© Torrdockan

Varför har du övergivit oss? Gud måste ha vänt sig bort från det blå klotet. Det snurrar ödsligt för sig själv, bort från solen, ensamt i universum, kantrande av krig och stridigheter, flyende människoskaror och flodvågor som möter eldstormar. En morgonutsändning av vad som timat haver sen i går, blir för mycket. Jag sätter kaffet i vrångstrupen, jag famlar efter pennan för att lösa korsord, jag orkar inte ta in en enda stenkastning, en enda bilbomb, ett enda öde mer. Nu vill jag vila bland liljor, vandra i daggvåta marker, stå vid havet med fladdrande hår och vänta på de hemseglande. Å, jag vill sitta vid Ales stenar tillsammans med RB, pappa är med den sommaren då vi var så skrattande lyckliga för att vi levde och var där och att solen ännu inte gått i moln.

Vi mindes och talade ofta om den gången då jag hade himmel och hav bakom ryggen och skrattande såg två av de människor som jag älskade mest på jorden. Jag hällde upp kaffe och satte mig sedan bredvid dem och såg ut över det oändliga blå. Där vill jag vara i dag och hålla mig fast i gräset för att stanna kvar på det kantrande klotet...