© Torrdockan

Hur kan någon tackla och hantera verkligheten? Jag kan det inte. Jag borde det, men det slår slint. För att nämna några exempel: I min fastighet sopsorterar vi. Många sköljer ur sina mjölkkartonger (med varmvatten kanske) innan de slänger dem. Vi sorterar även färgat och ofärgat glas, allt ska sorteras och det är ganska mycket jobb med det. Alla balkonger är små sopstationer i väntan på att matte och husse ska gå ut med grejerna.

I TV går kvinnor med vattenkrukor balanserande på huvudet. De använder hela dagar till att söka och frakta hem vatten. Jag tänker på det när jag låter vattnet stå och rinna medan jag går och hämtar en ren handduk. Jag låter guld rinna i en strid ström ut till avloppet medan jag strosar runt i lägenheten för att hämta en ren nytvättad handduk som jag låtit snurra i torktumlaren en dryg timme för att bli så där torr och fluffig som jag vill ha den. Nej, jag är inte alls på linjen att jag på något sätt kan avhjälpa andras vattenbrist genom att stänga mina egna varmvattenkranar, men jag blir tankfull och får dåligt samvete.

Alldeles nyss blev jag irriterad över att jag inte kunde få fram ett inspelat ljudavsnitt till en vän för hans mobil är o-m-o-d-e-r-n. När jag insåg vad jag retade mig på blev jag helt matt och måste sätta mig ner och fundera ett tag. Jag har fortfarande några brevbuntar med sidenband kring i en byrålåda. Det är mormors brev till min mamma, pappas brev till mamma, min och mammas brevväxling under åren jag pluggade långt hemifrån. Hon och jag pratades ofta vid i telefon, men vi använde också brev för att på ett mer detaljerat sätt redogöra för händelser och tankar. Hon hade sparat mina brev, jag hennes och så småningom kunde jag bunta ihop dem i samma bunt och knyta ett rött sidenband om.

Nu bli jag irriterad över att inte kunna skicka ett inspelat ljud! Foton sänder jag via MMS och mail, det är sekunders verk. Jag tänker knappt på det, det känns självklart. Det var bara några år sedan jag slogs av häpnad över att få en bild från en vän tagen ut genom hans hotellfönster i Washington! När jag var i Peking ringde jag hem på mobilen. Jordklotet är inte större än en golfboll.

Vad är det för verklighet jag ska hantera? Hur ska jag få rätta proportioner på allt? Mitt i all underbar teknik sitter människor ensamma och super. Andra jobbar utan att lyfta blicken mot molnen. Några spelar dataspel i timmar för att slå ihjäl tiden, som om den vore både evig och meningslös på en gång. Jag är inte ens tacksam längre över varmvattnet som jag så länge levde utan i min tids begynnelse, varmvattnet som mamma och mormor hade i en liten tank bredvid vedspisen men som jag låter rinna medan jag hämtar en frottéhandduk som min tvättpelare i badrummet hanterat. Mammas tvättstuga har vi byggt om till gäststuga på landet. Mormors tvättsåar, bykgryta, tvättvagga, rotborstar och klädnypskorg är borta. ska man se dylika ting får man gå till Hallwylska palatset.

Det är underligt, men när jag hastigt går in i mammas tvättstuga som nu är ett kök med inredning från Ikea, känner jag ibland lukten av såpa och lut, förnimmer den fuktiga dimman från kläderna som kokade i bykgrytan. Kanske sitter doften ännu kvar i väggarna eller vill mitt minne få mig att få rätta proportioner på teknik och framsteg. Självklarheterna känns inte längre så självklara då.

Ibland får jag en rent fysisk känsla av tiden som flyr, ögonblicken som rinner bort och som aldrig återkommer. Bilder från det förflutna glimtar förbi, lika svåra att ta fast som när de skedde. De bara anas, dofterna i mormors kök, ljudet av svarta bigarråer som spricker mellan mina tänder, knirkandet av kärran som Ragnar drog i kurvan och gnisslet från den gröna vattenpumpen utanför knuten. Vattnet som forsade och ljudet som stillnade alltefter hinken fylldes.

Ögonblicken blir fler och fler, varje dags ögonblick sjunker undan, de flesta för evigt borta, aldrig mer ihågkomna. En del bilder etsar sig kvar, andra virvlar bort i glömskans dimma. Trots alla fotografier som bevis är mycket försvunnet för alltid. Kanske är det människans längtan efter att behålla och bevara som gör att fotografierna blir fler och fler. Nu har alla en kamera med sig med mobilen, det finns inte ett ögonblick som inte kan förevigas. Vad ska ske med alla bilder i framtiden? Finns där någon som kan berätta och vittna om verkligheten bakom bilden?

Alla rörande familjebilder i svartvitt från mormors och farmors tid kanske redan är stumma. Ingen har ens skrivit årtal på fotots baksida. Vem var det här? Inget svar. Ingen kommer ihåg, någon säger: Det kanske var en kusin. Och vad ska ske med webbens alla bilder? Vem kan svara på frågorna om dem? Här en ny bild som inte har något svar. Vem glömde kaninen? Varför ligger den där? Det står Välkommen Till Världen - är det en födelsepresent? Vem gråter och saknar nu?



I dag utanför Dramaten.

Foto: Torrdockan 2006

Nej, jag menar inte Ohlys finger i den internationellt kända fula gesten som han tog till häromdagen, jag menar mitt. Mitt vänstra långfinger som blivit ett eländes elände de sista dagarna. Vad det nu varit som förgiftat det, men det har varit svullet, grönt av var, ont och varit i vägen överallt. Framförallt har det inte kunnat skriva något. I dag fick jag hjälp och det gjorde ont, nu har jag bandage och äter antibiotika. Det är hemskt synd om mig! Bara som en förklaring till att jag inte meddelat mig med omvärlden via bloggen på ett tag. Och frågan jag ställer mig: Hur kan ett enda litet sår göra så ont och dominera hela mig och sysselsätta mig och en halv vårdcentral och hela min familj och vänkrets? Svara på det den som kan.

När mitt långfinger slutat dunka och fått av sig bandaget hörs vi.

En ny dag att vakna till med klar höstig luft, sol och några molntussar, då kommer glädjen tillbaka. Långa samtal med Hillevi om flydda tider och gamla minnen, så är glädjen där igen. Vi bläddrar i böcker med stockholmsbilder och diskuterar staden som den var, som den blev och som den ska bli. En skön fredag, nu ska jag brygga oss kaffe!

Det har varit några tunga dagar. Jag är trött, orkar inte särskilt mycket. Jag är den stora börjaren. Halvfärdiga projekt ligger i vrårna. Jag bara tittar på alltihop. Jag köpte vackra gardiner på Eniro, min nya fyndmarknad. Upp kom gardinerna till ett fönster, men resten ligger kvar i påsarna och det blir inga krafttag. Det är mycket jobb som väntar. När jag konstaterat det blir jag trött av tankarna på allt som ska göras och måste vila mig eller lösa färdigt korsordet.

Hillevi åker med mig till landet ett par dagar. Det ska bli skönt att komma dit. Egentligen skulle jag stanna där fram till höststormarna, men jag är för rotad i mitt hem i stan. Jag har lite dåligt med jobb, att frilansa är ibland rena överlevnadskonsten. Man ska marknadsföra sig själv, det är jag dålig på. Hu, jag rullar in mig i min goa pläd och lyssnar på musik i stället för att ringa runt.

Glädje, vart tog du vägen? Kom tillbaka! Det är så sköna soldagar, jag borde ut i svampskogen!

Det är så tyst omkring mig. Tystnaden känns ganska skön och jag längtar inte efter att få prata. Jag saknar det lilla småpratet, inte de stora allvarliga samtalen eller de långa förtroliga utbytena med RB. Småpratet, den där oljan som låter vardagen kännas trygg, det saknar jag, längtar efter. Ibland ger jag en kommentar högt, men tystnar förläget. Det är ju bara jag här. Det känns dumt att prata högt för sig själv. Inte förrän nu inser jag hur viktigt det var för mig att omedelbart få bekräftelse, att kunna ge en synpunkt på vad som hänt i världen, en åsikt om ett tv-program eller en artikel i tidningen som jag fäst mig vid.

När jag går ut hör jag snack omkring mig hela tiden. Det surras väldeliga och mobilerna används flitigt. Ingenting är för småttigt, privat eller ointressant att prata om.  Tystnad är något otänkbart. Ibland ler jag för mig själv och tänker på vad Mikael brukar säga: Du har två öron men bara en mun. Det måste betyda nånting, eller hur?

Det är skönt att hålla tyst och bara lyssna. Skönt att inte formulera en åsikt om varje sak som händer, skönt att inte förklara och försvara varje enskild händelse eller känsla. Skönt att inte pladdra på som om tystnad vore något som var obehagligt och inte får ha sin plats. Jag minns alla fikaraster med kvinnor mest, där det inte var tyst en sekund. En del tog ordet och behöll det tills det ringde in. En del pratade på både in- och utandning för att hinna med att säga sitt. Vad handlade det om? Jag minns inte. Vesta berättade en gång om sin tvättmaskin i tio minuter - det minns jag som ett skräckexempel.

Det finns tyvärr inga öronlock, men man kan slå dövörat till. Man kan tänka på annat, se ut som man lyssnar, fundera ut vad man ska göra på helgen eller hur man ska hinna allt man planerat. För att någon pratar behövs ingen som lyssnar. Det är bara att pladdra på. De tysta människorna har det ganska skönt i sin egen värld.

Det är över. Jag tycker det ekar en smula i vardagsrummet. Nu syns dammråttorna som fanns under en del möbler. Det tog många dagar att sortera, plocka fram, förpacka, ställa i ordning. Mitt hem såg ut som ett flyttlass med kartonger och kassar på varje ledig golvyta i en del rum. Det är över. Jag har bara några minnessaker kvar, fotografier, hemligheter, brev, kärleksbevis och gåvor från RB. Hans möbler och arvegods, allt som fanns något värde i är på väg härifrån med släpvagn söderut.

RB:s dotter kom och hämtade allt i dag. Det var något jag gruvat mig för länge. Det kändes så tufft, definitivt, slutgiltigt. Vi har varit på god fot men haft en del sammandrabbningar under åren, hon och jag. Ingen förstod den andra särskilt bra. Min medfödda gästfrihet slog mot hälleberget direkt och vi träffades inte så ofta på senare tid.

Ägodelar är värdelösa, alla ägodelar. Jag såg det så tydligt i dag när alla RB:s saker lyftes upp på pirror och vagnar. Visst, antika möbler har väl sitt värde, konstverk,  mattor, prydnadssaker likaså, men som föremål som fraktas mellan sina ägare är de helt värdelösa. Herrelösa, på drift, utan sammanhang, slumpvis utlottade eller på flykt. När RB inte finns känns hans ägodelar bara som bråte och lump. Jag skildes från sakerna utan saknad. Jag passade på att låta en del av mina saker också följa med - jag ville bli av med en del.

Kanske jag ska försöka med en ny livsstil. Det första jag gör är att sätta upp nya gardiner! Hm, en fönsterputs och skira, vita gardiner blir bra. Skönt att bli av med den där soffan! Den var nog ett felköp på den tiden. Och RB:s mammas gamla rokokobyrå var lite för bullig för min smak. Kanske allt blir en smula ljusare och bättre? Ägodelar betyder ingenting, döda ting kan aldrig betyda särskilt mycket.

Det är väl inte många som minns eller vet att eklut användes för att garva läder i forna tider. Nu finns det väl andra vätskor kanske. Den som går genom eklut har det alltså ganska tufft. Om jag säger pirayabad blir det kanske mer åskådligt. Ett pirayabad är ett dopp där man kommer upp som skelett och är alltså snäppet värre än eklut. Pirayabad trodde jag var mitt eget nykonstruerade ord, men en sökning på webben visade att någon varit före mig.

Just nu är det pirayabad för mig. Varje dag en ny smäll och varje dag något obehagligt utifrån. Usch, jag gömmer mig snart under madrassen! Någon har sagt att man får det man tål, alltså varje människa har den kraft som behövs för att möta sina påfrestningar och utmaningar. Kanske det är sant. Numera när jag inte har alkoholen som tröstare måste jag uthärda mina påfrestningar alldeles själv. Ensam. Det går inte att gömma sig i en stor vinbox. Det är tufft, det känns obevekligt. Jag måste vara stark. Jag måste vara en klippa, inte ett rö. Trots det är det obehagligt att bada bland pirayor!

Varje gång jag åker till landet, kommer jag tillbaka till min barndom. Det var i den här byn jag bodde när jag var liten. Det kanske präglar alla mina vistelser här. Kanske jag blir den där fräkninga ungen som sprang på grusvägarna och var rädd för en grannes hund, ängslig att inte alltid vara till lags, beredd att niga och säga goddag varje gång en bybo dök upp. Kanske blev jag för alltid präglad av det samhälle där jag började mitt liv. Jag blir påmind om obehagliga saker, trista händelser, elaka och småsinta människor likaväl som om soliga dagar, föräldrar som älskade mig och tanter och farbröder som var snälla och intresserade. Jag blir alltid något av ett barn när jag kommer hit.

Det var längesen jag var mörkrädd. När jag var riktigt liten var jag skräckslagen om jag var ensam och särskilt mörka kvällar. Jag hörde massor av konstiga ljud och tyckte att det rörde sig i vrårna. Jag blev vettskrämd av minsta knäpp. En gren som slog mot en fösterruta kunde göra mig förlamad av skräck. Det där gick över så småningom. Nu tänker jag sällan ens på om jag är ensam eller inte.

Det finns inga mörka vrår som skrämmer mig, det är skönt att ha kommit förbi de där idéerna. Jag gillar dock fortfarande inte att se filmer med ensamma kvinnor som går omkring i stora hus ackompanjerade av  kuslig musik. Jag undviker den sortens thrillers. De filmerna tillhör det förgångna tror jag, numera är det omöjligt att göra trovärdigt att någon är ensam i ödemarken och inte har mobilen med sig. Hoppas någon kommer på att också filmer där boven flyr uppåt i ett hus eller en byggnadsställning, på en bro eller i ett fyrtorn är så ologiska att ingen går på det längre. Annars kan jag fascineras av en del tricks i film, blir det för ruskigt smiter jag ut i köket tills den otäcka musiken upphör. Då är det farliga över.

Typisk snusläpp

Jag har slutat att ägna tid åt att reta mig på er. Förr kunde jag arbeta upp mig till ilska när jag såg era plutande läppar, särskilt när det skymtade en liten smal brun snusrand ovanför tänderna. När ni med tummen och pekfingret krafsade i snusdosan och la in en prilla genom att lyfta på läppen, blev jag irriterad och arg. Som om jag hade med era snusvanor att göra.

När ni med krökt finger skrapade ut prillan och skakade av den i papperskorgen höll jag på att explodera! Sen om ni torkade av fingrarna på jeansen var det ett extra irritationsmoment. Snusdosringen på jeansens bakficka upptäckte jag direkt. Jag flög i taket. Ni luktade värre än skunk, jag blev rasande. Den frånvarande blicken ni la på när mullbänken skulle placeras kunde reta mig till vansinne. Den naiva tron att ingen såg vad ni hade under läppen, gjorde mig förbannad. Det gick åt mycket tid på er, snusläppar!

Nu är det slut med det. Ni får snusa bäst ni vill, jag reagerar knappt. Jag bara konstaterar att det är skönt att inte behöva pussa en snusmun. Numera retar jag mig inte på allt och alla. Jag styr inte världen, jag styr inte någonting, knappt hemma ens. Den som vill snusa får göra det utan att jag bryr mig. Den som vill röka får göra det. Utomhus. Den som vill dricka får göra det. Vad jag tänker och tycker spelar ingen roll. Sånt tar bara tid från mig och min tid är mer värd än att slösa på andras ovanor. Jag snusar inte, har aldrig prövat, jag röker inte längre, jag har slutat dricka alkohol. Det mår jag bra av, andra får må hur de vill - jag är ingen väktare eller polis och speciellt ingen dadda! Hej då, snusläppar, nu var jag allt bra stöddig!

Jag röjer bland RB:s saker. Det heta sommaren avbröt arbetet och nu tar jag tag i det igen. Det tar tid, det är massor av beslut och funderingar som sinkar mig. Ibland tycker jag att det är bara bråte överallt, ibland undrar jag om beslutet att ringa Myrorna är så klokt. Kanske det är värt något alltsammans. Men nej, jag kan inte förmå mig. Jag orkar inte försöka sälja saker jag inte behåller, hellre skänka bort det. Plastsäckarna samlas, stora rummet ser ut som ett soplager.

Det känns underligt att plocka bland en död människas ägodelar. Alla efterlämnar vi någonting som andra ska plocka med. Jag förstår desperata anhöriga som bara ringer någon som tar hand om allt. Det är ett både känslosamt och tungt uppdrag för en som stått nära. Vad blir det kvar efter oss? Några småsaker, fotografier, några smycken, papper, souvenirer. Egentligen bara bråte. Ett helt livs samlade bråte.

Jag skriver inte så mycket om RB nu. Det betyder inte att han inte är närvarande i mitt minne och sinne varje dag, varje stund. Jag längtar efter honom och saknar, saknar, saknar. Jag försöker få en smula mening med mitt liv, det känns utan mål och riktning. Jag är som en liten unge, jag driver omkring utan åror. Livet måste gå vidare, sägs det. Det gör det automatiskt, tiden glider iväg och ibland känns det meningslöst, ibland välfyllt av goda tankar och angenäma upplevelser.

Sorg är så privat, svårt att öppna hjärtat om den. Alla bär på sorg av något slag. Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Just i dag är det fyra månader sen RB dog i min famn.

Det är helt vindstilla. Det kom inte ens en kvällsbris i går, inte en krusning på vattenytan, inte ett moln skymde solnedgången. Eldklotet gick ner rakt bakom det svarta skogsbrynet. Det är något speciellt med stilla dagar vid vatten. Som om man inväntade något. Det kan inte vara sant att den stora vattenytan ligger helt stilla. Snart måste vindarna komma och vispa upp ytan.

Å, det är skönt med stilla dagar. Själen kommer till ro. Jag förbereder min sittplats i solen, bär ut kuddar, vatten, radio (nej, det är synd på den stilla dagen!), böcker och tidningar, inte glömma penna till mitt sudoku. Kaffe i termos, de goda kakorna (inte fler än två, nej tre). Det är en sådan skön dag, den är gjord för att själen ska få vila.

Det låter kanske underligt eller till och med vansinnigt men jag tycker inte jag längre har någon identitet. Det känns som om jag virvlar runt i tomrum och tystnad, jag har ingen att verifiera mina tankar, minnen och känslor med. Jag känner mig förlorad. Jag tål ensamhet, det är inte det. Jag har varit ensam långa perioder redan som barn, det gör mig ingenting. Nu är det annorlunda.

Jag har tunghäfta, jag kan inte ta upp samtalsämnen på ett ledigt sätt. Jag var på grillparty och kände mig som en stel stenstod, stum, trögtänkt och sorglig. Jag börjar prata om fel saker, jag ger upp och undviker att svara när någon frågar hur jag mår. Jag försöker behärska mig att inte börja gråta, det är pinsamt. Jag mår skitdåligt, skulle jag vilja svara. I stället ler jag och svarar: Bra!

När jag kommer hem kan jag inte summera kvällen, kolla av hur det var, vad som sades med mera. Jag virvlar runt, jag har ingen identitet. Var jag så beroende av RB att jag inte existerar som fristående människa längre? Hur länge ska detta pågå? Jag trodde jag var en fri och oberoende människa, vuxen nog att klara mig på egen hand trots att jag inte levde ensam utan i ett väl fungerande parförhållande. Nu känner jag mig vilsen som ett barn. Viljelös, utan initiativ. Jag kan inte besluta någonting, inte vad jag ska äta, inte när jag ska sova, inte vad jag ska se på TV. Är jag så beroende av bekräftelse att jag inte klarar mig längre som en självstående individ? Jag deppar...

Inte förrän nu inser jag hur viiktigt småpratet varit för mig. Det var så självklart att RB och jag kommenterade saker, helt enkelt småpratade vardagligt om ditt och datt. Vi hade djupa diskussioner också, våra samtalsämnen tog aldrig slut. Men det är småpratet jag saknar mest. Kommentarer om den dagliuga tidningsläsningen, frågor om vardagsbestyr, små upplysningar, väderrapporter, frågor om vänner och släkt.  Vilken vacker solnedgång, tänker jag. Jag ser himlen från den plats där jag ligger och läser en thriller. Det är vad jag skulle ha yttrat högt till RB innan jag gick fram till fönstret med kameran. Nu är jag tyst. Ska jag börja prata med mig själv? tänker jag. Nej, det är patetiskt. Jag märker hur mycket tystare jag blivit sen jag blev ensam. Småpratet fyllde mycket av min tid.

På kvällen var det så skönt att summera dagen och planera lite om morgondagen. Om jag oroade mig för något kändes det lugnande att prata en stund med RB om saken. Han hade en förmåga att få mig lugn och ibland tänka på ett annat sätt. Vi påminde varandra om något vi upplevt och genast öppnade vi minnets kassaskåp tillsammans. Det bekräftade vad som hänt, vi var två som hjälpte varandra att minnas.

Det känns sorgligt att tystnaden tagit över. Jag säger ingenting under många timmar. Ibland prövar jag att prata med mig själv men det känns genant och patetiskt. Ensamheten är tyst.

Kanske är det värmen, kanske är det allmän distraktion: Jag har inte ordning på dagar och tider. Jag var på väg till ett möte, men slogs av tanken att det var inställt den 27 juli. Förvirrat tvärstopp. Vilket datum var det? Jag frågade en kille vid serveringen, han bara skakade på huvudet. En tjej sa tvärsäkert: Det är den 27:de. Jaså, jaha, då var det lika bra att vända. Vilken tur att jag inte tog mig långa vägen dit i hettan för att bara finna att lokalen var stängd!

Så jag strosade runt i gallerian och bläddrade bland halsband och kläder som den värsta bloggshopparbrud (ni vet dom där som skriver bloggar om kläder och vad dom köpt och inte köpt osv. Kul ibland, men det har gått inflation i shoppingbloggar nu.) Nagellack brukar pigga upp och bomullssockor på HM, det går alltid att hitta något. Väl hemma kollade jag tidningen! Det är inte den 27:de - det är den 28:de!

Det är för klibbigt hett för att jag ska fundera vidare över det hela. Sa tjejen fel datum för att skämta? Varför tappar jag alltid bort dagar och datum? Jag provade mitt nya nagellack, åt färska hallon och drack Ramlösa med granatäppelsmak. Hade jag kommit på mötet hade jag förresten missat ett bra citat från Oprah Winfreys show: Målsnöret är början på nästa lopp!

Sommaren är nog inte min årstid. Visst är det gott med värme, men inte hetta. I dag kände jag hur det tillrade längs halsen. Det var svett som rann. Jag kände mig som en nybakad muffin! Läskigt. Jag söker upp svala skuggiga platser. Längst in i mataffären är det svalt och skönt. Där kan jag hålla till en stund och coola ner bland mejeriprodukterna. Eller tunnelbanan. Jag har läst någonstans hur lång tid det tar för en station att höja temperaturen en grad. Det gäller att söka upp nyare stationer, de gamla är redan för varma för mig.

Bäst är det vid stranden i skuggan under ett parasoll eller i skydd av en läande, skuggande sjöbod. Där mår jag bäst. Sommaren är kort. När den är över ångrar jag att jag satt i skuggan hela tiden och svalkade mig...



Inte riktigt så här kallt vill jag ha...

 

Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig vem du är! Kanske ligger det något i det. Två bokmalar träffades och slog ihop sina bokhyllor, det var RB och jag. Nu ska böckerna skiljas åt. En del har stått tätt intill varandra i många, många år. Nu ska RB:s böcker hitta sin nya Billy. RB:s barn ska härbärgera dem. Eller använda vintern till att sälja böckerna på Blocket.

Jag skiljs inte från böckerna med saknad. Vi hade inte riktigt samma svagheter, RB och jag. Någon bok stannar jag vid, läser namnteckning och datum, ser dedikationer. RB rotade i antikvariat och bar hem underbara fynd. Röda Korsets loppis har fått massor under åren som gått. Ändå dignar hyllorna. I "skrubben" ligger boktravar, varje upptänklig plats härbärgerar böcker. En människas böcker visar hennes liv på något sätt. Det är inte en hopkrafsad hög, det finns systematik i samlingen men det gäller att upptäcka den.

När jag arbetar med böckerna drar åren förbi, minnena kolliderar med varandra. Jag minns våra diskussioner, våra långa samtal om böcker, författare, skildringar, viktiga kapitel. citat. Det var så lätt att gå till bokhyllan och slå upp en bok, hitta formuleringen vi sökte, kontrollera handlingen,  repliker, scener. Ja, vårt liv präglades av böcker.

Jag hittar våra gemensamma favoriter, jag hittar böcker jag inte visste vi hade, jag hittar böcker jag aldrig skulle ens öppna. Det blir en säregen litterär resa. Den tar tid. Jag fastnar ofta och bläddrar. Särskilt RB:s stora samling av böcker om konst och konstnärer är fängslande. Jag har gott om tid. Det är de ljusa sommarkvällarna jag ägnar åt att sortera. Ica-kassarna fylls och står i rader. Böckerna talar till mig. RB är närvarande.

...hur jag mår! Ingen gissar rätt, tror jag. Jag är utled! Utled på mig själv och allt som jag tänker, allt som jag har tjatat om och skrivit om och tyckt och tänkt och gjort! Jag är utled på mitt tjat om alkoholism och om allt som hör till den sjukdomen. Jag vill vandra på en äng med prästkragar och i gläntan har någon dukat upp en måltid på en rödrutig filt. Där finns godsaker, små sillinläggningar och färsk potatis, gräddfil och finhackad rödlök blandad med gräslök, där är mjälla kycklingfiléer, grönsallad mixad med avocado, vattenmelon och valnötter. Där finns en jordgubbstårta med mandelbotten och vispad grädde till. Där står förstås små nubbeglas och höga glas för det mousserande vita vinet och där är allt så ljuvligt ordnat för den bästa av sommarfester.

Poff, glöm det! Se bara hur jag ligger utslagen i gräset och snarkar så fåglarna tystnar. Buteljerna är tomma och glasen har vält och filten är nersolkad av en massa sillspad och gräddfil. Det är så det blir. Jag blir sjuk, jag är sjuk, jag är allergisk! Omgivningen får sippa på sina glas, nubba bäst dom vill, skåla och slå i och sjunga fåniga visor. Jag måste hålla mig borta från alkoholen, till och med en lättöl kan få min allergi att slå till. Och då är det ingen lek. Det kanske slutar på sjukhus, dårhus eller bårhus. Jag har en dödlig sjukdom som inte är att leka med.

Men visst blir jag trött ibland! Visst vill jag vara med på kalaset, visst vill jag ibland ha tillbaka de glada festerna då jag var obekymrad och inte visste att jag lekte med något mycket, mycket farligt. Men inte vill jag tillbaka till de hemska efterspelen - när huvudet på kudden kändes som en centrifug med 1200 varv i minuten, när benen inte bar, när jag inte kom ihåg vad jag sagt och gjort eller hur jag kom hem. Det är mitt pris för en fest. Och mer än så. Om jag startar den där centrifugen igen kanske jag aldrig kan stanna den. Min kraft räcker kanske inte till att kämpa en gång till. Jag vågar inte chansa!

Det känns en smula trist ibland - men jag har inget val. Jag väljer själv, jag valde att dricka och nu väljer jag nykterhet. Obruten nykterhet. Jag nobbar nubben. Och tjatar lite till om hur farlig flaskan är.