© Torrdockan

Det var längesen jag tappade något som jag sen aldrig återsåg. Jag har haft en enorm tur med min armbandsklocka som haft ett svagt lås, glidit av min hand då och då, men jag har alltid märkt det. Har jag inte märkt det har någon annan observerat det och påpekat. På något sätt har jag inte blivit riktigt rädd, jag har haft tur med den klockan. Tills för någon vecka sedan. Jag trodde när jag upptäckte att den var borta att den låg hemma på nattygsbordet, men det gjorde den inte! Den låg ingenstans. Jag fick konstatera att den verkligen var försvunnen. Det var en fin liten klocka med en intressant historia eftersom jag själv hittat den i Rom för många år sedan. Jag har bara haft den till låns. Nu går klockans öde vidare - utan mig.

Ännu värre! Jag hittar inte min almanacka! Det känns i klass med att förlora halva sitt jag, jag har ingen minnesbild av vad jag ska göra den närmaste tiden och försöker rekonstruera så gott det går. Jag försöker diskret ringa och fråga när vi hade stämt träff, hur dags vi ska ses, vilken dag jag beställt tid. Det är jobbigt. Jag vantrivs. Utan klocka och utan almanacka traskar jag omkring i villande världen. Är det ett tecken? Jag kanske ska ta det lugnare. Jag kanske ska försöka få en tom vecka i almanackan och inte fylla den med en massa ärenden och uppdrag. OK, jag tar det som ett tecken. Är det någon som står och väntar förgäves på mig så får jag gottgöra det. Sedan. Nu virrar jag vidare i min tomma vardag - det känns nervöst men faktiskt också riktigt skönt. Vad är klockan? Vilken dag är det?