© Torrdockan

Det ringde sent i kväll och det var Birgitta, en gammal skolkamrat sen hedenhös. Hon hade hittat mig i sin telefonbok men var egentligen i färd med att försöka få tag i numret till en annan klasskompis. Jag fick bilden av Birgitta direkt framför mig och trodde att jag visste vem det var. Kvinnor byter efternamn och jag kom inte ihåg vad hon bytte till. Vi pratade en lång stund, jag gick lite artigt på tomgång och det går egentligen att prata ganska länge  utan att något direkt personligt dyker upp. Jag funderade över hur hon kunnat bli av med sin gotländska så totalt. Sekunden efteråt insåg jag att jag pratade med "fel" Birgitta. Jag kände som jag tvärbromsade framför ett bråddjup, men jag klarade mig utan att säga att jag trodde hon var en annan.

När vi lagt på, funderade jag ett tag över att hon flera gånger sa att jag lät så glad. Kanske jag gör det numera. Jag är glad, jag har en glädje som botten i mig trots att jag kan vara mycket ledsen ibland, vemodig eller trött. Glädjen har kommit med nykterheten. På ett sätt tycker jag det är ens förbaskade skyldighet att vara glad mot andra, det är för hopplöst med alla grinollar och piplisor som klagar på allting och ringer till Täppas eller någon annan och öser ur sig inför hela svenska folket sitt missnöje, sin olust och sin ilska. Förr var jag ofta orolig, stressad för minsta småsak, irriterad, ilsken, kritisk. Min självmedicinering med alkohol kunde tillfälligt hjälpa upp min sinnesstämning.

Jo, jag är gladare nu, lugnare. Jag känner att min trygghet har kommit med nykterheten och jag är inte stressad eller orolig över allting. Jag tar det lugnt. Jag har fått sinnesro och den är grogrund för min glädje.  Så märkligt att det hörs när jag pratar i telefon om helt vanliga ting...