© Torrdockan

...att man fick träffa sina kära efteråt. Ibland önskar jag det, men jag har svårt att föreställa mig att två krukor med aska kan ha någon relation. Kanske det finns en andlig tillvaro där vi är vindar, dofter, ljus, tankar och minnen. Att det enda vi aldrig kan få svar på med säkerhet har så många tvärsäkra vapendragare!  Ingen har svar på de eviga frågorna, ändå kan människor ta till vapen och döda varandra för att bevisa att de har rätt. Underligt, underligt. Det är bäst att böja sin nacke och se mot jorden och känna ödmjukhet över att få tillhöra de levande en kort stund. Jag fick ett dödsbud i dag. En av RB:s vänner har gått bort, alldeles för ung och av en brutal slump. Han var på fel plats vid fel tidpunkt. Kan det vara så att de möts någonstans i den blå rymden för att uttrycka sin starka vänskap och väcka sina gemensamm minnen?  Om det ändå vore så.  Jag önskar att alla barnsliga föreställningar om ett liv efter detta är sanna. Det tröstar.