© Torrdockan

Sorg är ett slags sjukdom. Den har alla symptom som en sjukdom har. Den kommer i skov och lamslår patienten tidvis. Jag vet inte hur jag ska lokalisera den, ibland tycker jag den finns inne i bröstet - ungefär där hjärtat sitter, ibland finns den i händerna som är så tomma och som saknar RB:s varma hud och sträva haka, hans snaggade hår och hans varma, goda händer. Vi gav varandra handen tvärs över köksbordet ibland, ett handslag utan ord, utan krav men med styrka och kärlek och outtalade löften. Att hålla handen är kanske undervärderat, hålla handen är en fin gest, en trygg och god förankring vid en annan människa. Jag saknar hålla handen. Mycket.

Den här sjukdomen bär jag med mig. Jag försöker förstås vara som vanligt, jag skämtar till och med och jag försöker att inte besvära människor med min sorg och saknad. De blir så svarslösa och försvarslösa. Döden är tabu. Det naturligaste av allt är icke berörbart. Det sprids olust ocvh förlägenhet när döden kommer på tal och blickarna flackar och leendena stelnar. Vad är alla så rädda för? Är det inte dags att göra döden rumsren, att ta in den i livet eftersom den är en del av livet? Måste döden vara så hemlig och dold, den kommer ju till alla, rör alla.

Att mista sin livskamrat är ett trauma som komplicerar livet för den efterlevande. Det finns en hel del studier som visar hur livet förändras för den som är kvar och leder till sjukdomsliknande tillstånd. Det har gjorts undersökningar som visar att det till och med innebär livsfara eftersom änkor i en grupp led större risk att avlida under det första halvåret efter dödsfallet än gifta kvinnor. Makens död öppnade den egna dödens dörr på glänt. Människor som förlorat sin livspartner slutade äta, de glömde bort att andas, de blev försvagade på grund av dålig syretillförsel, de blev okoncentrerade och drabbades av minnesförlust. Allt det här finns att studera i läkarlitteraturen och den som gjort det åt oss nyligen är den amerikanska författarinnan Joan Didion som i sin bok Ett år av magiskt tänkande berättar om sorgen efter en älskad make och hur efterverkningarna av den har präglat hennes liv. Jag håller just på att läsa den och inser att jag är och har varit sjuk av sorg sen i våras och att det i mycket har präglat min tillvaro och mitt handlande.

Det finns ingen sjukdomsinsikt hos omgivningen när det gäller sorg som en sjukdom. Det är lika ovanligt som oväntat att någon förstår sammanhanget. Inte ens den sörjande själv ser sorgen som sjukdom som har bestämda symptom precis som andra sjukdomar och ett bestämt mönster i grova drag. För mig själv har överlevnadskampen den här tiden handlat om praktiska saker som ekonomi, pappersdjungel, städning och pliktuppfyllelse. Den djupa sorgen, den som gör själva skelettet skört, den kommer i vågor, mest när jag ska sova. Då kommer sorgen i förfärande kraft, jag blir ett litet barn som ingen hör.

Allt har jag förklarat bort med andra anledningar än sorg. Jag har inte alls sett sammanhanget mellan mitt agerande, mina känslor och tankar och att de bottnar i sorg. Min förvirring, mina distraktioner, min rastlöshet, brist på aptit, min håglöshet har jag förklarat med vad som helst men aldrig med sorg. Självklart är det sorgen som ligger som grund till dessa tillstånd. Nu när jag ser sammanhanget känns det lättare. Jag blir inte omedelbart frisk - om jag någonsin kommer att bli det - men jag förstår plötsligt mig själv och mina reaktioner. Jag får till och med en förklaring till mitt ständiga harklande och mitt måttlösa behov av pappersnäsdukar för rinnande ögon och näsa: det är återhålla tårar, återhållen sorg som jag försöker dölja av sociala skäl.

Sorg som sjukdom botas inte i en handvändning. Det kommer att ta tid. En epok av mitt liv är över. Jag kommer så småningom att gå vidare, men just nu dröjer jag vid allt det gamla. Jag kan inte skiljas från en del av hans tillhörigheter, jag kan inte. Jag måste dröja kvar vid tingen. Ännu en tid, ännu en tid. När framtiden börjar i en ny tillvaro, då är jag redo, men inte förr. Det var en stor hjälp för mig att läsa om sorg i boken. Att få förklaring på en del reaktioner och se sammanhang där jag inte anat att det fanns några.