar jag genast packa och sälja möbler och fixa. Det tar inte lång tid förrän jag gett upp de planerna av ren lättja och bekvämlighet. Sen får jag en massa andra knäppa idéer också, men de behåller jag för mig själv. Fegisen Jag är en klok kamrat också - inte bara feg.

Varför har du övergivit oss? Gud måste ha vänt sig bort från det blå klotet. Det snurrar ödsligt för sig själv, bort från solen, ensamt i universum, kantrande av krig och stridigheter, flyende människoskaror och flodvågor som möter eldstormar. En morgonutsändning av vad som timat haver sen i går, blir för mycket. Jag sätter kaffet i vrångstrupen, jag famlar efter pennan för att lösa korsord, jag orkar inte ta in en enda stenkastning, en enda bilbomb, ett enda öde mer. Nu vill jag vila bland liljor, vandra i daggvåta marker, stå vid havet med fladdrande hår och vänta på de hemseglande. Å, jag vill sitta vid Ales stenar tillsammans med RB, pappa är med den sommaren då vi var så skrattande lyckliga för att vi levde och var där och att solen ännu inte gått i moln.

Vi mindes och talade ofta om den gången då jag hade himmel och hav bakom ryggen och skrattande såg två av de människor som jag älskade mest på jorden. Jag hällde upp kaffe och satte mig sedan bredvid dem och såg ut över det oändliga blå. Där vill jag vara i dag och hålla mig fast i gräset för att stanna kvar på det kantrande klotet...

Det var längesen jag tappade något som jag sen aldrig återsåg. Jag har haft en enorm tur med min armbandsklocka som haft ett svagt lås, glidit av min hand då och då, men jag har alltid märkt det. Har jag inte märkt det har någon annan observerat det och påpekat. På något sätt har jag inte blivit riktigt rädd, jag har haft tur med den klockan. Tills för någon vecka sedan. Jag trodde när jag upptäckte att den var borta att den låg hemma på nattygsbordet, men det gjorde den inte! Den låg ingenstans. Jag fick konstatera att den verkligen var försvunnen. Det var en fin liten klocka med en intressant historia eftersom jag själv hittat den i Rom för många år sedan. Jag har bara haft den till låns. Nu går klockans öde vidare - utan mig.

Ännu värre! Jag hittar inte min almanacka! Det känns i klass med att förlora halva sitt jag, jag har ingen minnesbild av vad jag ska göra den närmaste tiden och försöker rekonstruera så gott det går. Jag försöker diskret ringa och fråga när vi hade stämt träff, hur dags vi ska ses, vilken dag jag beställt tid. Det är jobbigt. Jag vantrivs. Utan klocka och utan almanacka traskar jag omkring i villande världen. Är det ett tecken? Jag kanske ska ta det lugnare. Jag kanske ska försöka få en tom vecka i almanackan och inte fylla den med en massa ärenden och uppdrag. OK, jag tar det som ett tecken. Är det någon som står och väntar förgäves på mig så får jag gottgöra det. Sedan. Nu virrar jag vidare i min tomma vardag - det känns nervöst men faktiskt också riktigt skönt. Vad är klockan? Vilken dag är det?

...att man fick träffa sina kära efteråt. Ibland önskar jag det, men jag har svårt att föreställa mig att två krukor med aska kan ha någon relation. Kanske det finns en andlig tillvaro där vi är vindar, dofter, ljus, tankar och minnen. Att det enda vi aldrig kan få svar på med säkerhet har så många tvärsäkra vapendragare!  Ingen har svar på de eviga frågorna, ändå kan människor ta till vapen och döda varandra för att bevisa att de har rätt. Underligt, underligt. Det är bäst att böja sin nacke och se mot jorden och känna ödmjukhet över att få tillhöra de levande en kort stund. Jag fick ett dödsbud i dag. En av RB:s vänner har gått bort, alldeles för ung och av en brutal slump. Han var på fel plats vid fel tidpunkt. Kan det vara så att de möts någonstans i den blå rymden för att uttrycka sin starka vänskap och väcka sina gemensamm minnen?  Om det ändå vore så.  Jag önskar att alla barnsliga föreställningar om ett liv efter detta är sanna. Det tröstar.

Hela jag känns som en folkvisa med glädjens blomster i jordens mull, kransar av olvon och hav utan vind. Om sommaren slår det till som värst. Är det midsommarnattens förtrollning, är det de långa ljusa nätterna, himlens färgspel, dragspelstoner och sorl eller kanske att det brinner i martallens topp? Vad det än är, men just den här tiden på året är jag skör som ett äggskal och har så nära till obestämda känslor, ett virrvarr av eteriska drömmar och orealistiska föreställningar. Ingenting känns praktiskt. Jag deltar inte i plocka blommor och binda kransar, resa midsommarstång och sjunga grodorna, jag sitter vid sjön som en huldra och glor ut i oändligheten. Antagligen hemsk att umgås med eftersom jag varken sjunger eller dansar, bara sitter där och kämpar med tankarnas flykt. Jag saknade RB så det skrek i själen, när Mark Lewengood höll sitt sommarprogram strömmade tårarna när han talade om kärleken, den underbara. När jag blir vi, de vibrerande stunderna då kärleken uppfyller hela ens väsen.
                                                             
Skönt att skriva av sig! Ibland känns det som om tankar inte blir färdiga förrän de kommit på pränt. Men jag sitter förstås inte som huldra mer än korta stunder. Det har strömmat gäster genom tillvaron, det har varit glada möten, silluncher, grillaftnar, ösregn, flaggspel, ångbåtar och grannfester. Midsommaren har rullat på, jag lövade och offrade en björkslana som valt att slå rot alldeles vid väggen, flaggan satt på knuten, regnblöt ibland, midsommaren ekade här och där med musik och sång. Medan jag kände mig som en folkvisa, vemodig och stillsam. Men ändå innerst inne - varm och tacksam.

Sorg är ett kontrakt som varar livet ut, brukar jag säga. Det stämmer för mig. Det första året eller de första åren av sorgearbetet är värst, sedan mildras sorgen och dämpas, mjuknar på något sätt. Jag tänker då och då på de döda, även på dem som varit döda många, många år. Det är min uppgift att minnas dem och vårda deras minne, känns det som. De betydde mycket för mig, jag har mycket att tacka för och jag har mycket att be om förlåtelse för. Det är självklart att stanna upp då och då och minnas. Det är ett år sedan RB dog. Mitt första sorgeår är över. Ett årsvarv med alla sina ritualer, helger, årstider och skiftningar har gått. Det har varit ett tungt år, mycket tungt ibland.

Min sorg kommer att vara livet ut, det vet jag. Men tiden gör att den förminskas och fördunklas. Jag var stark nog att inte ett ögonblick frestas att ta till alkohol för att dämpa min smärta. Det kändes aldrig så och jag är lättad över det. Det var ju ett tillfälle att urskulda sig inför omvärlden och få medlidande och överseende för ett återfall. Jag tog inte det.

Ett år har gått. Trehundrasextiofem dagar utan RB.

Ibland glömmer jag bort att jag älskar snö. Den blir bara ett hinder och jag huttrar och halkar och tycker att det är jobbigt. Då glömmer jag bort att jag egentligen älskar snö. Det är skönt när det vita täcker allt svart och grått och brunt och lyser upp omgivningen med sin vita renhet. Snö ska vara på landet. Inte i stan och inte på trafikleder. Då blir den bara smutsig och kladdig. Nyfallen snö gör mig barnsligt glad och jag vill genast göra snöänglar. Jag har bara goda minnen av snö, utom att den kom innanför kragen ibland. Visst är det underbart att bo i ett land där det blir vinter. Fyra årstider! Fantastiskt! Jag skulle bli uttråkad om det var sommar jämt.

Några sällsynta vinternätter då det snöade gick vi ut i den vita staden, RB och jag, och såg på flingorna som  dansade i gatlyktornas sken. Det var en rad kalla vintrar och snön gjorde oss lyckliga för att inte tala om hur isarna lockade med sin släta yta. Vi var nyförälskade, vi hade bara ögon för varandra och varje steg var ett löfte, vi var ensamma i en vit, tyst väld och gick på orörd mark. Snö! Visst älskar jag snö. Jag måste påminna mig det när jag gnyr över att det snöar nu igen.

En illustration till maktlöshet tycker jag är när jag skrivit en text, filat på den en lång stund, ändrat. lagt till, korrigerat och just ska till att spara den, skicka iväg den eller väntar ett tag för att den ska ”sätta sig” och texten försvinner in i datorn, kontakten med webben bryts, jag trycker på någon knapp som inte har ångerfunktion eller så. Trots att jag jobbat vid datorn i åratal och hunnit göra alla misstag flera gånger, glömmer jag att spara en text ibland. Jag blir för uppslukad av orden för att komma ihåg en sådan trivial sak. Senast nu på eftermiddagen. Det tog ganska lång tid att skriva inlägget, det blev långt, det måste läsas om och om igen och det blev en massa förargliga skrivfel. Just när jag var färdig och rätade på ryggen, kände mig nöjd och var beredd att trycka på Spara & publicera, så bryts min kontakt med webben.

Förtvivlade knapptryckningar, spårningar, maktlöst letande och ett fåfängt hopp om att texten skulle ha överlevt någonstans i datorn. Det hade den inte. Borta! Det går inte att rekonstruera en lång text särskilt bra. Åtminstone kan inte jag det. Det får bli en andra gång när jag tycker ämnet hettar till igen. Just nu vill jag bara strunta i datorn. Jag kommer visserligen ut på webben igen, felet varade någon kvart eller så, men det räckte för att förtstöra stämningen. Så du får nöja dig med det här så länge. Kanske slår inspirationen till på nytt snart.

Det ringde i kväll ganska sent. Kvart i tio, det tycker jag är sent för en påringning fast jag håller mig vaken mycket längre. Det var en man som frågade efter RB. Jag blev lite ställd, jag visste inte hur jag skulle formulera svaret. Stammande fick jag fram att RB inte finns längre, han är död. Det blev tyst i luren. Mannen var en gammal ungdomsvän som hade samma hobby som RB. Han berättade att de träffades senast på ett möte i Skåne för några år sedan. Han hade inte nåtts av något meddelande av vad som hade hänt hans gamla vän sen tonåren.

RB var oerhört vänfast. Även om de andra inte ringde, så ringde han. Han var en samlande länk mellan gamla skolkamrater, lumparkompisar och andra vänner. Saknaden efter honom finns därute. Han ringer inte mer, han brukade säga om det var en telefonsvarare: Det är inget viktigt, jag ville bara snacka lite.

Det var väldigt viktigt för att ”snacka lite” är betydelsefullt, det är olja i maskineriet. Småpratet om ditt och datt är underskattat. Det behövs inte alls en massa upphetsande diskussioner och invecklade historier, det enda som egentligen är viktigt är att småprata lite, påminna varandra om gamla goda minnen, om andra vänner som finns, om vad som hände i gemenskapen, höra hur den andra mår, muntra upp varandra med påminnelser om dråpliga incidenter och skratta tillsammans åt samma gamla historier som vandrat runt så många gånger.

När jag lade på luren var jag tankfull. Vänner är som små kassaskåp som innehåller gemensamma minnen. När ett sådant kassaskåp inte längre går att öppna och man inte kan dela och kolla de gemensamma minnena är det sorgligt, mycket sorgligt.

Sista gången jag träffade Francesca var på kondis. I dag var jag på samma kondis och inte förrän jag hade satt mig ner insåg jag att jag valt samma bord som den gången. Felix hämtade kaffe medan jag satt och funderade över den där sista gången jag såg henne. Ingen av oss visste förstås att det var sista gången vi möttes. Vi stämde träff en gång till men den blev inte av och ersattes aldrig av en ny tid. Sista åren hade vi inte kontakt, det blir så ibland och det finns ingen förklaring. Kanske blev det inte av för att vi tillhörde olika generationer. Hon kunde vara min dotter, ett sladdbarn, men vi hade inga bekymmer med åldersskillnaden.

För några veckor sedan fick jag se hennes dödsannons och blev helt förstummad. Min första reaktion var: Så får det inte gå till! I min värld dör man i turordning. Jag var äldst och skulle dö först. Hon skulle överleva mig med många år och inte dö förrän hon blivit gammal nog för att dö. Unga människor får inte dö i min värld. Men här stod svart på vitt att hon inte längre finns bland de levande. Jag började genast känna det svåra med att vi tappade greppet om varandra för ett par år sedan och att det oåterkalleligt blev den sista gången där på kondiset och när vi skildes åt och jag stod och såg efter henne tills hon vände sig om och vinkade, var ett avsked för alltid. Så litet man vet om framtiden. Den har sin egen gåta.

För mig fanns ett förnyat möte med Francesca i framtiden, jag föreställde mig alltid det. Nu vet jag att det ledsamt nog inte blir så. Det känns underligt, som ett avbrott i en berättelse som aldrig når till sitt slut.

Det är svårt att inse och ännu svårare att acceptera maktlöshet. Kanske sitter det en liten maktmänniska i varje person, en som vill styra och ställa och ordna. Jag fick tidigt ta ansvar för mig själv, planera och förbereda och klara av mycket som var svårt och ansvarsfyllt. Då gällde det att vara stark och på något sätt "veta bäst". Jag var ju tvungen att lita till mig själv, det gällde att inte ta för snabba beslut eller än värre felaktiga. Jag trodde tidigt i livet att jag hade makt över mig själv och mina handlingar, jag trodde på något förunderligt sätt att jag kunde bestämma över mitt öde. När det inte gick som jag ville, skyllde jag på otur eller på andra som inte gjorde som jag ville.

All makt korrumperar, även den skenbara makten över sig själv och sitt liv. Det är lätt att tro att man är maktfullkomlig, att veta bäst, att kunna styra framtiden, att kunna härska i sitt lilla "rike". Allt det där var en villfarelse. Jag borde inte ha bestämt så mycket, planerat så mycket, varit så tvärsäker på att ha rätt, varit så otålig när jag ville att saker skulle hända. Jag skulle ha tagit det lugnt, litat på att saker jag önskar kommer till mig, kanske inte på det sätt jag själv kan föreställa mig utan på ett helt annat sätt. Det finns bättre lösningar än de jag själv kan hitta på. Nej, så tänkte jag aldrig. Jag visste bäst och jag bestämde. Punkt och slut. Så gick det som det gick. En del av mina beslut var katastrofala. Jag hade för bråttom, kom in i en återvändsgränd och fick göra en misslyckad helomvändning. Till slut blev jag osäker och i ren desperation tog jag ett ännu sämre beslut. Mitt liv blev kaos och ryckigt, det fanns ingen harmoni och helhet, bara en massa udda pusselbitar som inte passade någonstans.

Att det berodde på min egen envishet och brist på överblick fattade jag inte förrän långt fram i livet. Maktlöshet behöver inte vara något fruktansvärt som gör en hjälplös och handlingsförlamad.  När jag insåg att jag inte hade makt över mitt liv, att jag inte hade den suveräna överblick som behövs för att kunna styra och ställa med allt, då blev jag lugn. Jag lärde mig vänta. Jag förstod till sist att jag kunde vänta och se, det skulle hända något utan min medhjälp. Det var inte jag som styrde världen, jag hade ingen makt över vare sig mitt liv eller andras. Jag kunde lita på en makt som är större än min, lösningar som är för eleganta för att jag ens skulle kunna hitta på dem, händelser som är så lustigt sammankopplade att de skulle vara absurda i en bok. Verkligheten överträffar dikten med hästlängder. Det är inte jag som ska springa först med facklan och mana de andra att följa efter. Jag kan slå mig ner på en sten vid vägkanten och vänta ett tag, lyssna på fåglarna och se på blommorna. Tjuren Ferdinand är klokare än jag var.

Maktlöshet betyder inte något absolut negativt. Det är också att lägga ner vapnen därför att det inte går att segra. Sluta stånga pannan blodig mot muren, sluta ängslas och vredgas, sluta tro sig vara så klok och allvetande, leva och låta andra leva. Lita på att allt kommer till den som väntar, men liksom en del julklappar inslagna i papper som man inte känner igen.

Sorg är ett slags sjukdom. Den har alla symptom som en sjukdom har. Den kommer i skov och lamslår patienten tidvis. Jag vet inte hur jag ska lokalisera den, ibland tycker jag den finns inne i bröstet - ungefär där hjärtat sitter, ibland finns den i händerna som är så tomma och som saknar RB:s varma hud och sträva haka, hans snaggade hår och hans varma, goda händer. Vi gav varandra handen tvärs över köksbordet ibland, ett handslag utan ord, utan krav men med styrka och kärlek och outtalade löften. Att hålla handen är kanske undervärderat, hålla handen är en fin gest, en trygg och god förankring vid en annan människa. Jag saknar hålla handen. Mycket.

Den här sjukdomen bär jag med mig. Jag försöker förstås vara som vanligt, jag skämtar till och med och jag försöker att inte besvära människor med min sorg och saknad. De blir så svarslösa och försvarslösa. Döden är tabu. Det naturligaste av allt är icke berörbart. Det sprids olust ocvh förlägenhet när döden kommer på tal och blickarna flackar och leendena stelnar. Vad är alla så rädda för? Är det inte dags att göra döden rumsren, att ta in den i livet eftersom den är en del av livet? Måste döden vara så hemlig och dold, den kommer ju till alla, rör alla.

Att mista sin livskamrat är ett trauma som komplicerar livet för den efterlevande. Det finns en hel del studier som visar hur livet förändras för den som är kvar och leder till sjukdomsliknande tillstånd. Det har gjorts undersökningar som visar att det till och med innebär livsfara eftersom änkor i en grupp led större risk att avlida under det första halvåret efter dödsfallet än gifta kvinnor. Makens död öppnade den egna dödens dörr på glänt. Människor som förlorat sin livspartner slutade äta, de glömde bort att andas, de blev försvagade på grund av dålig syretillförsel, de blev okoncentrerade och drabbades av minnesförlust. Allt det här finns att studera i läkarlitteraturen och den som gjort det åt oss nyligen är den amerikanska författarinnan Joan Didion som i sin bok Ett år av magiskt tänkande berättar om sorgen efter en älskad make och hur efterverkningarna av den har präglat hennes liv. Jag håller just på att läsa den och inser att jag är och har varit sjuk av sorg sen i våras och att det i mycket har präglat min tillvaro och mitt handlande.

Det finns ingen sjukdomsinsikt hos omgivningen när det gäller sorg som en sjukdom. Det är lika ovanligt som oväntat att någon förstår sammanhanget. Inte ens den sörjande själv ser sorgen som sjukdom som har bestämda symptom precis som andra sjukdomar och ett bestämt mönster i grova drag. För mig själv har överlevnadskampen den här tiden handlat om praktiska saker som ekonomi, pappersdjungel, städning och pliktuppfyllelse. Den djupa sorgen, den som gör själva skelettet skört, den kommer i vågor, mest när jag ska sova. Då kommer sorgen i förfärande kraft, jag blir ett litet barn som ingen hör.

Allt har jag förklarat bort med andra anledningar än sorg. Jag har inte alls sett sammanhanget mellan mitt agerande, mina känslor och tankar och att de bottnar i sorg. Min förvirring, mina distraktioner, min rastlöshet, brist på aptit, min håglöshet har jag förklarat med vad som helst men aldrig med sorg. Självklart är det sorgen som ligger som grund till dessa tillstånd. Nu när jag ser sammanhanget känns det lättare. Jag blir inte omedelbart frisk - om jag någonsin kommer att bli det - men jag förstår plötsligt mig själv och mina reaktioner. Jag får till och med en förklaring till mitt ständiga harklande och mitt måttlösa behov av pappersnäsdukar för rinnande ögon och näsa: det är återhålla tårar, återhållen sorg som jag försöker dölja av sociala skäl.

Sorg som sjukdom botas inte i en handvändning. Det kommer att ta tid. En epok av mitt liv är över. Jag kommer så småningom att gå vidare, men just nu dröjer jag vid allt det gamla. Jag kan inte skiljas från en del av hans tillhörigheter, jag kan inte. Jag måste dröja kvar vid tingen. Ännu en tid, ännu en tid. När framtiden börjar i en ny tillvaro, då är jag redo, men inte förr. Det var en stor hjälp för mig att läsa om sorg i boken. Att få förklaring på en del reaktioner och se sammanhang där jag inte anat att det fanns några.

...läsare som hängde kvar och väntade. Och tack för alla rara kommentarer. Jag börjar klarna i hjärnan och fundera på annat än lussekatter och julklappspapper. Jag har bytt bredbandsföretag från UPC till com.hem och det är nästan bara på kvällarna jag kan komma ut på webben nu. Ringde och fick veta att jag måste ha tre(!) hål i väggen, inte två. Jaha, nu kommer några hem och ska fixa det där men förmodligen blir det inte förrän efter alla helger. Jag tar det lugnt. Om det är något jag lärt mig så är det att ta det lugnt. En förträfflig levnadsregel!

Jag drabbades av ett slags skrivkramp. Det blev alldeles omöjligt att skriva. Rent fysiskt gick det väl att knacka ner några rader men det fanns ingen kontakt med tankar och känslor. Kanske det inte är så underligt. Det är jul och även om jag numera tar det lugnare än lugnt så smittas jag lite av stressen. Jag undviker att vara ute i den värsta trängseln, sköter mina inköp via webben för att slippa buffa och trängas och jag deltar inte i någon form av hysteri med "jul" som förtecken. Men ändå känner jag vibbar av oro, stress, barndomens besvikelser, uteblivna julklappar, för höga förväntningar, mardrömmar om att ingen kommer ihåg en, att man glömt något, att någon sitter där ensam och gråter och att flickan med svavelstickorna sitter utanför just min dörr.

Det är snart ett år sedan jag började skriva min blogg. Det borde ha blivit 365 inlägg vid det här laget, men det är det inte. Det är 471 - många fler än dagarna på ett år. Jag borde alltså kunna ta det lugnt för jag har varit en flitig bloggare. Jag försöker nu koppla ihop ledningarna igen så att det finns en kontakt mellan fingertopparna och intellektet. Få se hur det går. Jag ber om ursäkt för att jag haft kortslutning och trassel med  ledningarna. 

Trassel med ledningarna är det fler som har. Den 8 december skickade jag iväg min julklappslista till Bokus som har förnämliga priser på böcker. Jag fick ett mail där det stod att jag inte kunde räkna med att få böckerna till jul! Va?!? På dryga två veckor kan de inte skicka ett bokpaket med vanliga böcker ur bästsäljarlistan! Nu är mitt paket på väg. Det har det varit några dagar. Få se vem som nu sitter på det. Det är inte Snabba Greta som jobbar i jul märker jag.