© Torrdockan

Hela jag känns som en folkvisa med glädjens blomster i jordens mull, kransar av olvon och hav utan vind. Om sommaren slår det till som värst. Är det midsommarnattens förtrollning, är det de långa ljusa nätterna, himlens färgspel, dragspelstoner och sorl eller kanske att det brinner i martallens topp? Vad det än är, men just den här tiden på året är jag skör som ett äggskal och har så nära till obestämda känslor, ett virrvarr av eteriska drömmar och orealistiska föreställningar. Ingenting känns praktiskt. Jag deltar inte i plocka blommor och binda kransar, resa midsommarstång och sjunga grodorna, jag sitter vid sjön som en huldra och glor ut i oändligheten. Antagligen hemsk att umgås med eftersom jag varken sjunger eller dansar, bara sitter där och kämpar med tankarnas flykt. Jag saknade RB så det skrek i själen, när Mark Lewengood höll sitt sommarprogram strömmade tårarna när han talade om kärleken, den underbara. När jag blir vi, de vibrerande stunderna då kärleken uppfyller hela ens väsen.
                                                             
Skönt att skriva av sig! Ibland känns det som om tankar inte blir färdiga förrän de kommit på pränt. Men jag sitter förstås inte som huldra mer än korta stunder. Det har strömmat gäster genom tillvaron, det har varit glada möten, silluncher, grillaftnar, ösregn, flaggspel, ångbåtar och grannfester. Midsommaren har rullat på, jag lövade och offrade en björkslana som valt att slå rot alldeles vid väggen, flaggan satt på knuten, regnblöt ibland, midsommaren ekade här och där med musik och sång. Medan jag kände mig som en folkvisa, vemodig och stillsam. Men ändå innerst inne - varm och tacksam.